For your mind, my friend ★
Denna lilla berättelse är skriven i samma anda som själva huvudromanen. Karaktärerna som nämns i denna story är även dom som finns med i huvudromanen. Och historien härstammar även från den - fast lite längre fram i tiden.
Till skillnad från dom flesta berättelserna jag skrivit, så har jag nu fokuserat mer på att beskriva olika stunder; och handlingar och tankar runt det, snarare än att drifa fram berättelsen med en massa "events." Jag har förökt lägga tyngdpunkt på betraktelser och minnen. Det finns ju så många sätt att forska i en människas eller karaktärs liv, heller hur? Det är ju det som är själva berättelsekraften i en skriven historia.
Denna historia är lite mer jordnära än dom övriga berättelserna jag skrivit genom åren. Symboliken är ganska stor; fast i denna finns det inget som är övernaturligt, läskigt eller o-jordiskt. Berättelsen, så som själva huvudromanen utspelar sig i en liten stad på Japans västkust som snarare benäms som en större fiskeby, i en inte alltför avlägsen framtid. Personen ni kommer att få följa heter Chie, även kallad för "Chubbie" av hennes yngre bror.
Någonting hände i Chies förflutna, något som hon till synes har kommit över; men frågan är, kommer vi någonsin över olika händelser i vårat liv?
Jag ser, jag finns, jag hör. Jag ler. Jag skiner. Jag hör mina knastrande steg mot den regnvåta asfalten under mig. Ibland dämpas ljudet när jag trampar över våta löv som fallit ned från trädkronorna ovanför gatan.
Himlen är alldeles blå i färgen. Det verkar som om hela Isamura badar i ett gyllene ljus.
Kall vind från havet sveper in mot mig, rufsar om mitt hår en aning, några ensamma hårstrån faller ner framför mitt ansikte. Jag nyser till, och rycker obarmhärtigt bort dem.
Vinden för med sig alla underbara dofter från havet; doften av saltvatten, sjögräs, fiskebåtarna, lukten från regnvåta löv och fuktig jord. Jag älskar dessa lukter, att få andas in den, njuta av den hur mycket som helst. Man kan aldrig bli trött på det. Det här är livet.
Det här är Isamura.
Jag går långsamt mellan trånga gator; som kantades av hus byggda i traditionell stil, sakta uppförs mot våran älskade tågstation Blå Vingen.
Jag har inte bråttom. Jag vill inte skynda mig.
Det är kallt om benen. Jag har en ny uniform på mig.
Jag har ett nytt liv.
Min nya uniform är inte helt olik den förra jag hade. Den här ser bara lite mer formell ut; lite mer vuxnare kanske. Kavajen är mörkgrön med ett gyllene skolemblem på högra sidan bröstet. Under har jag den vanliga beige tröjan, med den röda rosetten under halsen. Kjolen är av samma snitt som min gamla, fast den här är svart rutig. Borta är mina fånga vita loose sockorna; istället har jag svarta strumpbyxor och svarta skor.
Jag går inte längre på gymnasiet. Jag har precis börjat på Satokas Universitet.
Mitt första år på Universitetet.
Det känns så spännande. Allting är så nytt. Jag började för en vecka sedan. Min klass var rätt stor med tjugofem nya vänner i. Men alla var så mycket mer vuxnare än mina gamla klasskamrater. Borta var allt snack om vardagliga saker och struntprat på rasterna och lunchen; nu gällde det att hänga med i det ämnet man pluggar om man ville göra intryck på sina nya vänner.
Jag skulle bli läkare, så jag fick hela tiden prata om medicin och medicinsk utveckling.
Några av mina vänner var mycket äldre än mig. En del var fem år äldre, men dom flesta var runt två år eller ett år äldre. Jag var den yngsta i klassen. Det fick jag reda på tre dagar efter starten.
Vad hade alla mina gamla vänner tagit vägen?
Jag visste att åtminstone fyra av dem skulle börja på samma inriktning som jag.
Jag kände mig så omogen i min nya klass. Jag kunde knappt någonting.
Fråga andra. Prata med dem, låtsas hänga med. Nicka artigt. Känna sig efterbliven och dum.
Fick plugga rumpan av mig redan efter första dagen. Skolan startade med ett test, vilken skolstart! Alla mina nya vänner firade den första dagen på deras kommande universitetsliv med att festa nere i Satokas centrum där det fanns många krogar och ute ställen. Själv fick jag sitta ensam hemma med näsan i mina nyinköpta böcker och plugga ända in på sena natten.
Jag klarade provet! Fick en fyra; men med stor marginal. Snacka om att jag kände mig stolt då. Kanske inte det var så dumt ändå att gå på universitetet. Jag skulle nog vänja mig; och det hade pappa insisterat på att jag skulle.
Instinktivt stannar jag till. En känsla for genom mig. Jag rös till. Inte av obehag, utan av minnen. Men vilket minne? Jag kunde inte minnas.
Jag vänder mig om.
En smutsig skylt med en pil som pekar in på en gata mellan husen. Den är röd och vit, fast den vita färgen har grånat under alla år av smuts som samlats på den. Tsuguta S35 står det på den. Det högg till i mitt bröst.
Mitt hjärta bultade. Det kittlades i magen.
Tsuguta S35.
Huset närmast vägen står tomt och övergivet. En skylt som säger att huset är till salu svänger sakta i vinden på sitt stativ intill vägkanten.
Det var där, i det huset som min älskade vän Rie Honzu bodde. Min enda och trogna livskamrat, min strålande ängel, flickan som log och gjorde att solen gick upp två gånger om dagen.
Det var här hon brukade hoppa fram och ge mig en jättekram.
Jag ler lite. Mina ögon tindrar.
Heeeeeej Chie! Hur mår du idag???
Rie gör Peace-tecknet och skrattar lyckligt. Hennes ansikte strålar.
Jag känner en vindpust fläkta till i mitt ansikte, och just för sekunden, så tycker jag mig även känna Ries parfymdoft; en svag aning om körsbär hängde i luften.
Min älskade Rie.
Långsamt vänder jag mig om och börjar sakta gå vidare. Ett tungt vemod har sänkt sig över mitt sinne. Förut hade jag känt mig så vilsen i mitt liv. Jag hade varit rädd för att bli vuxen. Då hade Rie, med sitt eviga leende och sin barnsliga personlighet varit min ledstjärna. Jag hade försökt vara som henne, men inte lyckats.
För Rie försökte inte skåda in i framtiden, så som du gjorde; Chie. Hon levde här och nu, medan du hela tiden hade blicken i fjärran.
Det var till slut min far som lyckades få mig att förstå min egen situation.
Att leva här och nu är vad som räknas; inte vad du gör om tio eller tjugo år.
Men jag tror inte ens Rie hade det där i tankarna.
Efteråt har jag funderat mycket på hur hon tolkat världen; och jag tror hon inte ens visste vad framtiden var för något.
För henne fanns bara här och nu.
Jag älskar dig så, Rie.
Jag hör Ries skratt svagt någonstans bortom vindens sus och trädkronornas brus.
Jag närmade mig Blå Vingen. Perrongen såg ut som den alltid hade gjort. Den elektroniska tidtabellen visade att jag hade missat tåget med tio minuter. Jag brydde mig inte.
Kände faktiskt ingenting alls. Några löv susade förbi mig när en ny vind svepte in över Isamura. Härifrån kunde jag se hela Isamura; den lilla fiskebyn som ändå var en rätt stor by för att vara en fiskeby, bredde ut sig nästan över hela den skålformade vik som Isamura var belägen i. Många skulle kalla Isamura för att vara idyllisk; vilket den också var. Jag älskade den här byn.
Även om du var tvungen att resa med tåg i tjugotre minuter åt varje håll för att komma till stan för att handla kläder och gå i stora shoppingcentrum.
Isamura fanns i mitt hjärta.
Min mobil surrade till i väskan. Jag gick snabbt genom de elektroniska grindarna och fick meddelande att det snart var dags att fylla på tåg kortet igen.
Mobilen surrade envist i väskan.
Min bror. Det är min bror.
Jag kände det på mig. Mycket riktigt så var det han också. Och han var arg. Väldigt arg.
Efter att ha rotat i väskan så förstod jag snart varför han var det med. Jag hade nämligen hans väska, eftersom han dagen innan hade lånat min, för den var större än hans.
Hans skolidentitetskort låg kvar i hans väska. Vilket innebar att han inte hade någon möjlighet att göra sitt prov som han hade nu på morgonen. Förmodligen hade även han fått höra det ena och det andra från sin lärare.
Jag sa åt honom att han fick minsann hålla reda på sitt eget kort och ha det i plånboken som vanliga människor.
Han avslutade samtalet med att jag var en jävla slöfock som inte kunde passa tiderna.
Men jag var inte arg på honom. Konstigt nog. Men han var ju ändå min älskade lillebror. Hur många gånger hade jag inte skällt ut honom?
Min lillebror gick en klass under mig; han hade ännu ett år kvar på gymnasiet. Han skulle välja datainriktning, deklarerade han noga för mig och familjen. Tågstationens elektroniska klocka pinglade till och jag såg på tabellen att nästa tåg till Satoka skulle komma om tio minuter.
Jag skulle vara tvungen att hoppa av vid Station 99 och springa till brorsans skola för att ge honom sitt kort. Därifrån kunde jag gå till mitt universitet. Nöjd med min egen planläggning gick jag mot en av de tomma bänkarna. Inte en människa syntes till på perrongen. Jag var där helt ensam, förutom den unga tjejen som satt i kiosken.
Jag ändrar mig och går fram till henne istället. Hon tittar glatt upp, och känner igen mig. Jag köper en ny kod till mitt tåg kort; och sedan två Mars chokladbitar.
Jag går bort mot mitten av perrongen; eftersom tågets bästa vagnar kommer att stanna till där.
Jag vänder mig om. Jag rycker till.
En våg av minnen rusar över mig; det känns som om jag håller på att förlora balansen för en stund. Men jag ramlar inte omkull. Röster, lukter, händelser och minnesbilder dundrar förbi mina ögon, som kraftfulla flashbacks från mina yngre dagar.
Rie Honzu.
Jag tar mig för pannan, och lutar mig mot en av de ockrafärgade trä pelarna som höll upp perrongens tak.
Jag ser Hiromi framför mig. Hon knackar envist med sin penna mot sitt rosa block. Hon går mig på nerverna.
Någon sliter ifrån hennes penna och block ur händerna på henne. Det blir världens liv i klassrummet. Hiromi och Kana hamnar i storbråk med varandra. Sedan dras även Yatisha och Nakata in i slagsmålet. Två killar och två tjejer i ett kattslagsmål mitt i klassrummet. Folk runtomkring hejar på. Jag hejar på.
Dom fyra blir hemskickade på stubinen. Hiromis hår såg ut som ett skatbo och hennes uniform lika så.
Helt plötsligt står jag på en strand. Vågorna slår in mot stranden, långa vita vågkammar så långt ögat kunde nå. Det är en gråmulen dag, inga moln på himlen, bara ett enda jättelikt homogent grått moln täcker hela himlen. Men det regnar inte.
Det är stranden som finns precis utanför vårat hus. Mamma och pappa håller om varandra, medan de långsamt går längst med sand dynorna. Det susar högt i det höga strandgräset som växter mellan dynorna.
Jag är bara sju år gammal. Min bror sex. Vi kretsar kring mamma och pappa som månen susar runt Jorden. Vi hade just flyttat till Isamura från Kyoto. Mamma och pappa är lyckliga.
Jag och min bror är lyckliga.
Det var starten på mitt liv.
Med ens är jag tillbaka på perrongen i Isamura, tretton år längre fram i tiden. Ett stråk av körsbärsdoft slår emot mig. Jag drar in andan. Mina ögon spärras upp, och jag får ingen luft i lungorna.
På bänken några meter från perrongens kant sitter Rie Honzu och ler lyckligt mot mig. Hennes ansikte strålar och skiner som en sol. Hon ler sitt bländande leende.
Gör Peace-tecknet med fingrarna.
Peace, Chie!!!!
”R-Rie”, stammar jag fram. Hon skrattar. Hennes röst låter så kvinnlig, men hennes skratt är som en tolvårings. Hennes runda kinder blossar röda.
Hon har sin gamla uniform på sig. Hon har väskan mellan benen, hennes små prydnadsbjörnar och hjärtan hänger ned från axelremmen.
Vinden fläktar till hennes kastanjebruna hår. De två sidtofsarna; uppsatt med två röda fjärilar.
Det var min kära, älskade Rie Honzu som satt där; precis så som jag mindes henne, från den tid då vi tillbringade nästan all vår tid tillsammans, både i skolan och på fritiden.
Vi var som tvillingar, och vi såg upp till varandra. Ries pärlande skratt klingar i mina öron. Hon ser på mig.
Ser så lycklig ut.
Vad gör du nu för tiden, min älskade Rie?
Hennes bländande leende besvarade min fråga.
Jag älskar dig så Rie, vi kommer alltid att vara bästa vänner, det lovar jag.
Rie slår ut med armarna mot mig. Hon ser ut som en drottning; sprudlar av extas och livsglädje, där hon sitter på bänken, ett fåtal meter ifrån mig.
Sedan gör hon sitt berömda V-tecken igen mot mig.
Är allting som det skall, min vän?
Rie svarar inte, men hennes underbara skratt gör det.
”Rie”, suckar jag djupt och lägger huvudet på sned. Jag känner hur vemodet klumpar sig i magen på mig, men jag gråter inte.
Strålade jag lika mycket som hon gjorde för mig? Såg jag ut som en ängel, som hon gjorde för mig?
Jag vet inte.
Tiden står still.
Min älskade, vackra Rie.
Tåget rullar in på perrongen i bakgrunden, men jag hör inte det. Jag hör ingenting alls. Jag bara ser. Och jag känner Ries parfym fylla världen.
Jag är så ledsen Rie.
Ries runda kinder sken i det skumma ljuset på perrongen.
Jag är så ledsen att jag lämnade dig ensam den där gången, min kära vän.
Rie skrattar och lägger handen på sitt hjärta.
Jag ser ner på mina skor för stunden. Jag varken tänkte eller kände ångest. Jag kände bara en stor kärlek och vemod inom mig. Det var som om min själ sjöng en vacker sång för mig.
Jag såg upp igen.
Öppnade munnen till hälften, men stängde den sedan. Fick en liten klump i halsen.
Bänken där Rie suttit var tom.
Peace, Chieeeee!
Hennes röst porlade någonstans i mitt bakhuvud.
Några ensamma löv for fram under bänken. Tågets varningsklocka pep. En minut kvar innan tåget skulle lämna perrongen igen.
Känslan av Ries närvaro pulserade fortfarande i mig när jag klev på tåget och satte mig ned vid ett fönster. Tåget var nästan tomt.
Såg den tomma bänken. Den tomma perrongen.
Sakta började tåget att röra sig framåt.
Farväl Rie.
Farväl, min kära vän.
Lutade mig sakta tillbaka mot sätets mjuka ryggstöd. Slöt ögonen. Öppnade dem igen. Andades djupt.
Jag vinkade ut i tomheten. En ensam tår föll ned från min kind.
Men jag visste att Rie vinkade tillbaka.
Min älskade Rie Honzu.
(C)opyright By David L @ ShowBox.blogg.se 2010
Ett litet ansiktslyft ▽
Medan ni väntar på ett stycke eller smakprov från min nya roman "A Suburbian Story", så kan jag slänga upp en påbörjad novell, som jag inte vet om den någonsin kommer att bli klar. Jag har massor av oklara berättelser och noveller liggandes på högar både i min dator och i mitt rum.
Ibland kan det vara minst lika spännande att läsa dem som att läsa en fullbordad berättelse! För slutet kommer ju aldrig att komma; vilket innebär att dom karaktärerna i de oavslutade versionerna får leva vidare i all evighet, i sagans egna, och obestämda öde :)
Här nere kommer ni att få läsa en liten snutt ur den precis påbörjade novellen Soliga Dagar; som tyvärr "tog slut" innan jag ens hunnet till hälften. Vad som sedan följer är helt upp till dig att bestämma! Och speciellt till Tess; nu kan du ju fortsätta denna saga; jag ger dig all rättighet att ändra; fortsätta och publicera denna version! :D
Soliga Dagar
Att luta sig tillbaka på rygg, och bara låta solen värma ansiktet, var något som Fho hade ägnat sig ganska mycket av de senaste dagarna, i början av sitt sommarlov. Det var ju också rena drömläget där han och hans familj bodde; alldeles vid stranden, vid Strandbadet, Hertig Carls Allé. Utanför sitt hus, på baksidan, hade han en stor gräsplätt som han delade med sina tre grannar. Och precis nedanför den låg Möckeln, den stora sjön.
Fho var enkel av sig, ville han vila sig så lade han sig ned rakt på marken och slöt ögonen. Hans tvillingsyster Pha, som alltid trodde hon var japan, trots att hon var Taiwanes, hade nästan tagit med sig hela sin säng ut på gräset. Parasoll, filtar, kudde, allt som fattades var ett täcke och hennes pyjamas. Fho sneglade lite nedvärderande åt hennes håll; han kunde inte föreställa sig att hela tiden leva så noga och vara så mån om sitt utseende. Men han visste att Pha var så otroligt rädd för att få gräs i håret.
”Kommer inte dina vänner från USA hit idag”, mumlade Pha därifrån hon låg, utan att slita blicken från en tidning. Fho hummade till svar.
”Du kanske borde åka och hämta dem vid busstationen då”, fortsatte hon, och den här gången vände hon sitt ansikte mot honom. Fho kisade med ögonen upp på den bländande blå himlen; han hade ingen vidare lust att resa på sig. Nu hade hans kroppstyngd lyckats pressa ned och platta till dom stickande grässtråna, så nu låg han riktigt bekvämt, och tanken på att han måste resa på sig igen var inte alltför lockande.
”Ja, jag tänker inte hämta dem åt dig, i alla fall”, sade hon sedan med en gnällig ton och vände demonstrativt blad i tidningen.
Fho fnös till.
”Det skulle du inte kunna göra ändå i vilket fall som helst, du har ju inte ens ett körkort”, sade han och lade armen över pannan. Pha svarade inte.
Fho hade insett att hans syster hade börjat bli en sådan typ av människa han bara inte tålde – en kosmetisk docka, som alltid låg främst i mode tåget, och som utstrålade en sorts uppkäftighet som gick honom på nerverna.
Fho slöt ögonen, och för en tid flyttades han tillbaka till den soldränkta stranden i hans hemby, där hans släktingar bodde, strax utanför Hualien City på Taiwans östkust. Inom sig kunde han höra det mäktiga bruset från Stilla Havet, se hur skummet på vågkammen långsamt rullade in mot stranden.
A Surburbian Story
Håller nu på att utarbetar en helt ny roman - inte novell - utan en ny roman. Den skall dock inte bli lång, högst 200 eller 150 sidor bara. Än så länge går den under arbetstiteln A Suburbian Story, och lär nog bli en av de svåraste projekten på länge för mig. Jag har under så lång tid arbetat med mina natarhaanare och anpassat språket och skrivandet efter det.
Berättelsen dök upp i huvudet på mig under en kall vinterdag när jag fotograferade moln. Jag tänkte på hur instängt och tråkigt livet är där jag bor nu. Många författare skriver om hur folk bryter sig ut ur deras liv och startar eget liv med allt vad det innebär. Det blir med andra ord ganska klichéaktigt när hundra andra författare skriver om samma sak. Den är uppdelad i två delar; del 1 är inledande till del två.
Men ändå kände jag att det fanns något där; om man bara kunde vrida och vända på det hela. Jag ahr fortfarande inte hela historien klar (vilket jag aldrig har, för den bygger jag alltid upp medan jag skriver), men grundpelarna är färdiga. Många av mina romaner/noveller har handlat om objektiva saker, eller subjektiva saker som lätt kan ses nästan som objektiva. Det är alltid lättare att skriva om lätthanterliga saker som är objektiva (eller användbara subjektiva saker som vänskap och gemenskap/rädsla ilska).
Denna roman kommer att nästan helt vara subjektiv med inslag av objektiva "subjekt"- med andra ord, metaforer och symbolik. Språket kommer alltså att förändras drastisk, växlande mellan en berättande röst och berättandet i jag-form.
Samtidigt kan jag se dessa fyra karaktärer som jag skapat framför mig; helt levande och med den berättarkraft dom har. Jag vill berätta om deras liv. Borta är allting som är övernaturligt eller skrämmande, men en gnutta av framtid finns ändå kvar. Romanen kommer att främst balanseras av visioner, tankar och perspektiv. Det är det som skall driva den framåt. Somv anligt har den ingen början eller slut - jag trivs inte med sådana romaner.
Temat asiatiska omgivningar finns kvar.
Men när denna novell är färdig, kommer den att bli något som skiljer sig från allt annat jag någonsin skrivit förut. Men jag måste bara skriva den, för jag kan se deras ansikten framför mig lika klart som när jag ser ett ansikte på en bild.