Här kommer en väldigt gammal novell, som jag skrev för flera år sedan. Jag erjuder denna för er, i väntan på att miniserien skall bli klar, eftersom den drar ut på tiden :)
På den tiden hade mina berättlser en liten annan inriktning, (och även språket, så det är med viss mod jag visar upp denna) så när ni läser novellen, så kommer ni nog säkert att märka det, på ett eller annat sett. För naturligtvis är den i original-skick! Låt oss nu ta en promenad, genom en liten lummig stad, en magisk oktoberkväll....

Denna berättelse tillägnas speciellt till Theresé, som fyller år - just i Oktober! Grattis!

October fever

Hösten hade färgat alla trädkronorna I färgsprakande lysande färger; rött, gult, brinnande orange och några klickar grönt här och var. Det var inte enbart lövverken som var färgade, utan även marken, ty det hade fallit en hel del löv på marken också, av alla de starka vindarna som nu började dra och slita I träden när sommaren bugade adjö för hösten. Kylan hade blivit märkbar på mornarna, och vissa morgon var det så kallt att frosten låg som ett tunt, gnistrande snötäcke över gräset. Gång på gång flög flyttfåglarna öster ut, en del kvittrande, en del trumpetande, och en del flög I eleganta formationer på den numer allt mer vanligare grå himlen.

Det var särskilt pampigt när ovädersmolnen tornade upp sig över ett landskap som badade I ljus från en lågt stående sol. Kontrasten mellan de blyfärgade, nästan mörkblå – grå molnen och trädens starka sol upplysta färger var knivskarp. I synnerhet om man betraktade molnfronten från Lavery Hill, som låg mot nordväst. Ibland var det så starkt ljus att man var tvungen att kisa lite för att inte få ont I ögonen.

Staden October låg I en ganska så platt dal, med enorma slätter med blandskog bakom bergen som utgjorde dal väggarna. Hela dalen var I stort sett ett inferno av höstens alla färger, grönt, rött, guldgul, gulorange, guldbrun, brunt, mörkrött, ljusgrönt; en riktig mardröm för de tjugotals konstnärer som brukade vandra upp på en av de låga bergen, som snarare var kullar, för att måla av dalen och den lilla staden.

Det fanns även hundratals med fågelskådare som stod uppradade längsmed ”kullarna”, för flyttfåglarna hade sin färdrutt precis över dalen och October. En kall och frisk vind svepte ned I dalen och över October, medan kullarnas sidors skuggor blev något längre I takt med att solen flyttade sig på himlavalvet. Det susade mäktigt I trädens sprakande lövverk, och den kyliga vinden virvlade upp en del fallna löv som låg på marken. En röd väg sopar bil, där det stod ”Vi gör Gatorna Vackra” med vita bokstäver på sidan brummade och pustade när den sopade upp löven på sitt släp med hjälp av en stor, roterande borste på undersidan.

En snutbild med distriktmärket 58 åkte sakta förbi, mer målmedvetet om att få komma till polisstationen än att spana efter ”ingripande”. Den svängde av vid Austin Summer Street. De två poliserna I bilen skulle inte få göra något annat än att spela kort på polisstationen den dagen. En MC cyklist, med enormt skägg och svarta sol brillor, mullrade förbi polisbilen med sin Harley Davidsson. Han vinkade till dem och de tillbaka. Här I October kände alla varandra. Mannen med skägget var mycket stolt över sin nyinköpta båge, och var på väg till sin vän för att visa upp den och skryta lite om hur stark den var.

Smattret från motorn dog bort när han försvann bakom ett krön. Himlen var ljusblå utan ett moln så långt ögat kunde nå, och där solens strålar nådde marken var allting guldgult – ett sken som gav ett starkare intryck på den kyliga eftermiddagen. Det lyste små hemtrevliga lampor I villorna längs gatorna, och runt några fasader skimrade slingor av små lampor. Några hade placerat dem I välklippta buskar eller träd. Hela October var I stort sätt ett enda villaområde. Några glada niondeklassare pratade muntert med varandra medan de vandrade hemåt, en del cyklade några skatade eller åkte moped.

Luften var full av glada och muntra röster från stadens ungdomar som var på väg hem till sig eller sina kompisar. Ett par grabbar hade på Color Street ställt upp ett par plankor och bord vid kanten av gatan. Ett järnrör låg lutad mot bordets kan så att det hade en lutning på tjugo grader. Tre av dem stod vid bordet och hejade på en fjärde som befann sig en bit bort, på motsatta sidan av bordet och det lutande järnröret. Han höll I en skateboard, en pryl på fyra hjul för tvåtusenåttahundra dollar. Han slängde brädan framför sig så att den hamnade på hjulen, och landade själv säkert på den. Sedan tog han fart, rakt mot bordet. Hejaropen från polarna översteg till applåder ju närmare han kom bordet.

Och precis innan han skulle braka rakt in I bordet, hoppade han till och fick med sig brädan under sig. Han flög I stort sätt över hela bordet, och under den flygturen lyckades han sätta en otrolig spinn på sin skateboard – en fifty fifty tresextio Invard kickflipp – och fick slut på brädans rotation precis innan han skulle ta mark. Elegant som en svan tog han mark, med brädan stadigt under fötterna och till sina kompisars förtjusande rop och applåder. Strax bortom Color Street, vid Alphine Mountains, vandrade två glada tonårstjejer, som gick andra året på High School. De drog sina jackor av svart skin hårt runtom sig, och deras kinder var rödrosiga av den bitande vinden. Deras långa hår fladdrade svagt bakom ryggen på dem, oturligt nog hade de vinden rakt emot sig.

Den andre var desto bättre utrustad; med vantar, halsduk och en pälsmössa med öronlappar. Fast något hade de gemensamt: vinden tog sig in där den behagade, och deras svarta nylonstrumpor och rödrutiga skolkjolar som nådde dem till knävecken skyddade inte särskilt väl mot vinden. Den ene huttrade så hemskt att det lät som om hon spelade en rädd människa I någon skräckfilm när hon talade till den andra. Hon menade att hon skulle ha tagit på sig bättre kläder om hon visste att det skulle bli så här kallt.

Det var inte så mycket bättre för den andre, hon hade fullt bestyr med att hålla sina skolböcker I ordning samtidigt som hon försökte hålla kylan ute med andra handen genom att dra åt sin skinnjacka hårdare om sig. Klagande, frysande och skrattande gick de längst med Summer Cressent Street, förbi de stora granarna till parken Moon Light Park, där det låg en fin och stor damm I mitten, och sedan uppför Helletropic Street till North SunShine Street där de två ungdomarna bodde grannar med varandra. Vad de gjorde sedan förblev okänt.

Det här var en vanlig, typisk höstdag I staden October med sina sextusen invånare, var av två femtedelar var barn och ungdomar. Någonstans uppe vid parken Water Home svängde en metallic röd Corvette Stingray in på parkeringen intill ingången till parken. Föraren lät motorn stå på ett tag och bilen brummade lågt innan han stängde av den. Om man kollade nogare in genom bilens rutor kunde man se att det var två människor som satt där inne I kupén. Dörrarna till Corvetten öppnades på ena sidan och föraren klev ur.

Det var en ganska lång och mörk kille, att döma på hudfärgen kunde han komma från sydstaterna. Han hade en svart kostym, med en röd ros instoppad I fickbröstet. Hans glänsande svarta skor klapprade affärsmässigt mot parkeringens asfalt medan han ståtligt och stilrent marscherade runt sin blanka Corvette för att öppna dörren åt sin passagerare. När han kom fram till passagerarsidan böjde han sig rak I ryggen och med ett leende på läpparna så att hans pärlvita tänder syntes, öppnade han dörren. Flickan som var hans passagerare log och skrattade förnämt medan mannan högtidligt räckte fram handen mot hennes. Hon tog den och steg ur, och omfamnade honom precis när hon klivit ur bilen. De skrattade, och nu förstod man att den unge mannen kom från sydstaterna, han hade en mörk, len och stadig röst med sydstatsdialekt. Flickan, som var blondin, log förtjust och blinkade inbjudande med ögonen mot honom.

De två glada människorna gick sitt tredje år på High School. Den unge mannen stängde dörren och låste bilen med ett tryck på nyckelknippan. Sedan lade han armen runt hennes axlar och tillsammans gick de in I parken, lyckliga och glada, skrattande och skämtandes med varandra. Deras följeslagare följde dem på ett betryggande avstånd, avvaktade och väntande. Denne iakttog allt vad de gjorde, det var viktigt att inte missa något. De gick längst med den upplysta gången, in mot mitten av parken. Följeslagaren antog att de skulle till parkens centrala ställe; den konstgjorda damm som låg I dess mitt. Följeslagaren var ett proffs; hon hade gjort det här många gånger förut, förföljt och sedan slagit till, effektfullt och smärtfritt.

Sedan behövde hon bara försvinna in bland skuggorna utan att dra till sig uppmärksamhet. Av ren yrkesvana och erfarenhet visste hon att hon var tvungen att följa minsta detalj det unga paret gjorde – en gång hade hon trots allt inte gjort det. Det var I februari den första. Hon hade förföljt, och gjort sitt arbete, dock utan att lägga märke till vad de gjorde. Hon slog till – och resultatet blev ödesdigert. Men nu, efter hennes fruktansvärda misstag, gjorde hon inget misstag längre. Av sina misstag lär man sig, hade hennes chef sagt. Vad som exakt hände den där dagen ville hon inte tänka på, men paret hade fått syn på henne och de hade flytt – rädd för vem det var som iakttog dem – och hon hade missat dem med några centimeter.

Nu var de framme vid Kärleks Eken, en ek som hade stått där I över trehundra år, och det sades att om man stod under den och kysste varandra, så skulle det bringa tur förresten av livet. Hon fnyste åt sägnen. Det där var bara struntprat. Hur skulle en gammal ek kunna ge tur? Nej, tur det fick man på annat håll, och inte av en gammal ek. Hon kunde se andra par och skolkamrater komma gående I motsatta riktningen på gången, men hon var inte orolig. Ingen kunde se henne nu, inte från hennes perfekta gömställe.

Om hon lyckades med detta uppdrag – vilket hon också räknade med – så skulle hennes chef höja henne en division uppåt. Det hade hon väntat på länge. Allting var av checkat och klart, hennes utrustning, hennes sinnesintryck och uppmärksamhet. Så vad behövde hon oroa sig för egentligen? Det kunde gå fel, men vad skulle I så fall orsaka det felet? Istället för att försjunka I en kedjereaktion av frågor och tankar – det hade hon gått igenom innan hon fick det här uppdraget – så koncentrerade hon sig på vad hon skulle göra. Iaktta, vara uppmärksam, slå till snabbt och effektivt och sedan snabbt som ögat bara försvinna därifrån. Enkelt!

De två unga människorna skrattade och kramades klart under den gamla ekens grenar och fortsatte mot mitten av parken. De pratade om allt möjligt, om framtiden, om eventuella barn och vad de skulle göra då. De hade I stort sett bara fjärrskådning I blicken, de höll sig inte direkt till nuet. Hon log.

Deras framtid skulle hon avgöra nu. Vilken makt hon egentligen hade! Men sådana tankar fick inte ta över styr nu, för snart var de framme. Och då gällde det. Hennes chef hade ju som sagt varit noga med på två punkter: det skall gå Snabbt och Smärtfritt. Men det var något som gjorde henne orolig. Det unga paret gick så långsamt. De drog ut på tiden, och hon hade faktiskt inte all tid på sig. Hon hade bestämt möte med hennes chef, och det mötet skulle äga rum om tjugo minuter… Hon blundade och slappnade av. Mannen och kvinnan kom till den plats där han hade bestämt att de skulle vara – på en bänk vid dammens vackraste strand.

Där växte stora rosenbuskar, som dock hade blommat ut, men platsen kantades också av stora träd och små vackert beskurna buskar. Den var rätt så avskilt från övriga parken, man var tvungen att gå en bit från huvudgången för att komma till stället. Här, om man satt på bänken, kunde man se tvärs över dammen och dess lilla konstgjorda ö I mitten, till andra sidan. På andra sidan växte stora ekar, pilar och en massa andra lövträ tillsammans med barrträd som gran och tall. Himlen hade övergått från djupblå till mörkblå, skymningsfärgen. Mot horisonten, bakom dem kunde man tyda att himlen var flammande orange och röd, och lila ju längre upp från horisonten man kom, tills den blev alldeles mörkblå.

Hon hade alltid älskat att få göra uppdrag då det var skymning, inte för att det var mindre folk ute som kunde störa hennes uppgifter, utan för att stämningen då var den rätta, för hennes del. Lamporna på den andra sidan tändes, De lyste upp träden på ett magnifik sätt, de fick träden att se större och vackrare ut. De två lamporna som stod vid bänken där den unga och glada mannen och kvinnan satt, tändes också. Hon myste. Det hade blivit kallare, men vindstilla. Bara något sus hördes bland miljoner löv.

Nu var den mörkhyade sydstataren och blondinen inne I ett allvarligt samtal om att skaffa barn, och hon tyckte att de bägge två hade någon sorts brinnande längtan efter att få ett. De kramade om varandra samtidigt som de skrattade lågmält. Den unga kvinnan hade krupit upp I mannens knä. Paret var lyckliga, deras lycka strålade ut från dem, där de satt på bänken. Skytten var lycklig hon med. För nu skulle hon gör sitt jobb, och hon älskade sitt jobb. Hon tog fram sitt vapen, ett vapen som hon vårdade med ren kärlek och omsorg. Varje dag putsade hon det, pratade med det, och såg till att det alltid var I toppskick. Man visste aldrig när chefen skulle ge en ett uppdrag, och för att lyckas med det måste vapnet också var I toppform.

Det var det nu. I mörkret och ifrån skenet från den närmast stående lampan, blänkte det så att det såg ut som krom. Hon tog försiktigt fram det, och smekte lätt de perfekta och strömlinjeformade formerna. Hon hade känt sig stor och stolt när hon fick ta emot det för första gången, och sedan dess hade det tjänat henne väl – förutom den där gången hon misslyckades. Hon grimaserade åt tanken och slog bort den. Den här gången skulle det lyckas, allt kändes rätt och perfekt. Det hade hennes chef också varit väldigt noga med; skjut enbart om allt känns rätt.

Hon ställde in vapnet, dess axelstöd, kikarsiktet och spännhanen. Hon bedömde avståndet med hjälp av kikarsiktet, och med ett härligt småklickande ljud vred hon om optik linsen så att målet blev skarpt och bra. Sedan satte hon på laser siktet. Det var sannerligen inte lätt att sikta bra på långt avstånd, om man inte hade ett laser sikte. Med ett litet dämpat ”klick”, sattes det på plats, strax under handtaget. Hon drog försiktigt bak spännhanen, lade tråden I låsklyken innan hon spände hanen. Det fick henne att tänka på de otaliga övningar hon haft innan hon helt fick rå om sitt vapen.

Det de flesta – och I synnerhet hon – gjorde fel när de skulle ladda vapnet, var att de alltid spände spännhanen innan de satte I fibertråden, en sorts konstig reflex, fast man var väldigt medveten om att man alltid skulle sätta I tråden först och spänna hanen sist. Om man inte gjorde det, och man var I en pressad situation, då var det kört. Sedan, I spänngreppet, stoppade hon I det dyrbaraste hon ägde, en silver pil som var dryga fyrtio centimeter lång och som hade en spets som exploderade när den träffade målet. Pilen var lätt, väldigt lätt, och sådan ammunition kunde enbart chefen skaffa fram.

Hon fick alltid två pilar med sig för varje uppdrag; chefen räknade med att hon inte behövde fler. Så tillförlitlig var hon, och det gjorde henne stolt och säkrare. Hon sköt försiktigt tillbaka spännhanen, så att det dolde spetsen på pilen och lade den svarta, smäckra pilbågen I en bekväm skjutställning framför sig. Hennes ena pekfinger kröktes om knappen till laser siktet. På den blonda kvinnans rygg uppenbarade sig tre punkter I formen som en uppochned vänd triangel. I mitten lyste det en skarp grön prick, som visade att där skulle pilens spets tränga in. Hon siktade mot det ställe på ryggen, där hon visste att hjärtat satt. Hon hade under övningarna på skjutfälten och på teorilektionerna, fått lära sig att skjuta I olika positioner. För det mesta såg hon till att alltid skjuta rakt fram, det ville säga att hon I stort sätt stod rakt framför offret, men den här gången kunde hon inte det. Då skulle hon få två lampor som bländade henne, istället för bara en.

När hon I kikarsiktet såg att den gröna punkten inte rörde sig, slöt hon ett starkt grepp om bågens avtryckare, vägde fingertoppen mot dess fjädrande motstånd och kände av bågens vikt för att balansera rekylen som uppstod när pilen for iväg. Hennes pilbåge var ett utomordentligt precisions vapen. Hon kunde se på en mätare som satt inne I själva siktet hur mycket tryck det var på linan; och visaren visade ett hon hade det perfekta trycket nu. Pilen skulle gå som en hög-hastighets missil rakt in I hjärtat på den unga kvinnan, och hon skulle falla I mannens armar.

Hon höll kvar fingret ett tag på avtryckaren och justerade siktet lite. Sedan tryckte hon obarmhärtigt in avtryckaren, så att splinten släppte linan från spännhanen. Med ett ”svisch” for pilen iväg från hennes båge. Den skar igenom luften, och färgerna på trädets lövverk speglades av I pilens kromade, slimmade kropp. Den var gjord för höga hastigheter. Som ett stjärnskott for den genom luften, rakt mot kvinnans rygg, och några hundradelar senare borrade den sig djupt in kvinnans rygg och rakt in I hjärtat, där udden exploderade. Den unga kvinnan tittade upp mot sin mörke vän och såg honom I ögonen samtidigt som hon tog sig för hjärtat. Hon såg djupt in I hans mörkbruna ögon och log sedan ett lyckosaligt leende. Han gjorde det med.

Kvinnan andades häftigt fortfarande med handen på hjärtat. Sedan kastade sig hon In I hans famn och kramade om honom hårt, som om hon aldrig gjort något annat tidigare. Killen fick först ett förvånat ansiktsuttryck, men gjorde sedan likadant. Hon sade att hon älskade honom, och att det egentligen inte hade funnits någon annan hon älskat lika mycket som honom. Han sa I stort sätt samma sak till henne.

Prickskytten sänkte sin pilbåge och log. Hon kände lycka och sympati för det nyförälskade paret som satt där på bänken och kramade om varandra. Kärlekens ängel höjde pilbågen, I en hälsning till dem som betydde lycka, innan hon flög upp mot skyn med sina stora, snövita vingar. Hennes uppdrag var slutfört och hennes misslyckade uppdrag var som bortblåst från hennes tankar.

Än en gång hade hon gjort två människor lyckliga, och det skulle glädja hennes hjärta enda tills hon fick ett nytt uppdrag av Gud att glädjas över. Gud så hon älskade sitt jobb! Men nu hade hon bråttom till sitt bestämda möte med Gud. På väg tillbaka till himmelriket kunde hon dock inte låta bli att ta sig en närmare titt på mannens metallic röda Corvette Stingray.

Den var ju trots allt ganska så snygg....

Copyright by david @ Showbox.blogg.se 2009