Under en stilla natt glider hon tyst fram över gatorna, hennes mål finns någonstans utom räckhåll, men hon är på väg dit, och hon kommer att komma dit. Hennes långa hår fläktar svagt mot vinden, då hon sakta sveper över upplysta gator, som badar i ett gyllene sken från lamporna.

Ingen ser henne, men alla anar henne, där hon är, i sin egen stilla och tysta stolthet; mer eller medvedna om någon kanske ser på just dem, de förbipasserande drar åt sina kappor eller slår armarna om sig, trots att det är mitt på sommaren. Folk ryser, eller hostar till. Det är det som är hennes stolthet.

På lätta fötter går hon på trotoaren, hon sträcker ut ena handen som vidrör några av de grönskande och väldoftande buskarna som växte längst med sidan av vägen, och för den förbipasserande får en svag fläkt mot dennes ansikte; och han vänder instinktivt bort ansiktet, som för att skydda det mot något.

Det är en lång gata med en skarp korsning i mitten av den. Hon börjar le, sveper ut med sina armar, känner kvällens ljumma värme slå emot hennes nakna armar, som bara är insvepta i tunt tyg. Hon skyndar sig inte, men hon kommer allt närmare korsningen. Hon vet att hon inte behöver vänta.

Bortom korsningen låg en stor, vacker grönskande park, med mäktiga träd, många dammar och vackra, färgstarkablommor, vars färger nästan lyste, även i det svaga månskenet. Det var en sådan där vidunderlig natt, som många kommer ihåg, och som avbildas i många vackra filmer om kärlek och vänskap.

Bokarnas stora trädkronor ingav ett milt och ljuvt intryck på parken, och gjorde även henne lugn, och hon korsade vägkorsningen lika lätt som när en vind blåser över en tom gata, och hon gick in i parken, och satte sig på en kulle som folket kallade för "Mount Love." Kullen var omgiven av vackra, röda och vita rosor.

Hon tog upp en ros och började sakta skala av den, blad för blad, och för varje blad hon tog på, vitnade den och föll sönder i vackert, vitt puder. Hon lät pudret falla ned i sin handflata, innan hon lyfte upp handen mot natthimlen och blåste iväg det, så alla som befanns sig i närheten kunde känna en svag rosendoft passera dem, om än bara för en sekund.

Här var allting lungt och stilla, här kunde fåglar så väl som människor få ro, även mitt på dagen. Parken var stadens stolthet. Parken var hennes stolthet. Den här natten var hennes stolthet. Hon blidkade upp mot de få moln som fanns på den djupt mörkblåa natthimlen. Trots att det var molnfritt, så syntes bara ett fåtal stjärnor.

Tystnaden bröts plötsligt i ett himmelskt inferno av ljud, ljus och rörelser. Fåglarna lyfte förskräckt från sina sovplatser uppe i träden, människor vände sina ansikten i ren förvåning mot ljudkällan. Även hon gjorde det. Ett omänskligt vrål vibrerade genom nattens ljumma mörker, och på himlen, som en komet, kom det farandes rakt ned mot parken.

Marken gungade under henne, träd splittrades och jord kastades upp i luften. Parken hade just fått ett gigantiskt ärr. Träden, gräset och blommorna fattade eld, och snart var parken inte gjord av jord och växter, utan av flygbränsle och eld.
Tiden var kommen, och hon reste sig från den plats där hon betraktat det hela.

Sakta och varsamt gick hon fram till vraket, hon gick genom eld och lågor, rakt mot en av de bakre dörrarna i det som en gång varit en stor, stilig och glänsande Airbus med trehundrafemtio förväntansfulla passagerare. Hon gick in i planet.
Där var allting tyst och stilla. Inte ens elden fanns här inne. Den fanns bara utanför.

Hon gick bland raderna av säten, där människor satt, tysta och ihopsjunkna i den ställningen kaptenen beodrat dem att inta, inför en kraschlandning. Hon letade bland dem, men allting var tyst och stilla. Det var nästan lika tyst inne i kabinen som det var ute i parken. För hon kunde inte höra några ljud.

Hon stannade vid en rad, i mitten av planet. Sedan log hon. En liten pojke tittade glatt upp mot henne, hans ögon strålade som om han sett sin egen mor. Hon satte sig ned på huk och sträckte ut sina armar mot honom, och han klättrade ur sin stol och tog henne i handen. Hon gav honom en lång och mild kram. Hon klappade honom vänligt på ryggen.

Och tillsammans vandrade de sedan sakta ut ur det brinnande planet, hand i hand, tysta men lyckliga, ut mot natten och parken, och månskenet, där blommorna som klarat sig undan elden, fortfarande lös på det magiska sätt blommor gör under en månklar natt. Hon log mot pojken som log tillbaka. Det här var en natt som ingen skulle glömma.