Det här är en av de mycket speciella historier som jag fann när jag rotade i mitt gamla arkiv. Jag minns den nämligen som en av de första novellerna jag skrev - eftersom den skrevs på den första datorn jag någonsin ägt! När jag nu läser den, så är det som att läsa en helt annans persons skapelse - mans er verkligen hur mitt skrivandes har förändrats genom årens gång. Jag överdriver inte om jag påstår att den här måste vara runt 5 -7 år gammal.

För många är det här med Julen den enda riktiga magiska händelsen på året, om man bortser från födelsedagen. Man får önska sig vad man vill och kanske slår det in? För många är Julen magisk på olika sett, beroende på hurman vill ha det, och för Gary och hans lillasyster April blir Julen något alldeles spännande...

Snö Änglar

”Kan du ge mig flingorna”, bad April sin storebror med sin gulliga ljusa röst. Hennes bror, trettonåriga Gary räckte henne flingorna, och hon tog emot det stora flingpaketet så gott hon kunde.

”Gary, kan du hjälpa mig, den är så stor”, bad April och såg olyckligt på honom. April var sju år yngre än vad Gary var.

Gary sträckte på sig och hjälpte henne med flingorna.

”Stopp”, sa April och tog nöjt skeden och började äta. De satt och åt frukost, tidigt på morgonen. Även om det nu var jullov, och deras föräldrar fortfarande låg och sov. Gary och hans lillesyrra hade redan dagen innan planerat att gå upp tidigt – det här var ju trots allt en magisk morgon. Det var nämligen självaste Julmorgonen, då man fick julklappar. Gary och April hade hört att juldagen var magisk av en gubbe på radion som alltid var med i barnens radioprogram. Nu skulle Gary och April se om det han sa var sant. Egentligen ville inte Gary riktigt gå upp så här tidigt, men han gjorde för att vara snäll mot sin lillsyrra, och för att hon hade insisterat på att göra det. De hade hört, att om man steg upp tidigt, riktigt tidigt på juldagen och gick ut (detta fungerade bara om det var stjärnklart) och gjorde en riktigt fin snögubbe (detta fungerade då naturligtvist enbart om det var snö ute), så skulle man få två önskningar, och de skulle slå in.

Gary hade rynkat på näsan och avfärdat det som struntprat; han var minsann en stor och mogen pojke, det hade hans far sagt till honom. Inte gick han väl på sådant?  Och när han blev ännu större så skulle han bli pilot och få köra (inte flyga, det lät bättre med köra, tyckte Gary) jumbojet. Det var vad han insisterade på. Men April hade bara suttit där i den röda puffen framför brasan i vardagsrummet, helt trollbunden av radiohållarens, som förresten hette Richard Samville, berättelse om den magiska morgonen, med ögon stora som tefat och munnen öppen. Sedan hade hon haft det där i tankarna för resten av den kvällen, och precis innan de gick och lade sig, hade hon kommit och frågat honom om de inte kunde gå ut och åtminstone se om det fungerade. Hon bad och frågade Gary, och till slut hade han gett med sig. Bara för att han älskade henne och inte ville göra henne ledsen, inte för att han trodde på det, det hade han gjort klart på för henne.

”Gary, titta, det är fullt med stjärnor på himlen”, sa hon med munnen full av flingor. Gary gav henne en vänlig gest att hon skulle prata tystare, han ville sist av allt att mamma och pappa skulle vakna. ”Ja, jag ser det”, viskade han och började läsa på flingförpackningen. Han förstod inte allt vad som stod där, men det mesta kunde han i alla fall läsa. Efter att ha ätit en tallrik med mjölk och flingor, samt en köttbullsmacka var Gary färdig. Han och April hade plockat fram så tyst de bara kunde, och än hade det lönat sig. April var som vanligt sist, men så var hon ju också bara sex år gammal. När de plockat in allting och gjort snyggt gick de ut i hallen där alla deras ytterkläder hängde snyggt och prydligt på sina platser. April och Gary hade sina platser så att de kunde nå kläderna.

”Ta på dig varmt, det är säker jättekallt ute”, förmanade Gary sin lillasyster, och hon svarade med ett litet mumlande ”ja”. Gary såg på sin klocka. Den var halv sju.

”Gary, kan du hjälpa mig med att knyta mina skor”, frågade hon med sin tunna röst. ”Jag vet inte hur det skall va.”

Gary tog på sig sin mössa och böjde sig ned och hjälpte henne med snörningen till hennes plysch röda bots. Det var knappt att han själv kunde det, men han lyckades tillslut. Sedan kollade han att April hade satt på sig rätt kläder. Hon hade satt på sig sina röda vantar, sin röda rock i samma material som botsen och en blå sammetsbasker. Hennes två flätor hängde utanpå rocken. Han hjälpte henne med den långa vita halsduken som hon fått av farmor förra julen. Själv hade han det han behövde ha på sig, ansåg han. Han kom på att han nästan hade glömt det vikigaste; en svart cylinder hatt, en morot och en halsduk, samt några svarta knappar.

”April, kan du vänta här, jag är strax tillbaka”, sa han och skyndade sig tyst in i huset igen för att leta reda på sakerna. Han fann dem snart och var snabbt på plats bredvid April igen.

”Storebror, jag är rädd”, sa hon och kramade om honom. ”Du stannar väl hos mig”, frågade hon och såg upp mot honom.

”Det är väl klart att jag gör, April”, svarade han vänligt och rättade till Aprils blåa basker.

”Kom nu, så går vi ut”, sa han och vred om dörrlåset. Låset gick upp med dämpat ”klick”, och så gled den sakta upp, mot mörkret, kylan och himlens alla dussin stjärnor. Det var ett dämpat sken inne i hallen, och till en börja var allting bara svart för hans ögon. Sedan vande hans ögon sig från ljuset i hallen och han gick ut på trappan, tätt följd av April som klängt sig fast vid hans midja. Försiktigt stängde han dörren om sig och lade märke till att hela marken var täck av snö.

”Försiktigt April, trappan är hal”, sa han och höll henne hårt i handen medan de försiktigt gick ned för trappan. När de välbärgade stod nere på marken tittade de sig omkring. Uppe på den mörka morgonhimlen tindrade tusentals av stjärnor, några var svagt röda, andra gula och vita, nästan blåa.

Andedräkten stod som röken ur ett lokomotiv ur Aprils och Garys munnar, det var mycket riktigt, väldigt kallt.

”Gary”, sa April och drog I hans arm. ”Gary, nu kan vi bygga vår snögubbe”, sa hon och hennes röst var fylld av spänning och en smula rädsla. Gary tittade bort mot huset och upp mot övervåningen där mamma och pappa låg och sov. Ingen av dem hade vaknat.

”Gary, Gary, du får hjälpa mig”, sa hans lillesyrras tunna röst. Den lät avlägsen. Gary vände sig om och fann att hon hade pulsat ut i den djupa snön på gräsmattan. Gary stod i en skottad gång, som Garys far hade skottat upp dagen innan.

”Jag kommer”, sa han och pulsade fram till henne. Han lade alla sakerna på den uppskottade gången innan han gick ut i snön.

”Gary, det går inte att göra snöboll av snön, den går bara sönder”, sa hon besviket medan hon om och om igen försökte göra en boll av snön hon hade i händerna.

”Du, April, vet du vad”, sa Gary och satte sig bredvid henne. Han lade tröstande armen om henne.

”Nä”, svarade hon tyst och tittade honom i ögonen. Sedan såg hon ned på sina snöiga vantar igen.

”Jag tror att det är alldeles för kallt för att man skall kunna göra snögubbar av snön. Jag vet inte varför det är så”, sa han till sin lillasyster.

”Men vet du vad”, skyndade han sig att säga, innan hon blev allt för ledsen. April såg hoppfullt upp mot han igen.

”Vi kan ju alltid göra snö änglar”, sa han glatt och hoppades att hennes besvikelse skulle försvinna. Hon tittade upp mot honom med en allvarlig blick.

”Han sa att det bara fungerar om man gör en snögubbe”, sa hon med en lika allvarlig röst. Gary log hemlighetsfullt till henne.

”Men vem vet vad som händer om man gör snö änglar istället”, frågade han och kramade om sin lillasyster. ”Änglar är ju också magiska, inte sant?”

April tycktes tänka till en stund innan hon med en ynklig röst mumlade något som liknade ett ”ja”. Gary pulsade bort en bit och lade sig platt på ryggen och började göra något som såg ut som ”armar - upp - och - sträck” med både benen och armarna samtidigt. April tittade på honom en stund, sedan började hennes besvikelse att avta. Hon lade sig bredvid honom och började göra samma sak. Efter en stund reste sig Gary och April upp och tittade på sina skapelser.

”Men oj, oj, du är ju alldeles vit nu”, utbrast Gary i ett skratt och borstade av April. Hon började skratta glatt.

”Gary, du är ju alldeles vit du med”, sa hon gjorde som sin storebror så gott hon kunde.

”Titta, din ängel får vara storebror till min ängel”, sa hon glatt och pekade på dem. Gary började gå mot den uppskottade gången igen – och upptäckte en sak som gjorde honom väldigt förvånad. Han böjde sig ned och tog upp en näve snö och kramade den. Den formade sig perfekt efter hans handskars tryck, som den perfekta kramsnön.

”Du, April, jag tror nog att vi kan göra din snögubbe ändå”, sa han överraskat till henne. Ett litet ”oj”, var det enda hon lyckades få fram, där hon stod med snö upp till knäna.

”Kan vi göra snögubbar nu, Gary”, frågade hon överlyckligt och började genast att krama en snöboll i sina små händer. Gary skrattade.

”Ja, det ser så ut, och då har vi ju både gjort änglar och snögubbar”, sa han. April skrattade och sken av förtjusning, och Gary var nästan säker på att han kunde se den, likt skenet runt en lampa. Gary och April började att rulla Aprils lilla snöboll, och den som var liten först, blev nu bara större och större. Tillslut var de tvungna att ta i allt vad de hade, och snöbollen var nu snarare ett snö klot än en boll. När de inte kunde få den större (den var nästan lika stor som April) gav de upp och började nästan genast på överkroppen. Den blev bara hälften så stor som den största delen, Gary hade ändå svårt att få upp den på underkroppen. Medan han stånkade på gjorde April huvudet, den blev lika stor som basketboll.

”Här Gary”, sa hon och pustade medan hon lyfte upp huvudet och gav den till Gary. April skulle inte haft en chans att själv kunna sätta den på plats, snögubben var nu nästan högre än vad Gary själv var. När det var på plats så tog April till orda.

”Gary, vi måste putsa till honom”, sa hon och började gnida med sina röda Lovikkavantar på snögubbens kropp. Gary gjorde samma sak, och när de var helt färdiga så var kroppen alldeles slät och fin.

”Se så stilig han kommer att bli”, sa Gary och log mot April.

”Mmm, det blir han”, svarade hon glatt och sprang bort mot gången så att snön yrde om henne.

Hon kom tillbaka släpandes hatten, knapparna, moroten och halsduken.

Gary tog fem av knapparna och satte dem på mittdelen av kroppen i en rad.

”Gary, Gary, får jag sätta dit näsan”, frågade hon och sträckte upp armarna mot honom för att visa att hon ville bli buren. Gary log och lyfte upp sin lillasyster med ett pustande utandning.

”Oj, jag tror du har vuxit en hel del”, sa Gary till April. ”Du har blivit tung.”

Hon tog moroten, gjorde ett hål med spetsen mitt i ansiktet innan hon satte dit näsan. Gary gav henne de två största knapparna och hon tryckte fast dem strax över morots näsan. Av de återstående svarta pärlor gjorde hon en glad mun. Gary tog Cylinderhatten och satte den på snögubbens huvud, och sedan lindade han halsduken runt nacken på snögubben. Gary släppte ned April på marken och tillsammans gick de bort mot skjulet som stod bredvid garaget. April tog en lång sopkvast som stod lutad mot väggen och Gary två kvistar som skulle tjäna som armar och händer.

När de kom fram till snögubben igen och satt på armarna och kvasten, kunde Gary inte låta bli att tycka att det kändes ganska magiskt ändå. Nu stod han och April där, och betraktade stolt snögubben de byggt. Den stod där, stor och stilig, nästan lysande vit med sina präktiga knappar och ögon. Halsduken nästan lyste mot den knallvita snö kroppen och den nattsvarta hatten. Halsduken var orange och röd randig.

”Gary, visst är han fin, tycker du inte det, storebror”, frågade hon tillgivet och kramade om honom.

”Ja, han är jättefin, du har gjort ett jättebra jobb”, svarade han och satte sig ned. April solade sig i hans berömmelse.

Det hade blivit en aning ljusare, märkte Gary, fast stjärnorna tindrade lika klart som de gjort när de hade gått ut. Han såg på sin klocka och tryckte in knappen så att en liten lampa tändes. De hade nu gått till verandan och satt sig på trappstegen. April tittade upp mot den svarta himlen som var full av stjärnor.

De digitala siffrorna visade att klockan var åtta. Gary undrade varför de egentligen satt ute, det var som om de väntade på något.

”Du, April, vill du inte gå in nu, det börjar bli kallt”, sa Gary till henne. Svaret kom snabbt och bestämt.

”Nä – ä”, sa hon. ”Vi skall vänta och se vad som händer”, sa hon och stålsatte sig inför vad som skulle kunna komma att hända.

”Jag tyckte du sa att man fick tre önskningar om man bygger en snögubbe på julmorgonen då stjärnorna fortfarande tindrar”, sa Gary till henne. Han ville verkligen in nu. ”Inte att det skulle hända något. Men det kanske gör det om vi går in och du önskar dig någonting.”

”Okej då”, sa April med sin tunna ljusa röst.

”Men tror du inte att vi skall önska något här ute, tillsammans med snögubben”, frågade hon. Gary log lite.

”Ja, ja, vi får väl önska något nu, för jag fryser snart rumpan av mig”, sa han och så blundade de och önskade sig en varsin sak.

Gary och April hann precis lägga sig (inte efter en ordentlig koll att dörren var låst), innan deras föräldrar steg upp. Nu ljusnade det fort, men det märkte Gary inte. Han sov djup, och det gjorde April också. Gary drömde om att han var stor och precis hade fått ett stort och vikigt uppdrag av en högt uppsatt överste, han skulle få flyga presidenten i hans privata jumbojet, en specialbyggd Boeing 747 - 400. Han gick uppför trapporna som ledde in till kockpitten och satte sig i den bekväma stolen. Sedan slog han på motorerna som susade igång, och han begärde taxi ut till startbanan. Med rytande motorer dundrade han upp mot himlen, med presidenten och alla hans viktiga följeslagare som passagerare… och han flög till det Förlovade Landet, uppe bland molnen, där allt bara var frid och fröjd… sedan vaknade han ur sin dröm. Hans mamma satt bredvid honom och klappade honom på kinden.

”God morgon, och God jul Gary”, sa hon och gav honom ett stort, rött paket. Han kunde höra hur överlycklig April var när pappa gav henne hennes julklapp. Han förmodade att hon redan öppnat det. Han gäspade och log mot henne. Han tyckte att hon såg ut som en ängel utan vingar, mamma med sitt svarta, lockiga hår som gick en bit nedanför axlarna, och sitt vita leende. Han gav henne en stor kram och hon besvarade den.

Sedan tog han julklappen och öppnade den förväntansfullt och sakta. Det röda sidenbandet som omgav julklappen lade han försiktigt på sängen. Han slog upp pappret… och såg att det låg två klappar i det. Den ena var ett dataspel, Flight Simulator 2004, och det andra var en modell av en Jumbojet, med all dess detaljer och tillbehör.

”Åh, tack mamma”, sa han och gav henne en björnkram. Mamma kramade om sin son och såg mycket nöjd ut. Sedan kom April farandes in i hans rum och visade stolt upp sin julklapp för mamma och Gary.

”Titta, titta”, skrek hon överlyckligt. ”Precis vad jag önskade mig ute vid snögubben”, sa hon upphetsat. Hon hade fått ett helt set med musikprylar, en gitarr, en mikrofon, smink, glitter, en notbok och ett par CD skivor. Gary drog sig till minnes att han sett allt det där i någon affär, men vart ifrån gitarren kom det visste han inte. Det var ingen leksak, utan en riktig akustisk gitarr med metallsträngar. Pappa log som en sol och mamma med (hon låtsades naturligtvist att hon inte visste om att hon fått allt det där – även om Gary själv var med dem när de valde ut grejerna till April).

”Önskat vid snögubben”, frågade mamma sedan förvånat. Hon tittade på Gary. Gary och April tittade på varandra och bara rykte på axlarna.

”Jag drömde nog om det”, svarade hon. April var väldigt smart för att vara sex år – men där gjorde hon ett öde digert misstag. Snögubben skulle ju synas ifrån köksfönstret. Mamma och pappa bra log och sen sa mamma; ”Gary, öppna spelet, vet jag”.

Gary tittade nyfiket på henne, som om hon skulle säga vad som låg där i.

”Nä – hä du, du får kolla själv”, sa hon som om hon hade läst hans tankar. När han spänt lyfte på kartongen och fick syn på vad som låg där i tappade han nästan hakan. Där, låg en blå biljett där det stod ”fri passage”, en sådan där biljett man skall ha om man vill vara med och testflyga en Boeing 747:a, och man fick sitta framme i cockpiten tillsammans med kaptenen!

”Oh”, var allt han kunde få fram. Han tittade med glittrande ögon på dem och sedan omfamnade han dem allihop.

”Tack, tusen tack”, sade han om och om igen. Den här biljetten var precis det han hade önskat sig ute vid snögubben.

Sedan kramades hela familjen ett slag innan de gick ned i köket för att äta en stor och fin jul frukost.

Nu är det kört, tänkte Gary. Men både Gary och April höll tyst när de kom in i köket och såg ut genom fönstret. Snön var slät och vit, och himlen var nu klart  gulorange och nästan ilsket rött allra längst bortom grannens hus på andra sidan gatan. Gary tittade på termometen. Det var ca tjugo minus ute. Alldeles för kallt för kramsnö, men av någon anledning så hade det blivit kramsnö när de skulle göra snögubben, efter det att de gjort änglarna. Gary mer visste än förstod att det var tack vare änglarna – eller rättare sagt, det var änglarna som gjorde att det blivit kramsnö. Gary förstod att April hade rätt. Julmorgonen var magisk. Ute, där de hade byggt önskesnögubben, var allting slätt och vitt… och snögubben var borta.

(C)Copyright by David @ ShowBox.blogg.se 2009