Här kommer det en helt nyskriven mini-novell från mig, en novell som jag fick i huvudet bara så där, en dag när regnet öste ned utanför mitt fönster. Jag satt och såg på en del operationsvideor på Youtube, eftersom jag är väldigt intresserad av människokroppen och hur den fungerar och är uppbyggd. Samtidigt hade jag musik på i hörlurarna, och det var denna besynnerliga kombination som fick mig att skriva denna berättelse.

Music Matters

Doktorns ögon växte sig större och större, ju mer han lyssnade på Kims hjärta; han tryckte stetoskopet hårdare mot hennes vänstra sida om bröstet. Och jovisst, kunde han höra hennes hjärta, helt klart. Det dunkade på, friskt och starkt, precis så som ett sextonårigt hjärta skulle.

Det var inget fel på hennes hjärta, absolut inte. Men det var inte det som doktor Qwan speciellt lyssnade efter. Han hörde någonting annat också; något mer diffust, men ändå klart, något mer avlägsnare än hennes friska hjärtslag. Och ju mer han blev säkrare på att han faktiskt hörde något annat än hjärtslagen, ju mer skeptisk och häpnare blev han.

Kim tycktes inte alls vara besvärad över att han lyssnade så länge, snarare var det som om hon var fullt medveten om det ”missljud” som Dr Qwan hörde i sitt stetoskop. Dr Qwan hörde inte bara hennes fina hjärtslag, utan han hörde även musik, svagt i bakgrunden. Den fanns där; som ett bakgrundsbrus, lika tydligt som man kunde höra blodet rusa fram genom hennes vener, lika tydligt som han kunde höra hennes andetag.

Musiken som kom från hennes inre, var ingen musik som spelades på radion – eller i varje fall inget som han dagligen lyssnade på – men det var musik, och det lät nästan som en sorts blandning mellan fiolinstrument och en klingande harpa. Musiken böljade; höjdes och sänktes i ton, lät som den ibland kom som i vågor och ibland spelade den bara en viss ton. Avlägsen, som när man hör en radio spela två rum därifrån.

Han tog bort stetoskopet från hennes bröst, lyssnade uppmärksammat i rummet, för att se om musiken eventuellt kunde komma från någon av hans kollegors rum. Men det var knäpptyst, endast rummet svaga fläkt hummade tyst ovanför dem. Kim satt tålmodigt kvar på sin platts, och dinglade svagt med benen. Han satte stetoskopet mot hennes bröst igen, och lyssnade. Musiken fanns där. Han tog bort stetoskopet, gjorde likadant som förut. Kim gav honom ett svåruttryckligt blick, men hon drog på mungiporna. Med ens slog det honom; det här måste vara ett skämt, eller dolda kameran. Dr Qwan hade varit doktor i mer än femton år, han var mer än väl van vid denna typ av undersökningar. I början av Kims undersökning hade han naturligtvist först blivit väldigt förvånad, men eftersom han var en man i medicinens vetenskap, så förstod han mycket väl att en människa inte kunde skapa fram musik ur sin kropp, utan att musiken kom utifrån på något sätt.

Så nu var det dags att agera doktor igen, och inte sitta där som en dum glasspinne och bara gapa, medan Kim tycktes roa sig alltmer på hans bekostnad. Han harklade sig högt, och lade stetoskopet åt sidan.

”Min unga dam, det…” Han avbröt sig, och såg dumt på henne, medan hon glatt vände sig mot honom. Hennes stora, mörkbruna ögon utforskade honom intresserat där han satt.

Han harklade sig besvärat igen, han gillade inte riktigt den där unga blicken som hon gav honom.

”Det hörs musik från ditt bröst”, sa han och det började hetta om kinderna på honom. Hon måste tro att han var riktigt tokig, eller så hade dolda-kameran tricket slagit genom med stor framgång. Han sneglade över hennes axel för att leta reda på en kamera som eventuellt var uppsatt någonstans i rummet och filmade honom.

Kim log ännu mer mot honom. Dr Qwan tänkte; hon visste det. Men det var biologiskt omöjligt, så han stod på sig.

”Eftersom jag är doktor, och fått min utbildning på ett stort universitet i Los Angeles, så är jag inte helt okunnig om vad en människas kropp kan och inte kan göra, och musik är en sak som den inte kan göra”, förklarade han på ett myndigt sätt för henne. Kim såg glatt på honom.

”Men jag har alltid haft den där musiken i mig”, sade hon och pekade på sig själv.

Dr Qwan knep ihop ögonen.

”Det här måste vara dolda kameran eller något”, svarade han lugnt. ”Okej, okej, det bjuder jag på”, tillade han sedan och slog ut med händerna, för att visa att han avslöjat skämtet. Men Kim Sun-Mi verkade inte alls tagen på sängen eller något, över hans plötsliga ”avslöjande”.

”Här finns ingen dold kamera”, sade hon förvånat. ”Det hoppas jag verkligen inte”. Hon slog oroligt ihop armarna om sin nakna överkropp.

Dr Qwan såg länge på henne.

”Min unga dam, en människas kropp kan inte producera fram musik, det… det är bara så enkelt. Musik är en sorts form av ljudvågor, som när det passerar olika medier kan höras olika bra. Jag är ingen expert på den delen av vetenskapen, men kanske sitter det en apparat här som sänder ut den här musiken, och som bara hörs när den passerar din kropp”, försökte han förklara för henne.

”Mr Qwan, jag försäkrar dig om att jag inte har någon apparat eller dold kamera med mig”, sa Kim allvarligt.

”Då kallar jag ned chefsläkaren, så får han lyssna på dig, med ett annat stetoskop”, sade Dr Qwan lugnt och han tog telefonen.

”Mr Qwan, om det vore så, så skulle även du höra musiken inom dig”, sade Kim påpekande, och naturligtvis hade hon rätt.

Chefsläkaren Hang-Jin, kom svepandes in i rummet med sin vita rock fladdrandes om benen, och Dr Qwan reste sig snabbt och bugade sig artigt innan han hänvisade till Kim. Kim och Hang skakde hand med varandra.

”Så, jag har hört att Dr Qwan säger att du är en levande MP3 spelare”, skrattade chefsläkaren, och satte på sig sitt eget stetoskop.

”Nu, om du tillåter mig, min unga dam”, sade han och lade försiktigt stetoskopet mot hennes bröst. Kim kunde se på hans ansiktisuttryck att han hörde vad Dr Qwan också hade hört, och ju mer han flyttade runt stetoskopet, ju mer åkte hans ögonbryn upp i pannan på honom.

Dr Qwan sneglade mot honom, och efter att Hang hade tagit bort stetoskopet från henne, så gav dom varandra undrande blickar.

”Vad skall det här betyda”, frågade han rakt ut, och Hang-Jin tycktes sjunka ihop en aning på hans stol.

”Jag vet inte sir, mer än att det måste vara en dold kamera eller något i görning”, utbrast Dr Qwan. ”Kanske någon apparat som sänder ut speciella ljudvågor som…”

”Men vart skulle en sådan apparat sitta”, avbröt Hang-Jin. Dr Qwan ryckte på axlarna. ”Kalla in hennes föräldrar, vi kanske borde göra en röntgen på henne”, sade Hang-Jin fundersamt. Kim hade inget emot det.

Kims föräldrar kom in, oroliga och ängsliga, tänk om det var något allvarligt fel på deras dotter?

Dom satte sig ned på besökstolarna, medan Kim tog på sig sina överkläder.

”Har det hänt henne något? Vad är det som är fel på henne?”, avfyrade hennes mor direkt innan läkarna presenterat sig.

”Det är inget fel på henne, bara det att…” Qwan harklade sig och sökte stöd hos sin chefsläkare.

”Vi hör musik från hennes bröst, svag musik”, sade Hang-Jin, och även han fick ett märkligt uttryck i ansiktet när han sade det.

Kim anade roat att dom hade föreställt sig det värsta som kunde hända med hennes mamma och pappa när dom meddelade det.

Men hennes mor andades ut och började plötsligt att le mot dem.

”Aha, var det bara det”, pustade hon ut, och såg lättad på sin man.

”Ja, jo det vet vi, vi har alltid kunnat höra den musiken från henne, synnerhet när hon är glad, ledsen eller arg”, sade hon stolt. Kims far höll med. De båda läkarna såg ut som om dom just hade undersökt en utomjording från planeten Mars.

”Våran dotter är så speciell, vi tror inte hon är någon överhet från gudar eller så, men hon har alltid varit speciell av sig”, förklarade Kims mamma ivrigt för dem.

”Musiken har alltid funnits där, sedan hon föddes”, sade hennes far med lugn röst. ”Vi har aldrig vetat vad det är, eller vart ifrån den kommer, men den har funnits där hela tiden. Svagt, men om man lyssnar noga så hör man den, och den påverkas av hennes humör.”

”Hennes små syskon älskar det”, tillade hennes mor väldigt stolt.

”Vi kallar det för själa-sång, en sång som kanske varje människas själ sjunger på, men som inte alltid hörs… och som ibland hörs”, sade hennes far.

”Ja, ni förstår nog att vi måste undersöka det lite närmare”, svarade Hang-Jin och kliade sig på huvudet.

”Vi skulle vilja ta en röntgen på henne, bara för att försäkra oss om att allting är som det skall, det förstår ni nog själva”, avslutade han.

”Så då är det något fel på henne”, frågade hennes mor ängsligt och kramade om pappas arm.

”Som du förstår, så har vi aldrig sett något liknande… eller hört, snarare. Vi måste dokumentera detta, och då ingår det att man tar en helt vanlig röntgen.”

Kims föräldrar gick med på det, och snart låg Kim enbart iförd underkläderna i en stor tub liknande maskin, som hummade tyst. Läkarna hade ritat några svaga svarta sträck på hennes mage, och den ansvariga för röntgenapparaten förklarade för henne hur det hela skulle gå till. Dom skulle scanna av hela hennes kropp. Vilket dom också gjorde. Två gånger till och med. Men Hang-Jin kunde inte hitta något fel på bilderna, eller i hennes kropp, allting tycktes vara till hundra procents okej med henne, och till hennes föräldrars stora lycka.

”Nejdå, här finns det då inget som vi kan se, som skulle vara onaturligt eller farligt för hennes hälsa”, sade Hang-Jin när han via datorn kollade på 3D bilderna.

Han visade mamma och pappa, pekade och förklarade.

”Vad ni egentligen letade efter var om hon hade svalt en liten apparat”, sade pappa till slut till Hang-Jin. Han tycktes inte märka den lätt nedvärderande tonen i faderns röst.

”Om hon hade gjort det, så skulle vi ha sett det på dom här röntgenbilderna”, svarade Hang-Jin lugnt.

Efter ytterligare en stunds samtal med de båda fascinerade läkarna, kunde Kim och hennes familj äntligen lämna sjukhuset. Kims mor smekte stolt sin dotter över kinden, när de gick mot bilen, och hennes två yngre syskon, en bror och en syster hoppade ivrigt vid sidan av dem. Vinden blåste svagt, och den gråa hösthimlen omslöt Busan i sitt stadiga höstgrepp. Trädens löv hade börjat gulna. Några vilsekomna löv fladdrade omkring på den stora parkeringen utanför sjukhuset. Inte långt därifrån brusade havet.