Vad kan man skriva om en grupp parkbänkar på en gågata i en stad, under några väldiga körsbärsträd? Förmodligen en hel del; fast om vad? Jag ville testa en tes som jag fick när jag spelade WoW, så jag avbröt allt jag gjorde i spelet och började skriva ned mina tankar.

En sång för Förortsskönheten

Varje dag sitter jag här, på min givna plats, under körsbärsträdet, slappt tillbaka lutandes mot ryggstödet med min laptop i knät. Det har blivit min lilla favoritplats, där jag i lugn och ro kan läsa mina teorier och utlägg inför morgondagens seminarier i skolan.

Är vädret dåligt, så går jag bara till det lilla kaféet som ligger ett tiotal meter ifrån där jag brukar hålla till.

Här går folk fram och tillbaka, i en ständig ström av upptagna människor, mestadels ungdomar som jag själv, men även en hel del affärsfolk som går klädda som agenter med sina mobiltelefoner tryckta mot örat. Sedan i april har vädret varit magiskt vackert; så jag har gått hit varje dag i princip, medan mina vänner drar till spelhallarna inne i centrum.

Där jag sitter finns fyra bänkar, i lika många rader, vända mot varandra. Jag är inte ensam om att vara här; här sitter alltid massor av folk som äter, småpratar eller pluggar.

Just på den här gågatan växer det tjugofyra körsbärsträd i en rad i mitten av gatan, och deras stora kronverk bildar nästan ett rosa tak över folket nedanför. Då jag är pollenallergiker så brukar jag få proppa i mig mediciner, om jag över huvudtaget skall kunna vistas på stället.

Idag är himlen alldeles blå, så där klarblå och luften lite småkylig, fastän solen värmer på. Klockan är runt fyra, och jag har precis haft min sista lektion för dagen.

Det är inte många människor sitter på bänkarna den här dagen, så jag sträcker ut armarna och drar in luften i lungorna med ett djupt andetag. På något sätt känner jag mig fri, just på det här stället, med alla de människor som går förbi.

Jag är en av dem, en av massan, en bland många som tillbringar sin fritid bland gågatans alla små kaféer och restauranger.

Jag lyssnar till musiken och tjejen som sjunger en sång från en mick. Hon står mitt framför mig, en bit bort. Liksom jag, tycks detta också vara hennes favoritställe, att uppträda på.

Hon har alltid med sig sin skraltiga gamla cykel, en Vice mick, och sin förstärkare, samt några musikband.

Varje dag står hon där, samma tid som jag kommer, och sjunger för folket. Även om jag inte tycker att hon är den allra bästa på att sjunga, så njuter jag av att ha henne i närheten. Hon har blivit en del av gågatans statsarkitektur.

Skall jag vara riktigt elak, hon sjunger faktiskt rent utav förjävligt, men hon har världens sötaste röst och utseende…

Jag har alltid undrat över vem hon är. Vart kommer hon ifrån? Vad gör hon egentligen här?

Jao, hon är ju en japanska, det ser man direkt, men på vilken skola går hon på? Det finns fyra gymnasium och fem högstadieskolor i området. Jag undrar om hon går på någon av dem? Jag känner i alla fall inte igen skoluniformen hon har på sig, jag har vänner som går på samtliga av skolorna häromkring.

Hon står där, är ganska stel i kroppen, som om hon vore generad, men hon rör sig lite, vickar lite på höfterna och armarna, medan hon gnolar på.

Hon har ett sött litet ansikte, med ljusbrunt, nyanserat hår, en rund liten näsa och glada kinder.

Ofta får jag en impuls av att gå fram till henne och fråga chans, men jag har inte tillräckligt med manlighet i kroppen för det. Varför?

Hmm, vet inte… jag känner ju henne liksom inte. Men det var länge sedan jag hade en flickvän, och då menar jag en som man verkligen tyckte om och tog hand om på mitt allra bästa sätt.

Oh, jag önskar ändå att jag hade modet; vissa dagar kan jag bli tokig för att det aldrig finns någon där, vid min sida, som jag kan skämma bort och mysa med. Då ligger jag bara kvar i sängen och stirrar upp i taket och drömmer mig igenom hela förmiddagen tills morsan skriker åt mig att gå upp ur sängen.

Men hur skulle det låta om jag bara gick fram till henne?

Öh, hej, mitt namn är Sukado, jag älskar dig… eh…

eller;

Hörru, fan vad nice du sjunger…

Nä, nä, nä…

Skulle jag någonsin våga gå fram till henne?

Ärligt; jag tror inte det.

Men hon måste ha sett dig, eller lagt märke till dig.

Javisst, men jag är å andra sidan inte heller den vackraste pojken i Sapporo.

Mitt hår spretar åt alla håll, det är tovigt och helt oformbart, mitt hår är som nylån. Jag har en lång hals, med en väldig kägelvulkan till adamsäpple under; och många har kallat mig för ”en stork”, och dom har nog kanske inte alltför fel på den punkten. Min kropp är verkligen gänglig.

Jag låter mina händer falla ned på bänksitsen och slår upp min laptop. Jag börjar prata med min vän; frågar honom om han har några bra tips på hur man raggar på tjejer, fast han verkar vara alltför upptagen med att skjuta folk i cybervärlden.

Men innerst inne, visste jag, att jag älskade den där tjejen, som stod där, dag ut och dag in och sjöng med sin falsettröst, lika ihärdigt som jag satt där på en bänk, med min studiedator i knät och lyssnade på hennes sånger.

Min blick sveper över folkmassan som samlats runt bänkarna och på ute ställena. Några fåglar flyger kraxande förbi, på jakt efter en bit mat. Här står jag, på min vanliga plats, enligt mig, den bästa platsen i den här stadsdelen, även fast jag bor på andra sidan stan.

Musiken spelar på och jag försöker sjunga med så gott det går. Min dröm har alltid varit att få stå uppe på scen och sjunga inför en publik, men mina föräldrar har inte råd med en sådan utbildning för mig, så jag får nöja mig med det här.

Jag vet inte om jag sjunger så bra, men jag gillar min röst, den ger mig självförtroende och ett hopp.

När jag sjunger så kan jag drömma mig bort, jag kan låtsas att det är på någon spännande turné jag är på; med mitt egna band, och med mig som ledaren.

Att få sitta i en stor buss med svarta rutor, och mysa med gänget och tala om minnen, medan vi far fram i mörkret mot nya städer…

Jag har aldrig varit bra på att dansa till musik, men det kanske är bäst att jag rör mig lite, så jag inte bara står här rakt upp och ned.

Det ser nog lite konstigt ut, annars.

Jag har tagit med mig mina favoritband; men jag spelar alltid nya band för varje dag som går. Mina band ligger i högar där hemma, så jag behöver aldrig upprepa mig.

Jag njuter lika mycket av mitt sjungande som jag njuter av att se på människor som går förbi. Här finns alla möjliga människor, men dom flesta är ungdomar, skulle jag tro.

Jag har sett att dom flesta verkligen lyssnar, dom stannar upp och sätter sig en stund framför mig på bänkarna; och det är riktigt egoboostande för mig. Det är delvis därför jag också har valt denna plats; då jag kan låtsas att bänkarna är sittplatserna för min publik.

Många säger att jag är barnslig och omogen; fast jag gillar att fantisera och dagdrömma om allting, men framförallt om musiken och att få bli en sångerska.

På en av bänkarna sitter det en kille som alltid brukar sitta där, dag från dag, alltid med sin laptop i knät.

Jag har aldrig haft någon pojkvän; eftersom alla killar i min klass tycker jag skall växa upp och bli mognare.

Jag vet att jag aldrig skulle ha en chans på någon, och i synnerhet inte på den där killen som hela tiden sitter framför mig. Han ser ut att komma från de rikare skolorna, och hela tiden fokuserad på sina studier.

Många gånger har jag dock funderat på; om jag skulle våga gå fram och sätta mig bredvid honom, bara för att se hur han reagerar.

Men jag törs inte.

Jag är för feg av mig.

Men den här killen hjälper mig att sjunga; jag låtsas att jag sjunger för honom, och att han ser upp mot mig, och vill ha min autograf. Det hjälper mig att sjunga ännu bättre.

Han är så söt den där killen; med sitt spretiga hår, och pojkaktiga, smala ansikte. Han ser ut som en av dom där killarna som inte enbart har utseende, utan en hel del innanför skjortan och under håret.

Ni vet, en sådan där kille som inte bryr sig om hur han ser ut, eller har en aning om hur rika pojkar beter sig bland folk; men hans hjärta och personlighet strålar som en sol. Dom fumlar sig fram, dom gör saker på sitt eget sätt, utan att lida av en massa beteende komplex som dom flesta killarna och tjejerna för den delen också har.

Dom som inte vågar leva utan det bländande vita leendet. Men den här killen är av annat kvalité. Jag undrar om han tycker jag är snygg?

Jag kanske borde fixa till håret, eller rätta till min vita blus?

Slipsen kanske sitter snett?

Nä, bäst jag koncentrerar mig på att sjunga… kanske jag kan fånga hans uppmärksamhet? Gillar han min sångröst?

Ibland blir jag så nervös över tanken att jag måste titta bort.

Men han är också en del av anledningen till varför jag kommer hit varje dag efter skolan; för jag vet att han kommer att sitta där på bänken, som om han väntade på mig.

Kanske gör han det? Jag vet inte.

Det börjar bli mörkt ute. Han sitter fortfarande kvar. Han ser drömmande ut, tänk om han drömmer om mig? Jag plockar ihop mina saker.

En stark impuls säger mig att gå fram till honom och slå mig ned. Jag fäster förstärkaren vid pakethållaren på min cykel.

Han skulle nog bara undra vad jag var för en skabbig tjej.

Men ändå går jag lite fram mot hans håll, kanske bara några meter eller så. Än så länge har han inte tittat upp.

Nu är jag endast ett par meter ifrån honom. Jag ser ned på styret.

Nu eller aldrig?

Jag tvekar. Mina känslor strider inom mig. Han ser fortfarande ned på sin laptop. Mitt hjärta bultar, min puls är uppe i tvåhundra.

Sedan vänder jag tvärt om och börjar långsamt cykla hemåt igen. Jag var så nära. Men min feghet tog över.

Jag vågade inte.

Men kanske nästa gång. Eller i morgon. Vi får se. Men han är den sötaste killen jag sett, och han skall bli min, det svär jag på.

(C)opyright by David L. @ ShowBox.blogg.se 2010