Somliga stunder kräver ingen mening, inga beslut, ingen ånger, inga åsikter eller modighet.
Ibland kan bara blotta närvaron av två händer från två olika liv som möts vara mer än tillräckligt, om än så försiktigt snuddar den andres hand, och endast då har man full förståelse för varandra, om än den händelsen må så vara ett minne blott nästa morgon, då vi stiger upp och gårdagens skymning är långt bort i fjärran väster.

Ibland glömmer vi sådana stunder.
Vi glömmer dem, bara för att vi hela tiden går och tänker på närvaro och tillit.
Vi jäktar på, vi presterar och vi funderar, vi gör allt för att komma någon vart.
Så vi glömmer allt, och när stunden kommer då vi får uppleva den tysta, men sanna stunden av förståelse kommer, upplever vi det som en sekund av hopp och uppenbarelse, när våra händer möts, om än försiktigt en vacker skymning mitt i storstadens kvälls brus.

Den finns där. Den är alltidmed dig. Den glömmer dig aldrig.