Peter Fhaun vaknade upp, som vanligt liggandes på tvären i sängen med fötterna och tre fjärdedelar av benen utanför sängkanten, inte alltför olik den sittställningen han hade i sin skola när han var på så där riktigt halvdråsigt humör, och matten precis var så intressant att det kanske kunde vara intressant – men sanningen i det var väl snarare kanske om han kunde överleva den lektionen.

Täcket hade skruvat ihop sig som den där vita chokladpralinen som låg i mitten i de röda Aladdinaskarna som man köpte på julafton. Peter var dock sugen på allt annat än choklad just den morgonen. Han hade vaknat upp från en av hans mest virrigaste drömmar han haft på länge, att han stulit den ena motorcykeln efter den andra, bara gått och plockat åt sig den han ville, utan att någon sagt åt honom eller kallat på polis.

För i hans dröm fanns det ingen polis som kunde hindra honom från hans rövartåg. Det fanns för övrigt ingen människa alls i hans dröm som kunde stoppa honom, för i den drömmen var han helt ensam i hela världen, och motorvägarna låg där öppna, och oh ja, om han hade dragit på, i trehundrafemtio kilometer i timmen hade han dragit på med en Hayabusa – som sedan, typiskt nog för drömmar – hade förvandlats till en trampcykel, där han mer eller mindre stakade sig fram med benen. När farten tog slut, tog även drömmen slut, och han vaknade, med Hayabusan som ett minne blott. Han gnuggade sig i huvudet, och gjorde en grimas när fingrarna fastnade i hans tjocka, svarta toviga hår.

Det kändes stelt och ovårdat. Peter hade alltid undrat över varför kineser alltid hade så tjockt, Barbieliknande hår; men mest av allt grubblade han över varför just han hade fått det. Peter var kines, hans far var kines, hans morsa var kines och även så hans två år äldre syster. Hans syster däremot hade begåvats med ett tunt, vackert hår, som å andra sidan nästan såg värre ut än hans då vinden låg på – Peter kunde förmodligen gå rakt igenom en orkan och ändå ha den ursprungliga frillan kvar.

Att gnugga sig i huvudet var någonting Peter gjorde mer eller mindre ofrivilligt varje morgon, men den här morgonen gjorde han det överdrivet länge. Smått sömndrucket började han fundera på om inte han hade fått löss, som hans syster haft för ett år sedan, då hon råkat bli smittad av en hund som någon intelligent elev i hennes klass tagit med sig till skolan. Men det var ju bara löjligt, inte fan hade han löss… i alla fall inte nu. ”Man lever ju inte på artonhundratalet”, muttrade han när han hasade sig ur sängen, och lunkade bort mot dörren. Han vred upp armen bakom ryggen och kliade sig mellan skulderbladen.

Solen strilade in genom fönstret till hans rum, vitt skarpt ljus som flödade in, som om fönstret hade varit tjugo kvadratmeter stort, och han tyckte sig se att klockan var runt nio på morgonen. Han bodde ganska högt upp, på femte våningen, så han kunde kika ut över hustaken och ut över mälaren, men han ägnade utsikten inte någon större uppmärksamhet. Det var förresten sällan han gjorde det. Likt en zombie gick han bort till klädskåpet och drog fram ett par vida, blåa jeans och ett vitt linne, hängde sedan lite tankspritt upp kläderna på skrivbordsstolen, slog på datorn som surrade igång med sitt hemtrevliga hummande.

Sedan knycklade han ihop gårdagens kläder till en kompakt boll och bar det med sig ut ur hans rum under armen och slängde ned det i tvättkorgen. Det här gjorde han ritualiskt varje morgon. Hans hjärna var programmerad för att göra dessa handlingar innan han gick in i duschen. Ute i hallen som krökte sig i en halv båge mellan köket och hans rum, var det inte lika ljust, men så ljust det kunde bli i den hallen. Badrummet låg precis bredvid, och bredvid badrumsdörren fanns ingången till det stora vardagsrummet.

Hans systers rum låg på andra sidan hans rum, så han bodde mellan toaletten och hennes rum. För att komma in i föräldrarna sovrum gick man genom vardagsrummet, och köket låg i motsatta änden av hallen som badrummet. Genom vardagsrummets stora panorama fönster kunde han se hur stora, gräddvita molntussar sakta svävade förbi under en klarblå himmel. Suset från träden utanför hördes svagt genom de ljudisolerade fönstren. De mörkröda gardinerna nästan lyste röda av det starka ljuset utanför. Utan någon närmare eftertanke på den saken gick han in i badrummet och tog sig en varm och härlig dusch – så som han alltid gjorde på morgonen innan han skulle till skolan.


Väl färdig inne på toan, invand som han var, gick han ut med blött hår, sina bara röda boxerkallingar av märket Björnborg, inte brydde han sig om hans tjugoåriga syrra fick syn på honom. Tyst lomade han på sitt rum och tog på sig sina kläder. Solen gick i moln och för ett kort tag dämpades ljuset, innan det blev lika starkt igen när solen återigen tittade fram. När han fått på sig alla sina kläder, som bara i stort sett bestod av fyra uppsättningar: Boxerkallingarna (naturligtvist, allt annat var otänkbart), vida par blåa Street Jeans av märket Levi, som han var tvungen att kavla upp ett par centimeter nere vid fossingarna, ett enkelt vitt linne utan ärmar och de sedvanliga vita strumporna.

Sist av allt så var det parfymen på, av Channel No 5. Han drog lite på munnen när han sprayade på, även om det var en kvinnoparfym, men han brydde sig inte. Den doftade underbart, och i synnerhet efter en dusch, därför använde han den, kort och gott. Stockholm var en stor stad, kanske inte lika stor som Beijing, men tillräckligt stor för att ingen skulle ge ett damn i om han bar Channel No 5 eller inte. Till frisyren använde han vax från det japanska märket DHC – återigen en produkt för tjejer. Det doftade svag av körsbärsblom om håret. Dessutom gillade han att vara lite egen av sig.


Därefter tog färden en ny riktning, ut mot köket. En bit frukost skulle sitta fint i magen. Till hans förvåning fanns ingen i köket heller; förut antog han att syrran satt där med hörlurarna i öronen läsandes i en morgon tidning. Han ryckte på axlarna. Hon hade väl gått till skolan – och, javisst, hon studerade ju på Linköpings Universitet – så nog hade hon gått till skolan. Han grymtade till när tanken slog ned på honom som en bomb, syrran hade ju inte varit hemma sedan i julas, då hon besökte dem. Peter upptäckte att han inte riktigt hade vaknat än – går man och tänker så mycket på sin storasyster, och sedan inbillar sig att hon sitter vid frukostbordet, när hon i själva verket varit hemifrån i över två år, då är man inte vaken.

Peter öppnade förstrött kylskåpet och bara glodde in i det, som om det inte fanns något i det. Naturligtvis fanns det något i det, nämligen mat för en mindre armé. Vare sig han eller syrran åt mycket, och inte farsan eller morsan för den delen, men av någon outgrundlig anledning, som vare sig Peter själv eller alla utom hans mor kunde förstå, så bunkrade hans mor alltid upp kylskåpet till bredden med grönsaker, mat, kött och annat. Han plockade ut gårdagens middag, stekt kött med friterad ris och färska grönsaker och värmde på.

Det här med svensk frukost, som fil och flingor hade aldrig riktigt rotat sig i hans familj; de gamla mattraditionerna från hans uppväxt i Beijing levde kvar, trots att de bott i fem år i Sverige. Han var van vid att äta det som svenskar skulle kalla för middag, till frukost. 4 Egentligen skulle han inte till skolan idag, det var ”plugg dag” som det kallades för; men om man verkligen satt hemma och pluggade var en annan femma. Peter hade andra planer, men först skulle han gå ut och ta en morgon promenad, kanske en sväng ned till stranden, och sedan upp till en liten butik för att handla DVD skivor.

Morgonpromenaden fick han inte missa; den var minst lika viktig som duschen och tandborstningen, även om det så var vinter och kallt ute. Han gick troget rundan någon kilometer längst med mälarstranden, alltid efter skolan. Han tog på sig skorna efter sin frukost, och skyndade sig ut, vädret lockade, det var faktiskt nästan lite överdrivet fint väder ute. Han tog på sig sina hörlurar, och lunkade ut i solskenet. Den varma morgonvinden slog emot honom på ett härligt sätt, och han njöt för fulla drag att få vara ute. ”Det här är livet”, mumlade han och blundade.

Till en början kanske han inte riktigt tänkte på det, hade man hela huvudet full av lugn elektronia musik som han hade, så var man nog inte så himla observant på omvärlden runtomkring sig. Man gick för det mesta i sin egen värld, uppslukad av musiken i lurarna. För att komma ned till stranden, dom bodde på en upphöjning, var han tvungen att gå en bit ut på vägen som gick genom hus kvarteren, innan han kunde ta av in bland träden och de lommiga områdena. På de här vägarna gick det inte många bilar, kanske en eller tre stycken per tionde minut.

Och bilarna stod parkerade som dom brukade, längst med vägen och inne på privata parkeringsfickor. Med händerna nedkörda i fickorna fortsatte Peter att traska på, han vek av in bland träden på stigen, när han gått cirka hundra meter på vägen. Senare kom han fram till en trappa som ledde ned till lägre nivåer; där korsade han återigen några mindre gator som ledde mellan husen innan han kunde nå ned till stigen som gick längst med mälarens strand. Ibland, när hans syster bodde hemma, brukade han och hon gå den här sträckan, och då gick munnen på henne hela tiden, men Peter hade tyckt om det. Nu fanns hon inte där, men han kunde för sitt inre höra hennes röst, gnola om vad hon tyckte om personer i skolan, för det var om det hon hela tiden pratade om när de gick tillsammans.

Han saknade henne lite till och från där han gick ensam på stigen. Att gå med morsan och farsan var inte riktigt samma sak. Trots syrrans eviga tjat om olika stilar och människor, hon var helt fascinerad av personligheter; så var det mysigt ändå att lyssna på henne. Det var som om hon var en del av promenaden, i alla fall när hon var med. Peter var föga förvånad när hon hade ringt och sagt att hon bytt från ekonomi till psykologi som program redan efter andra månaden av hennes första år på universitetet. Medan Peter knallade på, blev han långsamt varse om att känna sig ensam, eller det var något som störde honom, om det var solen eller den helt perfekta dagen som gjorde det, kunde han inte sätta tummen på.

Men han kände sig inte helt bekväm där han gick, trots den strålande solen och den knallblå himlen. Han vände upp ansiktet mot himlen, och den svala brisen från mälaren svepte över näsan, kinderna och rufsade till luggen. Dofterna från staden kom svepandes som en svag parfym, han sniffade runt lite, såg sig om, något undrande om varför denna tvivel men fortsatte sedan att gå. Hans runda ledde honom till Gröndalsbron; eftersom han stod under den, kunde han heller inte se trafiken på den. Han började knalla uppåt, kom upp på den väg som ledde in till bostadsområdet han bodde i, såg sig om efter bilar, höger, vänster och gick sedan lugnt över gatan, till den elektronikbutik som fanns där, några hundra meter bort på andra sidan.

Han var näst intill stamkund där; allt han någonsin hade behövt till sin dator fanns att få tag i butiken. När Peter var ute och gick, så tittade han alltid ned i marken, så han såg egentligen bara sina fötter och inte så mycket mer. Nåja, han gick inte så framåtböjt att han enbart såg sina fötter; men han såg aldrig rakt fram. Inte så som hans syrra gick, hon gick näst intill käpprak i ryggen, med näsan spikrakt fram. Han gick in bland några radhus, sneddade över deras gårdsplan och kom ut på Gröndalsvägen, bredvid en stor fotbollsplan. Klockan var nu runt tio på dagen, och butiken skulle vara öppen. Han rundade husknuten på butiken och gick in genom den öppna dörren.

Besökarklockan pinglade till automatiskt när han kom in. Till en början såg han ingen personal direkt, men affären var ganska stor, med hyllor som dolde kassan. Här hade dom allt; sladdar, DVD/CD skivor, högtalare, tangentbord, fläktar, hörlurar, kameror… allt som man kunde tänka sig som tillbehör till datorer. Dom sålde förstås inga kompletta datorer eller datordelar. Utan att ta någon notis om det gick han raka vägen bort mot hyllorna där dom hade DVD skivor med dual – layer. Dom var förvisso dyrare än dom vanliga, ett vanligt tiopack kostade väl runt trehundra kronor; men man fick plats mycket på dem, och dessutom var dom DVDRW. Men han hade gott om pengar, sedan han fått pengar från sin släkt när han fyllde arton den 3 mars, och så dessutom studiebidraget. Han tog skivorna och gick fram till disken för att betala.

Om dom inte fanns vid disken så fanns dom där bakom draperiet; så dom skulle komma, så Peter tog fram sitt kreditkort och väntade… men det kom ingen ut från draperiet. Varken killen som jobbade där; han kände alla i personalen vid det här laget (stamkund som han var), Rasmusen eller Norris, amerikanen som talade flytande svenska men dålig engelska (han var född i Sverige, och båda föräldrarna som kom från Detroit, pratade bara svenska med honom) kom ut för att bemöta honom. Inte ens deras chef, ägaren till butiken, Kent, visade sig. ”Hallå, någon där? Rasmusen?”, ropade Peter högt, men ingen svarade eller tycktes reagera. Allt var fridfullt tyst i butiken. Utanför sken solen för fullt, butiken verkade nästan ligga i skuggan på grund av det skarpa ljuset utanför, och återigen fick hand en där lite smått obehagliga känslan av att något kanske inte riktigt var som det skulle vara.

Han ropade en gång till, knackade lätt med CD fodralen på disken. Sedan slog det honom att de kanske var på lagret, som låg längst bak i affären. Han lade varan på disken och gick bort mot lager ingången. Dörren stod öppen. Naturligtvis var dom där inne och hörde kanske inte honom, tänkte han logiskt för sig själv och klev in. Lagret var inte så stort, men gott och väl lika stort som halva butiken i sig själv. Här var allt nedstoppat i kartonger, märkta med artikelnummer och stora titlar om varan själv. Hyllorna stod på rad efter varandra, som hyllorna på ett bibliotek, så Peter behövde bra gå bort till andra sidan väggen och kika in mellan hyllraderna för att se om någon var där. Det han hade hoppats på fick han aldrig uppleva.

Som en stöt fick han isande fruktan, som snabbt övergick till en förlamande förvåning, snarare än rädsla. Det verkade som om han var ensam i hela butiken – och personalen, vart dom nu kunde tänkas befinna sig, hade lämnat butiken helt öppen. Vem som helst kunde i princip gå in och plocka åt sig det dom ville ha. Peter, som inte var en soldat, och än mindre tänkte som en, stod kvar en stund och betraktade situationen. Oavsett vad som än hände, så hade chefen Kent alltid en kvar som bevakade butiken medan dom andra eventuellt utförde ett ärende någonstans utanför butiken. Det var ju idiotiskt att lämna en butik så här öppen.

Peter ryckte på axlarna och gick tillbaka in i butiken. Fortfarande ingen där, och inte heller i personalrummet. Han tänkte; eftersom han var en trogen stamkund där och även sommarjobbat åt Kent tre somrar av totalt fem som han fått uppleva under sin tid i Sverige, så tänkte han att han väl kunde göra en ”Goodwill – sak”, så han satte sig bakom disken för att passa butiken tills dom kom tillbaka. Nåja han hade ju inte direkt bråttom hem igen. Morsan och farsan var på jobbet, syrran i Linköping och nästa höst skulle han förhoppningsvis också vara där.

Han och syrran skulle då flytta ihop i en lägenhet borta i Ryd, eller i Flamman, det skulle bli billigare för dem båda. Han satt där gott och väl i tjugo minuter. Eftersom han hade jobbat bakom kassan ett antal gånger, trots att han då varit under arton, så förstod han sig på deras system, och han blev en smula förvånad när han såg att Kent hade loggat in, öppnat excell, gjort en lista över hur många nya saker dom fått in – men slutat efter halva. Listan på nyinköpta saker som var färdiga att läggas in på lagret och sedan ut på hyllorna i butiken låg där, och Kent hade, noga som han var, bockat av allt han hade skrivit upp i tabellen på datorn.

Kent hade lärt honom att; ”Gör aldrig något halvfärdigt när du skriver upp nya, sålda och gamla varor, gör alltid klart dem, även om det betyder att du måste dra över lite på lunchen eller rasten!” Kent som var så ytterst noga med det, hade ironiskt nog själv slagit knut på sig själv. Lite flinande fyllde Peter i de saker han inte hade hunnit med och bockade av dem enligt listan. Han passade även på att bokföra dem i lager registret. Sedan skrev han ett meddelande på datorn om vad han hade gjort. Efter någon minut slog en tanken honom, och han skrev ned att just han hade varit där köpt DVD dual – layer skivor, betalat dem (och bokfört köpet), koden till kassan kunde han, och sedan tog han nycklarna till butiken (han visste även vart de låg, Kent hade faktiskt ett sådant stort förtroende för honom, och det gjorde Peter stolt), de låg som vanligt inne i ett kod försett kassaskåp.

Till sist skrev han på en lapp ned sitt telefonnummer och fäste det på fönsterrutan så de kunde ringa honom när de kom tillbaka. Han låste butiken och gick ut i det bländande solskenet med skivorna i ryggsäcken. Solskenet var så starkt att han var tvungen att kisa med ögonen. Han stod där ute på en parkering, där fanns tre bilar, en Opel Kadett, en Volvo s80 och en Subaru. Subarun var Norris, han hade klämt in de största högtalarna han kunde hitta i bagageluckan. Opeln var Kents, för det stod Kent på registrering skylten, och Volvon var Rasmusens. Som alltid var den fläckig av damm, Rasmusen brydde sig till synes inte om sin bil så värst mycket, trots att den såg ganska flott ut och ombyggd – fälgarna och främre delen var garanterat inte originaldelar.

Om deras bilar stod här, så borde dom ju vara i närheten, i alla fall Norris, han bodde ju vid Saltsjöbaden, det var en bit härifrån. Peter kliade sig i huvudet; det här var en knepig situation, men han bestämde sig för att gå hem i alla fall. Det var när han först efter halva vägen som han tvärstannade och riktigt såg sig om i naturen. Än så länge hade han bara gått och grunnat över vart Kent och hans personal kunde ha tagit vägen, det var som om dom hade gått upp i rök, dunstat – eller rentutav sagt, försvunnit. Men nu förstod Peter plötsligt vad det var som hade gett honom den där oroliga känslan när han gått nere vid stranden.

Människor är som sagt ett flockdjur, trots allt, om man synade henne inpå bara skinnet. Människor tycker om att leva nära inpå varandra, fast ändå med ett viss respektfullt avstånd, men man samlades i huvudsak i städer, om inte det, i byar eller orter. I skolan gick man helst i grupper eller tillsammans med någon och hade man ingen så sökte man sig till en vän. I Stephen Kings alla romaner om mänsklighetens utrotning, så samlades de också i grupper. Starkast mindes Peter boken Pestens Tid. Det hade varit rena pesten att läsa den, i slutet hade det blivit lite för mycket Gud och Halleluja, men den nyare boken Signal var bättre.

Peter gillade hans böcker, förutom det där hemska kristna som hela tiden reflekterade sig under ytan, likt ens eget ansikte om man kikade ned i en lugn sjö. Peter fick en känsla av att amerikanarna var guds tokiga fundamentalister, även om de aldrig skulle erkänna sig som några. Allt dom skrev om, vare sig det handlade om skräck eller sex, slutade nästan i ”Gud är här, amen!” Peter stod mitt i gatan, där det normalt var ganska tät trafik, man kunde i alla fall inte stå där som ett fån så som Peter gjorde utan att bli påkörd, med hörlurarna av och såg sig om, nästan på ett lite komiskt och omtumlande vis, ungefär som; ”vad gör jag här?” Och inte en enda bil, eller ett minsta pip från motorleden ovanför honom hördes. Allt var tyst, skrämmande tyst, som mitt ute i en skog uppe bland bergen. Inga rörelser, inga människor, inga cyklar eller tåg som rörde sig. Det var som om hela Stockholm hade förvandlats till Kents butik på Gröndalsvägen. Klockan passerade elva, den 1 maj, 2009.