Dreamcast ▽
Drömde om att jag helt plötsligt var kär i Sun Mi från Wondergirls. 
Har ingen aning om varför, men jag stod ifa vid en busshållsplats, jag tror det var någonstans i Korea. Pyo-jee skylten fanns där, så jag antar att det var i Busan. (Ni vet ju min stora kärlekt till Korea!) 
Så fick jag syn på en liten och söt tjej som satt och grät i andra änden av busskuren, hon hade en rödrutig kjol, långt svart hår och svarta knästrumpor. Jag gick fram till henne och frågade varför hon var ledsen, och hon svarade att hon hade tappat bort sin nallebjörn på ett flygplan, och att hon inte kunde hitta den.
Då frågade jag henne vad hon hette, och då sade hon; "Sun Mi." Jag frågade henne vart hon kom ifrån, och då sade hon; "Wondergirls." Jag sa till henne att hon inte skulle vara ledsen, att vi skulle hitta nallen som hon hade tappat. Jag minns att jag pekade upp mot himlen. Sun Mi fortsatte och böla, och så helt plötsligt satt vi ute på en flotte mitt på havet. Jag paddlade och hon höll i rodret, och vi seglade mot solnedgången.
Sedan gick vi iland någonstans, och började gå på en jättelång väg, som gick upp i bergen, och vi gick hand i hand med varandra och pratade (minns inte om vad), och sedan så helt plötsligt så sade hon; "Jag har hittat min nalle!", och så gav hon mig en kram. Jag frågade vart hon såg nallen, och då sade hon: "Jag fann ju dig." Och typiskt nog så väckte syrran mig just då från drömmen!
Cheer up mates, with this song! This is what im feeling just right now!
Har ingen aning om varför, men jag stod ifa vid en busshållsplats, jag tror det var någonstans i Korea. Pyo-jee skylten fanns där, så jag antar att det var i Busan. (Ni vet ju min stora kärlekt till Korea!) Så fick jag syn på en liten och söt tjej som satt och grät i andra änden av busskuren, hon hade en rödrutig kjol, långt svart hår och svarta knästrumpor. Jag gick fram till henne och frågade varför hon var ledsen, och hon svarade att hon hade tappat bort sin nallebjörn på ett flygplan, och att hon inte kunde hitta den.
Då frågade jag henne vad hon hette, och då sade hon; "Sun Mi." Jag frågade henne vart hon kom ifrån, och då sade hon; "Wondergirls." Jag sa till henne att hon inte skulle vara ledsen, att vi skulle hitta nallen som hon hade tappat. Jag minns att jag pekade upp mot himlen. Sun Mi fortsatte och böla, och så helt plötsligt satt vi ute på en flotte mitt på havet. Jag paddlade och hon höll i rodret, och vi seglade mot solnedgången.
Sedan gick vi iland någonstans, och började gå på en jättelång väg, som gick upp i bergen, och vi gick hand i hand med varandra och pratade (minns inte om vad), och sedan så helt plötsligt så sade hon; "Jag har hittat min nalle!", och så gav hon mig en kram. Jag frågade vart hon såg nallen, och då sade hon: "Jag fann ju dig." Och typiskt nog så väckte syrran mig just då från drömmen!
Cheer up mates, with this song! This is what im feeling just right now!
In Memory Of The Past
NATARHAAN - Ett skrivarprojekt, ett livsprojekt som jag ägnat mycket tid och utveckling, och en historia som bara växer och växer. Här presenterar jag en liten inledningsnovell ur en av mina Natarhaanska sagor. Natarhaan är ingen saga som har en början och ett slut. I denna värld, får vi se hur ett gäng med ungdomar lever i ett alldagligt liv, precis som vi – den enda skillnaden är att medan vi bor på Jorden, så bor dom på en planet 2 miljoner ljusår härifrån, i Andromeda Galaxen, på en planet som heter – just – Natarhaan. Kanske är livet på en avlägsen planet inte så olikt vårat liv?
Jag stod vid vattenbrynet, grävde ned tårna i den vita sanden, kände dess varma små sandkorn kittla mig under fötterna. Jag var ensam. Alldeles ensam, på hela den vidsträckta stranden. Det var allt jag behövde nu, denna ensamhet. Vågorna från det nästan magiskt blåa havet brusade svagt, så som det alltid hade gjort, så länge jag bott här.
West Point, min hemstad. Några vågor slog in mot stranden, men vattnet förmådde inte att nå enda upp till mig. Jag mindes vagt av att jag hade haft den här känslan förut, någon gång för länge, länge sedan. Kanske hade den alltid funnits i mig, liksom havets brusande melodi funnits i West Point. Kanske hade denna känsla bara förklätt sig i olika skepnader under årens gång, men bakom allt det där, ändå varit den samma?
Jag lyfte på huvudet och spanade ut över den vidsträckta horisonten, inte ett enda moln på himlen. Havet var mörkblått längst ut och himlen alldeles ljusblå i färgen. Från nord till syd sträckte sig stranden till synes i det oändliga, där jag stod kunde man inte se West Point. Nej, jag hade gått hit, tidigt på morgonen, bara vandrat och varit helt försjunken i mina egna tankar. Om jag fortsatte några timmar till åt syd, skulle jag komma till Ed Grand. Men dit ville jag inte, så jag stannade – men jag tror nästan jag var halvvägs dit.
Jag hade min fina skoluniform på mig. Jag kände det lena kjoltyget mot mina bara ben, det var lent, men samtidigt frasigt, för att mamma hade strukit den åt mig. Jag hade inte min kompletta uniformen på mig, jag hade hoppat över mellantröjan, så jag hade den vita, tunna blusen direkt under kavajen. Jag såg ned på mitt eget bröst, på det glittrande West Point Academy emblemet som satt där, och i mina ögon var det så vackert, så hedersväckande, så betydelsefullt. Guld knapparna vid kavajöppningen nästan lös i dagsljuset. På fötterna bar jag ett par enkla sandaler, eftersom det nästan var en omöjlighet att gå med högklackade boots på en sandstrand.
West Point, min hemstad. Några vågor slog in mot stranden, men vattnet förmådde inte att nå enda upp till mig. Jag mindes vagt av att jag hade haft den här känslan förut, någon gång för länge, länge sedan. Kanske hade den alltid funnits i mig, liksom havets brusande melodi funnits i West Point. Kanske hade denna känsla bara förklätt sig i olika skepnader under årens gång, men bakom allt det där, ändå varit den samma?
Jag lyfte på huvudet och spanade ut över den vidsträckta horisonten, inte ett enda moln på himlen. Havet var mörkblått längst ut och himlen alldeles ljusblå i färgen. Från nord till syd sträckte sig stranden till synes i det oändliga, där jag stod kunde man inte se West Point. Nej, jag hade gått hit, tidigt på morgonen, bara vandrat och varit helt försjunken i mina egna tankar. Om jag fortsatte några timmar till åt syd, skulle jag komma till Ed Grand. Men dit ville jag inte, så jag stannade – men jag tror nästan jag var halvvägs dit.
Jag hade min fina skoluniform på mig. Jag kände det lena kjoltyget mot mina bara ben, det var lent, men samtidigt frasigt, för att mamma hade strukit den åt mig. Jag hade inte min kompletta uniformen på mig, jag hade hoppat över mellantröjan, så jag hade den vita, tunna blusen direkt under kavajen. Jag såg ned på mitt eget bröst, på det glittrande West Point Academy emblemet som satt där, och i mina ögon var det så vackert, så hedersväckande, så betydelsefullt. Guld knapparna vid kavajöppningen nästan lös i dagsljuset. På fötterna bar jag ett par enkla sandaler, eftersom det nästan var en omöjlighet att gå med högklackade boots på en sandstrand.
Jag satte mig ned, och stirrade rakt upp i den blå himlen. Några högt flygande Shischkhaaner gled sakta förbi, medan de skriade ut sina visslande läten. Solen värmde mitt ansikte. Jag sniffade lite i den varma luften, försökte fånga några intressanta dofter, men kände bara havs lukten och doften från min egen skoluniform. Min mor hade just tvättat den. En surrande insekt satte sig nästan längst ut på mitt vänstra öra.
Det kittlade till och jag spratt till med det. Jag böjde ned örat mot kinden och började försiktigt att massera den tunna huden längst ut mot spetsen där känselhåren satt med fingertopparna. Det kändes behagligt, ungefär som när min dåvarande flickvän Sho smekte dem. Jag drog lite på munnen då jag kom att tänka på min mors reaktion när hon fick reda på att jag blivit kär i en flicka. Brorsan, min käre storebror, hade naturligtvis börjat garva så han nästan tappade förståndet, och kommit med någon kommentar i stil med; ”så har hon gått och blivit lesbisk också”, fast jag tog inte åt mig, för han var som han alltid har varit. Pappa tyckte inte det var något konstigt med saken, han tyckte det var viktigare att bli älskad och att kunna ge kärlek, sedan kvittade det vem man blev ihop med. Jag blev varm i magen när jag tänkte på henne. Hon var så söt och vänlig. Vi gillade verkligen varandra, och tillbringade många nätter och dagar tillsammans. Jag är bara glad att inte brorsan visste vad vi gjorde mer.
Jag drog upp knäna mot min haka och kramade om mig själv. Jag mumlade och pratade högt för mig själv. Så här långt ut på den öde stranden behövde jag inte oroa mig för att någon skulle komma och störa mig i mina tankar och funderingar. Jag vet inte hur länge jag satt så, men det kändes som evigheter.
Solen gassade på min rygg, fast jag satt kvar, lät värmen sprida sig i min kropp, den gjorde mig dåsig, men tillät mig att kunna tänka klarare och djupare.
Men faktumet var att jag inte visste vad jag tänkte på. Man har bara något i huvudet som går runt det förgrenar sig i flera grenar, man följer upp dem, ser vart dem leder till och så vips, är man helt borta för omvärlden, djupt försjunken i sina egna tankar – utan att behöva tänka på något särskilt.
Jag ville inte tänka på något särskilt. Det var mina känslor som skötte den delen. Mina känslor inför mina vänner och skolan.
Skolan ja. Jag sneglade bort mot det håll West Point låg. Mina fotspår ledde i en vågig bana bort mot horisonten, men här och var hade vågorna raderat ut dem från stranden.
West Point Academy. Förutom mitt eget hem och min familj, så var skolan min tryggaste plats, där jag alltid kunde förlita mig på att jag hittade mina vänner. Och mina vänner… jag visste ju att många av dem skulle till samma universitet som jag, men så var det ju det här med att lämna West Point, den kära stad jag lärt mig att älska under alla dessa år. Och jag skulle lämna mamma och pappa…
Känslorna stred inom mig jag ville bort, kom igen, det här är vad du alltid har önskat dig, att få komma bort och leva, leva ditt eget liv… men nu förstod jag vad det innebar, men samtidigt kändes det lockande. Det hjälpte alltid att tänka på min bror, för han måste ha gått igenom samma kris, eftersom han redan hade flyttat hemifrån, för länge sedan. Jag kikade ned på sanden. Den var så vit att den nästan bländade mig. Jag kikade upp mot himlen. Några moln hade börjat bildas på den annars klarblåa himlen. Jag kunde se vita och svarta flygödlor som kryssade långsamt på de varma luftströmmarna, med sina enorma vingar, gled de tyst omkring där uppe och spanade efter fisk i havet. Ibland önskade man att man kunde vara en fågel, som bara kunde glida omkring i skyn.
Det här var West Point. Det här var Pearl Island i början av sommaren. Det här var min sista dag på Pearl Island innan jag for iväg till Vertona Falls, där mitt nya liv skulle börja.
En tyst och varm vindpust rörde om min nu ganska korta lugg. Jag hade bytt frisyr igen, nu hade jag håret uppsatt i en stram hårknut bakpå huvudet, mamma hade hjälpt mig. Framme hade jag bara en enkel, rak och ganska kort lugg som gick ned till strax över ögonen på mig. Mitt hår var inte längre blont och vågigt med en massa modeslingor och krusiduller i, utan rakt och mörkt brunröd och ganska neutralt.
Jag antar väl att jag någonstans på vägen hade tröttnat på att alltid ligga i framkant när det gäller mode och styling. Mamma hade alltid sagt till mig hur mycket jag hade förändrats från den första dagen vi flyttat hit, tills idag. Hon gladde sig över mina kvinnliga former jag fått på kroppen och över min självsäkerhet. Hon klappade mig jämt på kinden och nynnade fram hur stor och vacker kvinna jag har blivit och hur stolt hon var över mig och min bror, som båda hade lyckats så bra i våra liv. Det gjorde mig ledsen, nu när jag skulle lämna henne och min far. Min mor sade alltid att ibland så kunde hon inte känna igen mig. Så mycket hade jag förändrats genom åren. Jag antar att hon hade rätt.
Jag hade förändrats, på många punkter och fått en mer vuxnare syn på livet och dess mening, men på lika många punkter var jag ändå den samma, gamla vanliga Jersey som för tio år sedan.
Ps. Lite fakta:
Namnen är jordiska, och dom har en lång bakgrundshistoria, som pga detta fått bibehållas.
Det kittlade till och jag spratt till med det. Jag böjde ned örat mot kinden och började försiktigt att massera den tunna huden längst ut mot spetsen där känselhåren satt med fingertopparna. Det kändes behagligt, ungefär som när min dåvarande flickvän Sho smekte dem. Jag drog lite på munnen då jag kom att tänka på min mors reaktion när hon fick reda på att jag blivit kär i en flicka. Brorsan, min käre storebror, hade naturligtvis börjat garva så han nästan tappade förståndet, och kommit med någon kommentar i stil med; ”så har hon gått och blivit lesbisk också”, fast jag tog inte åt mig, för han var som han alltid har varit. Pappa tyckte inte det var något konstigt med saken, han tyckte det var viktigare att bli älskad och att kunna ge kärlek, sedan kvittade det vem man blev ihop med. Jag blev varm i magen när jag tänkte på henne. Hon var så söt och vänlig. Vi gillade verkligen varandra, och tillbringade många nätter och dagar tillsammans. Jag är bara glad att inte brorsan visste vad vi gjorde mer.
Jag drog upp knäna mot min haka och kramade om mig själv. Jag mumlade och pratade högt för mig själv. Så här långt ut på den öde stranden behövde jag inte oroa mig för att någon skulle komma och störa mig i mina tankar och funderingar. Jag vet inte hur länge jag satt så, men det kändes som evigheter.
Solen gassade på min rygg, fast jag satt kvar, lät värmen sprida sig i min kropp, den gjorde mig dåsig, men tillät mig att kunna tänka klarare och djupare.
Men faktumet var att jag inte visste vad jag tänkte på. Man har bara något i huvudet som går runt det förgrenar sig i flera grenar, man följer upp dem, ser vart dem leder till och så vips, är man helt borta för omvärlden, djupt försjunken i sina egna tankar – utan att behöva tänka på något särskilt.
Jag ville inte tänka på något särskilt. Det var mina känslor som skötte den delen. Mina känslor inför mina vänner och skolan.
Skolan ja. Jag sneglade bort mot det håll West Point låg. Mina fotspår ledde i en vågig bana bort mot horisonten, men här och var hade vågorna raderat ut dem från stranden.
West Point Academy. Förutom mitt eget hem och min familj, så var skolan min tryggaste plats, där jag alltid kunde förlita mig på att jag hittade mina vänner. Och mina vänner… jag visste ju att många av dem skulle till samma universitet som jag, men så var det ju det här med att lämna West Point, den kära stad jag lärt mig att älska under alla dessa år. Och jag skulle lämna mamma och pappa…
Känslorna stred inom mig jag ville bort, kom igen, det här är vad du alltid har önskat dig, att få komma bort och leva, leva ditt eget liv… men nu förstod jag vad det innebar, men samtidigt kändes det lockande. Det hjälpte alltid att tänka på min bror, för han måste ha gått igenom samma kris, eftersom han redan hade flyttat hemifrån, för länge sedan. Jag kikade ned på sanden. Den var så vit att den nästan bländade mig. Jag kikade upp mot himlen. Några moln hade börjat bildas på den annars klarblåa himlen. Jag kunde se vita och svarta flygödlor som kryssade långsamt på de varma luftströmmarna, med sina enorma vingar, gled de tyst omkring där uppe och spanade efter fisk i havet. Ibland önskade man att man kunde vara en fågel, som bara kunde glida omkring i skyn.
Det här var West Point. Det här var Pearl Island i början av sommaren. Det här var min sista dag på Pearl Island innan jag for iväg till Vertona Falls, där mitt nya liv skulle börja.
En tyst och varm vindpust rörde om min nu ganska korta lugg. Jag hade bytt frisyr igen, nu hade jag håret uppsatt i en stram hårknut bakpå huvudet, mamma hade hjälpt mig. Framme hade jag bara en enkel, rak och ganska kort lugg som gick ned till strax över ögonen på mig. Mitt hår var inte längre blont och vågigt med en massa modeslingor och krusiduller i, utan rakt och mörkt brunröd och ganska neutralt.
Jag antar väl att jag någonstans på vägen hade tröttnat på att alltid ligga i framkant när det gäller mode och styling. Mamma hade alltid sagt till mig hur mycket jag hade förändrats från den första dagen vi flyttat hit, tills idag. Hon gladde sig över mina kvinnliga former jag fått på kroppen och över min självsäkerhet. Hon klappade mig jämt på kinden och nynnade fram hur stor och vacker kvinna jag har blivit och hur stolt hon var över mig och min bror, som båda hade lyckats så bra i våra liv. Det gjorde mig ledsen, nu när jag skulle lämna henne och min far. Min mor sade alltid att ibland så kunde hon inte känna igen mig. Så mycket hade jag förändrats genom åren. Jag antar att hon hade rätt.
Jag hade förändrats, på många punkter och fått en mer vuxnare syn på livet och dess mening, men på lika många punkter var jag ändå den samma, gamla vanliga Jersey som för tio år sedan.
Ps. Lite fakta:
Namnen är jordiska, och dom har en lång bakgrundshistoria, som pga detta fått bibehållas.
Copyright By Showbox.blogg.se 2009/06/11
For Your Tiny Mind
And I....
I didn't feelt wanted
Wether they wanted to...
It might just be good for you.....
And I....
"...Feelt Hurricane..."
"...and I..."
I didn't feelt wanted
Wether they wanted to...
It might just be good for you.....
And I....
"...Feelt Hurricane..."
"...and I..."
