Ett litet ansiktslyft ▽
Medan ni väntar på ett stycke eller smakprov från min nya roman "A Suburbian Story", så kan jag slänga upp en påbörjad novell, som jag inte vet om den någonsin kommer att bli klar. Jag har massor av oklara berättelser och noveller liggandes på högar både i min dator och i mitt rum.
Ibland kan det vara minst lika spännande att läsa dem som att läsa en fullbordad berättelse! För slutet kommer ju aldrig att komma; vilket innebär att dom karaktärerna i de oavslutade versionerna får leva vidare i all evighet, i sagans egna, och obestämda öde :)
Här nere kommer ni att få läsa en liten snutt ur den precis påbörjade novellen Soliga Dagar; som tyvärr "tog slut" innan jag ens hunnet till hälften. Vad som sedan följer är helt upp till dig att bestämma! Och speciellt till Tess; nu kan du ju fortsätta denna saga; jag ger dig all rättighet att ändra; fortsätta och publicera denna version! :D
Soliga Dagar
Att luta sig tillbaka på rygg, och bara låta solen värma ansiktet, var något som Fho hade ägnat sig ganska mycket av de senaste dagarna, i början av sitt sommarlov. Det var ju också rena drömläget där han och hans familj bodde; alldeles vid stranden, vid Strandbadet, Hertig Carls Allé. Utanför sitt hus, på baksidan, hade han en stor gräsplätt som han delade med sina tre grannar. Och precis nedanför den låg Möckeln, den stora sjön.
Fho var enkel av sig, ville han vila sig så lade han sig ned rakt på marken och slöt ögonen. Hans tvillingsyster Pha, som alltid trodde hon var japan, trots att hon var Taiwanes, hade nästan tagit med sig hela sin säng ut på gräset. Parasoll, filtar, kudde, allt som fattades var ett täcke och hennes pyjamas. Fho sneglade lite nedvärderande åt hennes håll; han kunde inte föreställa sig att hela tiden leva så noga och vara så mån om sitt utseende. Men han visste att Pha var så otroligt rädd för att få gräs i håret.
”Kommer inte dina vänner från USA hit idag”, mumlade Pha därifrån hon låg, utan att slita blicken från en tidning. Fho hummade till svar.
”Du kanske borde åka och hämta dem vid busstationen då”, fortsatte hon, och den här gången vände hon sitt ansikte mot honom. Fho kisade med ögonen upp på den bländande blå himlen; han hade ingen vidare lust att resa på sig. Nu hade hans kroppstyngd lyckats pressa ned och platta till dom stickande grässtråna, så nu låg han riktigt bekvämt, och tanken på att han måste resa på sig igen var inte alltför lockande.
”Ja, jag tänker inte hämta dem åt dig, i alla fall”, sade hon sedan med en gnällig ton och vände demonstrativt blad i tidningen.
Fho fnös till.
”Det skulle du inte kunna göra ändå i vilket fall som helst, du har ju inte ens ett körkort”, sade han och lade armen över pannan. Pha svarade inte.
Fho hade insett att hans syster hade börjat bli en sådan typ av människa han bara inte tålde – en kosmetisk docka, som alltid låg främst i mode tåget, och som utstrålade en sorts uppkäftighet som gick honom på nerverna.
Fho slöt ögonen, och för en tid flyttades han tillbaka till den soldränkta stranden i hans hemby, där hans släktingar bodde, strax utanför Hualien City på Taiwans östkust. Inom sig kunde han höra det mäktiga bruset från Stilla Havet, se hur skummet på vågkammen långsamt rullade in mot stranden.