Världen omkring henne vibrerar; med glada och lättade steg skyndar hon sig så fort hon kan mot tågstationen i den kalla höstvinden.

Hennes hjärta dunkar tungt innanför uniformen; normalt brukar hon inte ha den på sig mer än när hon gick i skolan; men idag var det en sådan speciell dag, och hon visste hur söt hon var i den.

Det omöjliga hade hänt, det som hon aldrig trodde skulle kunna hända henne; något som bara hade existerat i hennes drömmar och fantasier. Risa Odagiri brann inifrån; en het glöd som hade väckt hennes själ och rört upp känslorna, likt strömmarna i en virvel.

Det var som om dom bar iväg med henne; lyfte upp henne från marken och svepte iväg med henne.

Hon var så kär.

 

Risa hade tillbringat en lång tid med sin väninna med att fixa sitt utseende; sminkat och sett till att alla kläderna hamnade rätt på kroppen. Ingenting fick bli fel; det skulle vara perfekt, det hade Risa insisterat på.

Risas väninna; Kaori Suzuki, var en vän till henne sedan lång tid tillbaka. Det fanns ingen människa förutom hennes egna föräldrar som hon hade större tillit till. Ibland var det som om deras öden hade varit förutbestämda; dom gjorde allting tillsammans och fanns alltid där om den ene var ledsen. Risa och Kaori var som syskon för varandra.

”Är du säker på att hårknuten sitter rätt, Kaori”, sa Risa om och om igen. Kaori skrattade och sade åt henne att inte vara så paranoid.

”Klart att den gör, min vän”, skrattade hon.

”Det är viktigt”, förkunnade Risa sakligt.

Dom båda flickorna skrattade tillsammans. Risa visste att Kaori skulle göra allt för att det skulle bli bra.

”Vad tycker du passar bäst; rosa eller körsbärsfärgad läppstift?”

”Rosa”, svarade Risa.

”Det andra ser för skarpt ut, kan jag tänka mig.”

 

”Vem är han”, undrade Kaori nyfiket, medan hon hjälpe Risa med sminket.

Risa flinade hemlighetsfullt tillbaks.

”Snälla”, bad Kaori med sin sötaste röst.

”Noa i trean, teknikklassen”, svarade Risa och blinkade med ögonen.

Kaori gjorde stor mun och spärrade upp ögonen.

”Du menar inte…”

Risa skrattade och nickade. Det menade hon visst det.

”Men hur… hur har du lyckats…”

Risa låtsades vara oberörd.

”Han kom fram till mig och sa att jag var söt”, sade hon som om det vore den mest självklara sak i världen.

Kaori drog en djup suck, lite lätt avundsjuk, för Noa var en kille som visserligen inte gjorde mycket väsen av sig i skolan, men han var ju så snygg och söt…

 

Han var kanske inte den som kunde hänga runt med skolans mest populära tjejer och killar, nej långtifrån; men han hade omedvetet fått sin lilla fanclub bland de mer dödliga tjejerna i klassen.

En låt med Wondergirls spelades från Kaoris radio som stod på en bänk i hennes rum. Hon gick bort dit för att hämta en hårlockare.

Kaori kunde fortfarande inte tro det; att hennes bästa vän, Risa lyckats få Noa på halsen. Men hon var faktiskt bara lycklig för Risas del. Risa var definitivt inte en av dom tjejer som framställdes som gudalika skönhetsideal, och som fick varenda killa att skolka från lektionerna bara för att få sitta bredvid dem på en bänk ute i korridoren.

Faktumet, att det som gjorde Kaori mest förvånad var att Risa över huvud taget fått en pojkvän, trots att dom båda nu var arton år. Kaori hade redan en dejt, med en tjugoårig kille från universitetet, som förövrigt skulle vara med dem den här kvällen.

Han var den snällaste killen i hela världen; enligt henne. Efter att Kaori gjort i ordning Risa och försäkrat både sig själv och henne att allting satt perfekt ropade dom farväl till Kaoris föräldrar och gick ut i höstskymningen.

 

”Jag är så nervös”, sa Risa om och om igen. Hon kunde knappt bärga sig. När de kommit tills kolan stötte de ihop med Kaoris pojkvän Futugomo, som studerade poesi. Han hälsade glatt på dem och gav Kaori en stor kram. Risa kände igen hans röst och hälsade glatt på honom med.

Tillsammans började de gå mot tågstationen.

”Risa är riktigt nervös nu”, sade Kaori och fnittrade. Men Risa var i sin egen värld och märkte det knappast.

”Hon ser bra ut, vem är hennes dejt”, undrade Futugomo.

”Noa, en söt kille, tredje året på teknik”, sa hon.

Kaori och Futugomo kramade om varandra.

”Tänk om han inte är där”, sa Risa plötsligt oroligt och stannade upp.

”Varför skulle han inte”, utbrast Futugomo lugnande till henne.

”Klart han är.”

Kaori höll med honom.

”Om han inte skulle vara det så kan vi ju alltid ringa till honom och påminna att han skall vara där”, sa Kaori och lade en betryggande hand på sin väns axel.

 

”Har hon aldrig haft en pojkvän förut”, viskade Futugomo i Kaoris öra. Han var uppriktigt förvånad.

Kaori såg på honom.

”Nej det här är första gången någon bjuder ut henne, ingen har någonsin fråga chans på henne tidigare.”

Ett stråk av medlidande drog över hans ansikte. Kaori noterade det.

”Hon ser bra ut, det är konstigt att ingen har nappat på henne”, mumlade han.

Kaori nickade och höll med.

Risa gick en bit framför dem, på säkra ben, fast helt förlorad i sin egen värld. Hennes långa halsduk fladdrade svag i vinden.

”Det är en stillsam kväll”, sa Futugomo drömmande och slog ut med armen. ”En perfekt kväll för en nybörjare.” Han flinade. Kaori buffade till honom på axeln.

 

De kom fram till stationen, men de gick aldrig ut på perrongen. Dom hade bestämt mötesplats utanför. Men Kaori och Futugomo såg att Noa stod där, iförd i en kavaj och ett par långa jeans och vita Nike skor. Han såg så alldaglig ut, med sin rufsiga frilla och vänliga ögon.

Futugomo stannade upp en bit bakom Kaori, medan hon gick fram till sin vän och ryckte henne lite i axeln.

Risa flämtade till.

”Han står där framför dig”, viskade hon till Risa. Noa vinkade och log mot henne.

Risa pep till och greppade tag om Kaori.

”Han är jättesöt”, fnittrade Kaori.

”Är han verkligen där”, sa Risa och Kaori puffade på henne.

 

Långsamt och trevande började Risa gå fram mot honom, åt det håll Kaori sagt åt henne att gå. Noa stannade en bit framför henne.

Risa gick på darrande ben och med öppen mun, hon kände hans parfymdoft, följde den. Hon lät sin blindkäpp sakta stryka över marken. Det raspade om den.

Tusen saker for genom hennes huvud.

Tänk om hon skulle ramla?

Eller tappa käppen?

Vad skulle Noa tycka då?

Hon trevade sig långsamt fram. Hon kunde nästan känna hans närvare; som om hon anade att hon snart skulle stöta ihop med honom.

Hennes käpp slog emot något. Hon tvärstannade.

Nu kunde hon höra hans andetag.

Hon var alldeles nära honom, bara ett par decimeter från hans ansikte.

Hennes älskade Noa.

Noa sken som en sol i mörkret. Liksom för Risa, så trodde aldrig Noa att det som hade skett; skulle ske i hans riktiga liv.

Kanske bara i någon konstig fantasi eller dröm. Eller kanske i en av de många romaner och noveller han ägnade sig åt att skriva på sin fritid.

Men aldrig i det verkliga livet.

Fast nu hade det skett.

Risa var bländande vacker; hon utstrålade en känsla, en vision om allt underbart han någonsin kunde ha skrivit om. Noa var hjälplöst förälskad i henne.

Länge hade han gått och grubblat på det hela. Han hade varit helt övertygad om att hon redan hade en pojkvän. Han log och viskade hennes namn tätt intill hennes öra.

Risa pep till och slog armarna runt honom. Han tryckte henne till sig, som om han ville beskydda henne från kylan. Han kände hur hennes hjärta dunkade mot sitt bröst. Hon andades häftigt.

”Noa”, viskade hon. Han lät hennes fingrar sakta smeka över hans ansikte. Hennes fingrar var lena som sammet.

Noa slöt ögonen.

Han hade blivit kär i den blinda flickan Risa Aizawa.