Här kommer ytterligare en liten novell från mina yngere dagar. Sagan utspelar sig i en avlägsen framtid, då allting kanske ser lite annorlunda ut, än vad vi är vana vid idag. På den här tiden så hade jag en helt annan vision om hur ett sådant samhälle kunde se ut, och därmed föddes denna historia. Vi bygger vårat samhälle på kunskaper, "kunskap är det mäktigaste vapnet"; men tänk om kunskapen och dess makt vänds mot oss själva?

Well, här får ni en liten inblick hur det kanske skulle se ut då.... Välkomna att stiga ombord på en liten familjesvävare, en varm dag...

Future Vision

”Skynda på nu Nathalia, vi får inte komma för sent till föreläsningen”, manade hennes mor medan hon fumlade efter nycklarna till Anti-graf svävaren som stod parkerad vid infarten till deras hus. Vinden fläktade svagt, och temperaturen sjönk för ett tag. Det var nära trettiofem grader varmt ute, i mitten av juni. Tillslut fick hon fram nyckeln och låste upp svävaren med en väldig fart.

”Nathalia, vart är du”, undrade hon och såg sig om efter henne. Modern kikade över svävarens tak och fick till sin lättnad syn på överdelen av Nathalias huvud bakom svävaren.

”Är den upplåst”, frågade hon obekymrat medan hon drog i handtaget. Dörren gled upp på hennes sida med ett tyst väsande ljud, och hon hoppade in. Modern satte sig vid styret och lade i friväxeln, medan svävaren brummade igång.

”Är du nervös”, frågade hon sin dotter och klappade henne på kinden. Modern såg på henne. Hennes dotter såg obekymrad ut, men under den beslutsamma, sammanbitna minen såg hon att Nathalia var minst lika orolig som hon själv.

”Nej”, svarade hon och stirrade ut genom sidan i den öppna kupén. ”Det är ingen fara, mamma”, tillade hon sedan lite dämpat.

Svävaren höjde sig till de automatiska farlederna trehundra meter över deras hus. Hundratals svävare for förbi på lederna likt små, färgglada skallbaggar. En jättelik anti-graf buss med rytande repulsor motorer gled majestätiskt fram genom strömmen av andra svävare, och den var så bred att det såg ut som om den tog upp alla körfilerna i motorleden.

”Du behöver heller inte vara nervös eller orolig”, svarade modern lugnande och svängde in på led Rote Nr993 till Houston. Bussen var nu långt under dem, och den såg rentutav liten ut. De befann sig på minst femhundra meters höjd.

”Vi alla har gjort det här”, sa modern och mindes sina spända minnen från den tid då det var hon som satt där, i svävarstolen med den stora, kromade datorn framför sig och med sanningsdetektorn låsta vid sina fingertoppar. Den registrerade om man ljög eller inte utnyttjade sina kunskaper till max. ”Det är som ett helt vanligt prov, eller som en sluttenta”, förklarade hon för sin dotter.

”Det tror jag… kanske”, svarade Nathalia osäkert. Men du ljuger, tänkte hon förbryllat. Jag hade en kompis, han hette Jonsey McThona, vart tog han vägen? Det sades att han inte klarade provet…

Nathalias mor avbröt hennes tankar.

”Du kommer att klara det, det lovar jag”, sade hon och ökade hastigheten till hundrafemtio. Höga skyskrapor började avteckna sig mot horisonten, solens strålar reflekterades i en av skyskrapornas miljontals fönster och bländade för en kort stund Nathalia. Hon kisade med ögonen.

Några minuter senare var de framme vid Houstons stadsgräns, och de blev stoppade vid en säkerhetskontroll. Mannen i den svävande kuren bad om att få se på körkort och skannade sedan av hela bilen med en lysande ring. Man hade höjt säkerheten i storstäderna, och det hela hade tagit sin form från en otäck händelse som ägde rum den elfte september 2001. Något sorts flygplan hade kraschat rakt in i en skyskrapa med flera tusen människor i, i staden New York, som då var en av världens största städer. Nu idag, var Stockholm, Sveriges huvudstad, den största med 38 miljoner invånare.

Nathalia betraktade de gigantiska skyskraporna, som reste sig flera mil upp i luften. Hon kunde inte se toppen på dem, eftersom de låg inbäddade i ett sorts dis. Kontrollanten gav dem ett klartecken och de började återigen röra sig inåt mot stadens centrum.

Nathalia kunde känna hur luften förändrades, den blev tunnare, och mycket mer doftande av ”storstad”. Hon såg hur mamma knappade in en adress på färddatorn och sedan tog Autopiloten över styrspakarna. Mamma sa inte mycket där hon satt vid styrspakarna och tycktes vara i sin egen värld, Nathalia kunde se på hennes sammanbitna min hur ängslig hon var. Och hon förstod det, för Nathalia var hennes enda barn. Pappa var någonstans på andra sidan jorden och var lycklig med någon annan.

Svävaren de satt i sänkte sig ned till Nivå 21, och tog sedan av vid Summer Cressent Street, och ut på motorleden som gick till den ökända Main Center, där Nathalia skulle göra sitt livs avgörande prov i intelligens och kunskap.

Nathalia hade naturligtvist hört talas om byggnaden och dess funktion, och hon var också säker på att varenda förälder var noga med att hålla det hemligt för sina barn om vad de gjorde där. Men hon hade ju hört talas om vad de gjorde, av sina kompisar, och inte allra minst sedan Jonsey bara försvann, efter att ha misslyckats med provet.

Plötsligt så stannade svävaren, och en dataröst sade dem att de var framme. Nathalia spärrade upp ögonen. Hon hade bara hört talas om byggnaden Main Center, men aldrig sett den. Och nu var den där, framför dem. Den var till formen som en stor boll, som reste sig ur landskapet. Hela byggnaden var inkapslat i glas, och utanför entrén stod det ett dussintals med vakter och kontrollanter.

Mamman vände sig om kramade om sin dotter. Det var då som Nathalia inte kunde hålla sin stenhårda fasad av oberördhet, utan slog armarna om henne och grät.

Väl inne i byggnaden lugnade hon ned sig. De hade förts till ett stort väntrum, med enorma fönster och tusentals prydligt utplacerade gröna bladväxter här och var. De smälte nästan perfekt in till väggarnas gråpolerade metalltapet. I bekväma fåtöljer satt det hundratals andra familjer i väntan på att deras barn skulle få göra det slutgilltlika provet för sina kunskaper. Stämningen var orolig, och nervös. Nathalia satte sig ned och kramade om sin mor. Där satt de tills det var deras tur att gå in till test avdelningen.

*

Idag var det år 2953 och flygplan fanns numera inte längre, bara på museer och andra ställen. De hade istället ersatts av de jättelika PRO- Bussarna som trafikerade de gamla flyg lederna. De kunde ta upp minst tretusen människor i taget, och var dessutom mer ekonomisk i drift än de gamla planen.

Det fanns dock de som var väldigt intresserad av flygplan; och sådana som hade ett visst intresse för Main Center.

Main Center var det enda av sitt slag i hela världen som kontrollerade barns intelligens, och det bästa med det hela var att det var ett eget finansierat organ, och styrdes därmed inte av staten. Det var dessutom ökänt över hela världen, och folket som jobbade där, var tvungna att ha vakt med sig varje gång de gick ut på gatan för att inte bli skjuten. Inte ens staten gillade verksamheten som pågick inom dess väggar, men de var ändå tvungna att tillåta det.

Just den här dagen var speciell, för idag så skulle kvinnan, hon som bossade över hela verksamheten, hjärnan bakom den, befinna sig i byggnaden. I och för sig, det var ju ingen stor dag, det var hon ju alltid när testen skulle dras igång, och varje gång dog det lika många intelligenta barn helt i onödan. Alla i den styrande verksamheten skulle vara inne i byggnaden.

Jodå, det skulle de vara, det hade han koll på. Med hjälp av en insider och en dator, hade han stenhård koll på dem.

Byggnaden var utomordentligt skyddad mot allting, bomber, giftgaser, biologiska attacker, mot jordbävningar, meteoritnedslag, vulkanutbrott mm. Och de hade minst tiotusen vakter runtomkring den och minst lika många detektorer, kameror och hundar.

Med andra ord, de hade garderat sig mot allting.

Han flinade och kände på spaken till sin käraste ägodel. Han satt i kockpitten på en väldig British Air Bus, modell AA-722 StarGlider. Det var den största och sista modellen innan flyget konkurrerades ut av PRO - Bussarna. Så nog fanns det flygplan kvar än idag. I alla fall i liten skala.

*

Nathalias namn ropades obarmhärtigt ut i högtalarna efter tre timmars väntan i den stora salen tillsammans med hundratals andra föräldrar. Vissa av dem skulle få sitta där enda till midnatt.

Rösten som kom ut från högtalarna var kall, hård och opersonlig. ”Nathalia Austin Neombeaker, ID nummer 0003-643-799, var vänligen gå till väntrummet, sal 45. Ni har fem minuter på er.”

Nathalias mor manade på henne och tillsammans gick de hand i hand mot väntrummet, sal 45. De gick genom en lång och hög korridor, och slutligen in till väntrummet och sal 45. Där fanns inte mycket möblering, bara tre stolar, ett bord, tre växter och så dörren till testrummet. Nathalia grät hela vägen dit, och mamman snyftade hon med.

”Det kommer att gå bra, skall du se, gumman min”, tröstade hon henne med gråten uppe i halsen. ”Det kommer att gå bra”

Dörren till testrummet öppnade sig och ut kom en man som var maskerad. Av säkerhetsskäl.

”Nathalia Austin Neombeaker, ID nummer 0003-643-799, femton år”, sa han ovänligt och kort. Mamman nickade stumt och han antecknade.

”Följ med här”, sade han och vände sig mot den öppna dörren. Nathalia kramade om sin mor och vägrade släppa henne. Modern var tvungen att slita henne ifrån sig. Nathalia storgrät så tårarna droppade ner från kinderna.

”Jag vill inte dö, jag vill inte lämna dig”, grät och skrek hon samtidigt. ”Jag vet vad som händer om man är för intelligent, och jag vet vad som hände med min vän Jonsey”, grät hon och borrade in sitt ansikte i moderns bröst.

”Såja”, sa mamman, och hon hörde hur klent tröstorden lät. Men hon kunde inte bättre säga. ”Du kommer att klara det, Nathalia, det vet jag”

Efter ett tag kom mannen och grep tag i Nathalias tunna armar och släpade in henne i testrummet. Modern grät nu lika mycket som sin dotter. Med smäll stängde han dörren och det blev alldeles tyst i rummet förutom snyftningarna från den förtvivlade modern. Hon visste att hennes dotter var oerhört intelligent.

*

Den varma luften smekte nos partiet på Air Busen när den rullade ut från hangaren där den stått en längre tid för reparationer och andra justeringar.

Han kunde inte låta bli att känna sig överväldigad när han förde gas spaken bakåt, han kände hur den började vibrera när han gav den mer gas. Startbanan var ett enormt fält av hård jord, utanför Philadelphias södra kvarter. Det dög gott och väl för att man skulle få upp planet i luften. Men innan han kunde få upp det, behövde han ha bränsle och lite andra grejer, innan det blev flygdugligt.

Han styrde bort mot tankningspumpen som stod väl dold under några gamla plåtbitar. Han hade varit tvungen att bygga om bränslefördelningen en aning, så att planet kunde flyga på Energi. Bensin och Fotogen fanns inte längre. Den tog slut år 2177.

Hela besten svängde in på tankningsdepån och stannade. Han tog sig ut genom en servicelucka i nos partiet via landningsstället, och började släpa på de tunga slangarna bränsleslangarna. Efter en halvtimme av hårt arbetande, hade han lyckats koppla dem till planets vingar, där brännslet förvarades. Han slog igång pumpen, och med ett vrål satte den igång att pumpa ren Energi till de hungriga motorerna. Han log och skrattade på en och samma gång. Idag skulle han skriva historia.

Idag skulle han göra människor stirriga. Snart. Snart. Ha tålamod, det var nyckeln till framgången i hans karriär.

*

Fyra timmar senare kom mannen ut genom dörren. Modern vågade inte titta upp, utan satt där med händerna för ansiktet. Hon hörde hur han skrev på något. Sedan hörde hon andra snyftningar. Modern tittade upp och fick till sin stora chock se Nathalia stå där. Men Nathalia såg lättad ut.

”Mamma, jag klarade det”, viskade hon hest. ”Jag klarade, jag var dum nog”, sade hon och började gråta av glädje. Mamman flög upp och slog ut med armarna och de kramade om varandra gråtandes och pratande. Mannen ledde dem ut och de var de lyckligaste i hela världen.

Nathalia sprang mot svävaren och modern gjorde likadant. ”Hur kom det sig att du klarade det”, frågade hon när de kommit upp i luften. Det hade blivit skymning och solen färgade himlen mörklila och orange.

”Jag vet inte”, flämtade Nathalia, ”jag kunde bara ingenting!”, utbrast hon. ”Jag kunde bara det de ville att jag skulle kunna och sedan inget mer!”

”Det är ju helt otroligt”, sade mamman och såg på sin dotter. Hon smekte sin dotter på kinden och Nathalia kramade om den hårt och grät av glädje, medan modern grät av lättnad.

Ett öronbedövande dån fick de nästan att kollidera med en svävare som åkte jämsides med dem. Det kom så plötsligt, så oväntat, rakt från sidan. Det var som om helvetets portar öppnat sig, och svävaren skakade och vinglade. Nathalia och modern stirrade förskräckt åt det håll ljudet kom ifrån. Synen fick dem att helt tappa hakan. Main Center låg på ett väldigt område, med lågt byggda hus. De hade hunnit ca en halv kilometer från byggnaden när den väldiga Airbusen kom farandes rakt mot dem. Planet girade och satte kurs mot byggnaden. Den desperata modern fick slita sig från den vidunderliga synen för att hålla svävaren på rätt köl. Hon fick inte kontroll över den förrän de var två kilometer därifrån, på Avenue 31 Hanning Town.

Ett plan, en gigantisk British Airbus, modell AA - 722 StarGlider, med en röd nos, flög med vrålande motorer rakt mot Main Center. Dekorerna på flygplanskroppen glänste och glimrade, och texten ”Astral American Eagle” var bakåtlutad och streckade för att antyda fart. Planets tankar var fyllda till tio tolftedelar med högexplosivt Energi bränsle. Människorna på marken flydde och skrek i panik, utan att kunna höra något. Fönsterrutorna i affärerna skallrade till och splittrades i ett regn av glas. Planet kastade en lång och olycksbådande skugga på marken, en skugga som for fram i en fart av 980km/h. Airbusen närmade sig Main Center mycket fort. Inne i byggnaden hade man sett alltihop och fått panik. Man rusade mot dörrarna, men de stängdes och låstes. Vakterna utanför kastade sina vapen och rusade därifrån, liksom de övriga människorna som befann sig runt byggnadens bas. Dånet från planets motorer fick hela Main Center att skallra och vibrera, och man kunde se hur tusentals personer inifrån trycka sina desperata ansikten mot de krossäkra glasrutorna.

Han var säker på att Nathalia befann sig på säkert avstånd. Han hade sett deras svävare fara förbi. Han hade sett henne. Hon var vackrare än någonsin. Han log och ögonen fuktades en aning. Sedan drog han på motorerna för fullt, och precis innan planet nuddade vid väggen, kunde han se sig själv avspeglas mot glasytan.

Han skrattade och pekade fingret åt fönstret. Han såg nämligen Kvinnan, bossen, hjärnan bakom det hela eländet stå där, med paniken växande som en stor bubbla i ansiktet. Nu du, din jävel får jag dig och hela din jävla verksamhet i en enda jävla smäll, nu betalar jag dig, för att du tog min storasyster från mig! hann han tänka innan världen blev till ett vitt ljus.

Explosionen blev oerhörd. Planet träffade Main Center nästan mitt på. Ett monstruöst eldklot slog upp, sedan en intensiv hetta. Chockvågen rusade ut och klöv allting inom en radie på fyra kilometer och saker som var högre än tvåhundra meter högt. Det regnade eld ca sexhundra kvarter därifrån, hela Houstons centrum stod i ljusan lågor. Alla människor i byggnaden och runtomkring den dog omedelbart. Det brinnande centrumet avspeglades i Nathalias ögon, när hon och modern stannat upp för att titta. Det hade all den övriga trafiken också gjort. De såg på Main Center och dess verksamhets undergång, ett inferno av eld och flygplansdelar. Byggnaden var skyddad mot allting, förutom flygplans attacker, för flygplan fanns ju inte. Inte i större skala i alla fall. Main Center och dess verksamhet återupprättades aldrig, och Jonsey McThona skrev historia.

(C) by David @ ShowBox 2009

Här kommer en väldigt gammal novell, som jag skrev för flera år sedan. Jag erjuder denna för er, i väntan på att miniserien skall bli klar, eftersom den drar ut på tiden :)
På den tiden hade mina berättlser en liten annan inriktning, (och även språket, så det är med viss mod jag visar upp denna) så när ni läser novellen, så kommer ni nog säkert att märka det, på ett eller annat sett. För naturligtvis är den i original-skick! Låt oss nu ta en promenad, genom en liten lummig stad, en magisk oktoberkväll....

Denna berättelse tillägnas speciellt till Theresé, som fyller år - just i Oktober! Grattis!

October fever

Hösten hade färgat alla trädkronorna I färgsprakande lysande färger; rött, gult, brinnande orange och några klickar grönt här och var. Det var inte enbart lövverken som var färgade, utan även marken, ty det hade fallit en hel del löv på marken också, av alla de starka vindarna som nu började dra och slita I träden när sommaren bugade adjö för hösten. Kylan hade blivit märkbar på mornarna, och vissa morgon var det så kallt att frosten låg som ett tunt, gnistrande snötäcke över gräset. Gång på gång flög flyttfåglarna öster ut, en del kvittrande, en del trumpetande, och en del flög I eleganta formationer på den numer allt mer vanligare grå himlen.

Det var särskilt pampigt när ovädersmolnen tornade upp sig över ett landskap som badade I ljus från en lågt stående sol. Kontrasten mellan de blyfärgade, nästan mörkblå – grå molnen och trädens starka sol upplysta färger var knivskarp. I synnerhet om man betraktade molnfronten från Lavery Hill, som låg mot nordväst. Ibland var det så starkt ljus att man var tvungen att kisa lite för att inte få ont I ögonen.

Staden October låg I en ganska så platt dal, med enorma slätter med blandskog bakom bergen som utgjorde dal väggarna. Hela dalen var I stort sett ett inferno av höstens alla färger, grönt, rött, guldgul, gulorange, guldbrun, brunt, mörkrött, ljusgrönt; en riktig mardröm för de tjugotals konstnärer som brukade vandra upp på en av de låga bergen, som snarare var kullar, för att måla av dalen och den lilla staden.

Det fanns även hundratals med fågelskådare som stod uppradade längsmed ”kullarna”, för flyttfåglarna hade sin färdrutt precis över dalen och October. En kall och frisk vind svepte ned I dalen och över October, medan kullarnas sidors skuggor blev något längre I takt med att solen flyttade sig på himlavalvet. Det susade mäktigt I trädens sprakande lövverk, och den kyliga vinden virvlade upp en del fallna löv som låg på marken. En röd väg sopar bil, där det stod ”Vi gör Gatorna Vackra” med vita bokstäver på sidan brummade och pustade när den sopade upp löven på sitt släp med hjälp av en stor, roterande borste på undersidan.

En snutbild med distriktmärket 58 åkte sakta förbi, mer målmedvetet om att få komma till polisstationen än att spana efter ”ingripande”. Den svängde av vid Austin Summer Street. De två poliserna I bilen skulle inte få göra något annat än att spela kort på polisstationen den dagen. En MC cyklist, med enormt skägg och svarta sol brillor, mullrade förbi polisbilen med sin Harley Davidsson. Han vinkade till dem och de tillbaka. Här I October kände alla varandra. Mannen med skägget var mycket stolt över sin nyinköpta båge, och var på väg till sin vän för att visa upp den och skryta lite om hur stark den var.

Smattret från motorn dog bort när han försvann bakom ett krön. Himlen var ljusblå utan ett moln så långt ögat kunde nå, och där solens strålar nådde marken var allting guldgult – ett sken som gav ett starkare intryck på den kyliga eftermiddagen. Det lyste små hemtrevliga lampor I villorna längs gatorna, och runt några fasader skimrade slingor av små lampor. Några hade placerat dem I välklippta buskar eller träd. Hela October var I stort sätt ett enda villaområde. Några glada niondeklassare pratade muntert med varandra medan de vandrade hemåt, en del cyklade några skatade eller åkte moped.

Luften var full av glada och muntra röster från stadens ungdomar som var på väg hem till sig eller sina kompisar. Ett par grabbar hade på Color Street ställt upp ett par plankor och bord vid kanten av gatan. Ett järnrör låg lutad mot bordets kan så att det hade en lutning på tjugo grader. Tre av dem stod vid bordet och hejade på en fjärde som befann sig en bit bort, på motsatta sidan av bordet och det lutande järnröret. Han höll I en skateboard, en pryl på fyra hjul för tvåtusenåttahundra dollar. Han slängde brädan framför sig så att den hamnade på hjulen, och landade själv säkert på den. Sedan tog han fart, rakt mot bordet. Hejaropen från polarna översteg till applåder ju närmare han kom bordet.

Och precis innan han skulle braka rakt in I bordet, hoppade han till och fick med sig brädan under sig. Han flög I stort sätt över hela bordet, och under den flygturen lyckades han sätta en otrolig spinn på sin skateboard – en fifty fifty tresextio Invard kickflipp – och fick slut på brädans rotation precis innan han skulle ta mark. Elegant som en svan tog han mark, med brädan stadigt under fötterna och till sina kompisars förtjusande rop och applåder. Strax bortom Color Street, vid Alphine Mountains, vandrade två glada tonårstjejer, som gick andra året på High School. De drog sina jackor av svart skin hårt runtom sig, och deras kinder var rödrosiga av den bitande vinden. Deras långa hår fladdrade svagt bakom ryggen på dem, oturligt nog hade de vinden rakt emot sig.

Den andre var desto bättre utrustad; med vantar, halsduk och en pälsmössa med öronlappar. Fast något hade de gemensamt: vinden tog sig in där den behagade, och deras svarta nylonstrumpor och rödrutiga skolkjolar som nådde dem till knävecken skyddade inte särskilt väl mot vinden. Den ene huttrade så hemskt att det lät som om hon spelade en rädd människa I någon skräckfilm när hon talade till den andra. Hon menade att hon skulle ha tagit på sig bättre kläder om hon visste att det skulle bli så här kallt.

Det var inte så mycket bättre för den andre, hon hade fullt bestyr med att hålla sina skolböcker I ordning samtidigt som hon försökte hålla kylan ute med andra handen genom att dra åt sin skinnjacka hårdare om sig. Klagande, frysande och skrattande gick de längst med Summer Cressent Street, förbi de stora granarna till parken Moon Light Park, där det låg en fin och stor damm I mitten, och sedan uppför Helletropic Street till North SunShine Street där de två ungdomarna bodde grannar med varandra. Vad de gjorde sedan förblev okänt.

Det här var en vanlig, typisk höstdag I staden October med sina sextusen invånare, var av två femtedelar var barn och ungdomar. Någonstans uppe vid parken Water Home svängde en metallic röd Corvette Stingray in på parkeringen intill ingången till parken. Föraren lät motorn stå på ett tag och bilen brummade lågt innan han stängde av den. Om man kollade nogare in genom bilens rutor kunde man se att det var två människor som satt där inne I kupén. Dörrarna till Corvetten öppnades på ena sidan och föraren klev ur.

Det var en ganska lång och mörk kille, att döma på hudfärgen kunde han komma från sydstaterna. Han hade en svart kostym, med en röd ros instoppad I fickbröstet. Hans glänsande svarta skor klapprade affärsmässigt mot parkeringens asfalt medan han ståtligt och stilrent marscherade runt sin blanka Corvette för att öppna dörren åt sin passagerare. När han kom fram till passagerarsidan böjde han sig rak I ryggen och med ett leende på läpparna så att hans pärlvita tänder syntes, öppnade han dörren. Flickan som var hans passagerare log och skrattade förnämt medan mannan högtidligt räckte fram handen mot hennes. Hon tog den och steg ur, och omfamnade honom precis när hon klivit ur bilen. De skrattade, och nu förstod man att den unge mannen kom från sydstaterna, han hade en mörk, len och stadig röst med sydstatsdialekt. Flickan, som var blondin, log förtjust och blinkade inbjudande med ögonen mot honom.

De två glada människorna gick sitt tredje år på High School. Den unge mannen stängde dörren och låste bilen med ett tryck på nyckelknippan. Sedan lade han armen runt hennes axlar och tillsammans gick de in I parken, lyckliga och glada, skrattande och skämtandes med varandra. Deras följeslagare följde dem på ett betryggande avstånd, avvaktade och väntande. Denne iakttog allt vad de gjorde, det var viktigt att inte missa något. De gick längst med den upplysta gången, in mot mitten av parken. Följeslagaren antog att de skulle till parkens centrala ställe; den konstgjorda damm som låg I dess mitt. Följeslagaren var ett proffs; hon hade gjort det här många gånger förut, förföljt och sedan slagit till, effektfullt och smärtfritt.

Sedan behövde hon bara försvinna in bland skuggorna utan att dra till sig uppmärksamhet. Av ren yrkesvana och erfarenhet visste hon att hon var tvungen att följa minsta detalj det unga paret gjorde – en gång hade hon trots allt inte gjort det. Det var I februari den första. Hon hade förföljt, och gjort sitt arbete, dock utan att lägga märke till vad de gjorde. Hon slog till – och resultatet blev ödesdigert. Men nu, efter hennes fruktansvärda misstag, gjorde hon inget misstag längre. Av sina misstag lär man sig, hade hennes chef sagt. Vad som exakt hände den där dagen ville hon inte tänka på, men paret hade fått syn på henne och de hade flytt – rädd för vem det var som iakttog dem – och hon hade missat dem med några centimeter.

Nu var de framme vid Kärleks Eken, en ek som hade stått där I över trehundra år, och det sades att om man stod under den och kysste varandra, så skulle det bringa tur förresten av livet. Hon fnyste åt sägnen. Det där var bara struntprat. Hur skulle en gammal ek kunna ge tur? Nej, tur det fick man på annat håll, och inte av en gammal ek. Hon kunde se andra par och skolkamrater komma gående I motsatta riktningen på gången, men hon var inte orolig. Ingen kunde se henne nu, inte från hennes perfekta gömställe.

Om hon lyckades med detta uppdrag – vilket hon också räknade med – så skulle hennes chef höja henne en division uppåt. Det hade hon väntat på länge. Allting var av checkat och klart, hennes utrustning, hennes sinnesintryck och uppmärksamhet. Så vad behövde hon oroa sig för egentligen? Det kunde gå fel, men vad skulle I så fall orsaka det felet? Istället för att försjunka I en kedjereaktion av frågor och tankar – det hade hon gått igenom innan hon fick det här uppdraget – så koncentrerade hon sig på vad hon skulle göra. Iaktta, vara uppmärksam, slå till snabbt och effektivt och sedan snabbt som ögat bara försvinna därifrån. Enkelt!

De två unga människorna skrattade och kramades klart under den gamla ekens grenar och fortsatte mot mitten av parken. De pratade om allt möjligt, om framtiden, om eventuella barn och vad de skulle göra då. De hade I stort sett bara fjärrskådning I blicken, de höll sig inte direkt till nuet. Hon log.

Deras framtid skulle hon avgöra nu. Vilken makt hon egentligen hade! Men sådana tankar fick inte ta över styr nu, för snart var de framme. Och då gällde det. Hennes chef hade ju som sagt varit noga med på två punkter: det skall gå Snabbt och Smärtfritt. Men det var något som gjorde henne orolig. Det unga paret gick så långsamt. De drog ut på tiden, och hon hade faktiskt inte all tid på sig. Hon hade bestämt möte med hennes chef, och det mötet skulle äga rum om tjugo minuter… Hon blundade och slappnade av. Mannen och kvinnan kom till den plats där han hade bestämt att de skulle vara – på en bänk vid dammens vackraste strand.

Där växte stora rosenbuskar, som dock hade blommat ut, men platsen kantades också av stora träd och små vackert beskurna buskar. Den var rätt så avskilt från övriga parken, man var tvungen att gå en bit från huvudgången för att komma till stället. Här, om man satt på bänken, kunde man se tvärs över dammen och dess lilla konstgjorda ö I mitten, till andra sidan. På andra sidan växte stora ekar, pilar och en massa andra lövträ tillsammans med barrträd som gran och tall. Himlen hade övergått från djupblå till mörkblå, skymningsfärgen. Mot horisonten, bakom dem kunde man tyda att himlen var flammande orange och röd, och lila ju längre upp från horisonten man kom, tills den blev alldeles mörkblå.

Hon hade alltid älskat att få göra uppdrag då det var skymning, inte för att det var mindre folk ute som kunde störa hennes uppgifter, utan för att stämningen då var den rätta, för hennes del. Lamporna på den andra sidan tändes, De lyste upp träden på ett magnifik sätt, de fick träden att se större och vackrare ut. De två lamporna som stod vid bänken där den unga och glada mannen och kvinnan satt, tändes också. Hon myste. Det hade blivit kallare, men vindstilla. Bara något sus hördes bland miljoner löv.

Nu var den mörkhyade sydstataren och blondinen inne I ett allvarligt samtal om att skaffa barn, och hon tyckte att de bägge två hade någon sorts brinnande längtan efter att få ett. De kramade om varandra samtidigt som de skrattade lågmält. Den unga kvinnan hade krupit upp I mannens knä. Paret var lyckliga, deras lycka strålade ut från dem, där de satt på bänken. Skytten var lycklig hon med. För nu skulle hon gör sitt jobb, och hon älskade sitt jobb. Hon tog fram sitt vapen, ett vapen som hon vårdade med ren kärlek och omsorg. Varje dag putsade hon det, pratade med det, och såg till att det alltid var I toppskick. Man visste aldrig när chefen skulle ge en ett uppdrag, och för att lyckas med det måste vapnet också var I toppform.

Det var det nu. I mörkret och ifrån skenet från den närmast stående lampan, blänkte det så att det såg ut som krom. Hon tog försiktigt fram det, och smekte lätt de perfekta och strömlinjeformade formerna. Hon hade känt sig stor och stolt när hon fick ta emot det för första gången, och sedan dess hade det tjänat henne väl – förutom den där gången hon misslyckades. Hon grimaserade åt tanken och slog bort den. Den här gången skulle det lyckas, allt kändes rätt och perfekt. Det hade hennes chef också varit väldigt noga med; skjut enbart om allt känns rätt.

Hon ställde in vapnet, dess axelstöd, kikarsiktet och spännhanen. Hon bedömde avståndet med hjälp av kikarsiktet, och med ett härligt småklickande ljud vred hon om optik linsen så att målet blev skarpt och bra. Sedan satte hon på laser siktet. Det var sannerligen inte lätt att sikta bra på långt avstånd, om man inte hade ett laser sikte. Med ett litet dämpat ”klick”, sattes det på plats, strax under handtaget. Hon drog försiktigt bak spännhanen, lade tråden I låsklyken innan hon spände hanen. Det fick henne att tänka på de otaliga övningar hon haft innan hon helt fick rå om sitt vapen.

Det de flesta – och I synnerhet hon – gjorde fel när de skulle ladda vapnet, var att de alltid spände spännhanen innan de satte I fibertråden, en sorts konstig reflex, fast man var väldigt medveten om att man alltid skulle sätta I tråden först och spänna hanen sist. Om man inte gjorde det, och man var I en pressad situation, då var det kört. Sedan, I spänngreppet, stoppade hon I det dyrbaraste hon ägde, en silver pil som var dryga fyrtio centimeter lång och som hade en spets som exploderade när den träffade målet. Pilen var lätt, väldigt lätt, och sådan ammunition kunde enbart chefen skaffa fram.

Hon fick alltid två pilar med sig för varje uppdrag; chefen räknade med att hon inte behövde fler. Så tillförlitlig var hon, och det gjorde henne stolt och säkrare. Hon sköt försiktigt tillbaka spännhanen, så att det dolde spetsen på pilen och lade den svarta, smäckra pilbågen I en bekväm skjutställning framför sig. Hennes ena pekfinger kröktes om knappen till laser siktet. På den blonda kvinnans rygg uppenbarade sig tre punkter I formen som en uppochned vänd triangel. I mitten lyste det en skarp grön prick, som visade att där skulle pilens spets tränga in. Hon siktade mot det ställe på ryggen, där hon visste att hjärtat satt. Hon hade under övningarna på skjutfälten och på teorilektionerna, fått lära sig att skjuta I olika positioner. För det mesta såg hon till att alltid skjuta rakt fram, det ville säga att hon I stort sätt stod rakt framför offret, men den här gången kunde hon inte det. Då skulle hon få två lampor som bländade henne, istället för bara en.

När hon I kikarsiktet såg att den gröna punkten inte rörde sig, slöt hon ett starkt grepp om bågens avtryckare, vägde fingertoppen mot dess fjädrande motstånd och kände av bågens vikt för att balansera rekylen som uppstod när pilen for iväg. Hennes pilbåge var ett utomordentligt precisions vapen. Hon kunde se på en mätare som satt inne I själva siktet hur mycket tryck det var på linan; och visaren visade ett hon hade det perfekta trycket nu. Pilen skulle gå som en hög-hastighets missil rakt in I hjärtat på den unga kvinnan, och hon skulle falla I mannens armar.

Hon höll kvar fingret ett tag på avtryckaren och justerade siktet lite. Sedan tryckte hon obarmhärtigt in avtryckaren, så att splinten släppte linan från spännhanen. Med ett ”svisch” for pilen iväg från hennes båge. Den skar igenom luften, och färgerna på trädets lövverk speglades av I pilens kromade, slimmade kropp. Den var gjord för höga hastigheter. Som ett stjärnskott for den genom luften, rakt mot kvinnans rygg, och några hundradelar senare borrade den sig djupt in kvinnans rygg och rakt in I hjärtat, där udden exploderade. Den unga kvinnan tittade upp mot sin mörke vän och såg honom I ögonen samtidigt som hon tog sig för hjärtat. Hon såg djupt in I hans mörkbruna ögon och log sedan ett lyckosaligt leende. Han gjorde det med.

Kvinnan andades häftigt fortfarande med handen på hjärtat. Sedan kastade sig hon In I hans famn och kramade om honom hårt, som om hon aldrig gjort något annat tidigare. Killen fick först ett förvånat ansiktsuttryck, men gjorde sedan likadant. Hon sade att hon älskade honom, och att det egentligen inte hade funnits någon annan hon älskat lika mycket som honom. Han sa I stort sätt samma sak till henne.

Prickskytten sänkte sin pilbåge och log. Hon kände lycka och sympati för det nyförälskade paret som satt där på bänken och kramade om varandra. Kärlekens ängel höjde pilbågen, I en hälsning till dem som betydde lycka, innan hon flög upp mot skyn med sina stora, snövita vingar. Hennes uppdrag var slutfört och hennes misslyckade uppdrag var som bortblåst från hennes tankar.

Än en gång hade hon gjort två människor lyckliga, och det skulle glädja hennes hjärta enda tills hon fick ett nytt uppdrag av Gud att glädjas över. Gud så hon älskade sitt jobb! Men nu hade hon bråttom till sitt bestämda möte med Gud. På väg tillbaka till himmelriket kunde hon dock inte låta bli att ta sig en närmare titt på mannens metallic röda Corvette Stingray.

Den var ju trots allt ganska så snygg....

Copyright by david @ Showbox.blogg.se 2009