Jag fann den här boken av en ren slump, inklämd mellan några tjocka ryggar nere på Stadsbiblioteket. Jag var på jakt efter en deckare med lite ”kusligare” inslag, vid det här laget var jag ganska trött på alla deckare som handlar om trötta poliser med problem i sitt sociala liv eller kommissarier som skall klättra på karriärstegen och sätter liv och hälsa på spel för att nå till toppen. Jag ville läsa en deckare, eller kriminalare som inte hade allt det där ovannämnda, och som sagt helst skulle ha kusliga inslag, nästan gränsande över till det övernaturliga.   Så när jag fick syn på titeln ”På Måndag Död” drog jag ut den och fann till min stora besvikelse att man inte hade någon beskrivning av handlingen på baksidan. Sådant gör mig vansinnig, men omslaget såg lockande ut, så en nyfikenhet tändes ändå, och när jag slog upp boken och fick syn på ordet ”kriminalteknisk antropologi” så vaknade bok demonen till liv och befallde mig genast att låna hem den.

På Måndag Död är den sjunde bok som författaren Katy Reichs har skrivit, och som handlar om kriminalantropologen Temperence Brennan (man kan aldrig sluta förvånas över vilka förnamn en person kan ha) och hennes liv som kriminalantropolog i Montreal, där hennes arbete går ut på att lösa fall genom att studera och analysera skelett från sedan länge avlidna människor.

I den här berättelsen kastas vi in i ett makabert fall där man gjort skelettfynd nere i en gammal, skitig källare under en pizzeria. Givetvis tillkallas Temperence, eller (tack och lov) ”Tempe” in för att utreda fallet – och upptäcker ganska snart en mörk historia med våldsamt och psykiatriska element, och ju längre utredningen pågår, desto otäckare blir spåren för Tempe själv och hennes annhöriga…

Det här är den första boken jag någonsin har läst av Katy Reichs. Som alltid när man har att göra med nya saker och ”nytt material”, så läser man med en viss skeptisk översyn, och den här boken var inget undantag. Men ganska snart stod det klart för mig att jag hade att göra med en synnerligen egenstående kriminalroman – trots att den inte alls var övernaturlig på något sätt. Det första jag lade märke till att den var skriven i första person och inte i den tradiga tredje person; där ord som ”hade” och ”han/hon” blir som en böldpest som bara växer och växer i och med handlingens utveckling.
Det gladde mig och inte allra minst bok demonen, och huvudpersonen fick en helt annan dimension som på något sätt var mycket lättare att följa och känna sympati för. Det andra var Katys eget kunnande inom kriminalteknisk antropologi, då hon själv har den titeln i sitt yrkesliv, vilket givetvis ger en tyngd av extrem trovärdighet till handlingen och händelser. Jag fastnade givetvis för Tempe och hennes katt, och man blir aldrig trött av att följa berättelsen som speglar en verklighet gömd för läsarna i kriminalromanernas värld – en liten nisch i en bred yrkesbransch där kriminalaren oftast tar störst plats, och där antropologen bara syns vid små, korta kritiska tillfällen.
Samtidigt som man läser denna bok så känns det också som man får lite kunskap av hur brott kan redas ut genom undersökning av skelett; ibland känns handlingen lite som en faktabok om rättsantropologi, vilket ger den ett plus i kanten.
Dock skall sägas, att även om Katy Reichs och hennes Tempe skildrar ett intressant och spännande förhållande i kontrast till kriminalromanjargongen så är skrivandet i första person en svår balansgång mellan tempo, tidsaspekt och kontinuum.
Det var några gånger man fick läsa om ett kapitel för att man helt enkelt tappade bort sig, eller för att historien plötsligt tog en helt ny vändning utan att man fått någon hint om det i föregående text. Dessa småfel är ganska vanliga när man skriver i första person, och drar egentligen inte ner den här boken mycket, för den är fantastiskt bra och spännande att läsa!

Av mig får den en klar Sjua av Tio möjliga!    

Bilden tagen från wikimedia.org