United Perfection började som en liten tankemelodi om ödet mellan två personer jag såg på ett fotografi, när jag var på stan och kikade in på en fotografering. På bilden var dom lyckliga; och jag tänkte; "vad kan finnas bakom deras vackra leenden?" Skall jag vara ärlig så vet jag inte alls vartifrån namnet kommer ifrån, det är ett namn som bara fick hänga med sedan från starten.

Egentligen var det aldrig menat att det skulle bli en novell av det hela; men ödet är nyckfullt, och när man väl börjar på något så måste man avsluta det. Så låt oss nu se hur framtiden ser ut för Akiyoshi och hennes storebror, i en förort, en solig morgondag...

 

 

 

Min bror smeker mig långsamt och mjukt över min kind. Han sitter på sängkanten och ser bekymrad ut. Hans ögon tindrar, som om något avlägset spelades upp bakom hans svarta pupiller.

Kanske gjorde det också; minnen eller skuldkänslor; min bror var fylld av hemligheter som han aldrig visade mig. Jag visste att han inte höll det undan för mig för att vara snål eller elak; han gjorde det för att han inte ville att jag skulle oroa mig. Han förstod hur mycket han betydde för mig; och jag visste hur mycket jag betydde för honom. Han är min storebror, min beskyddare, min far, sedan våra föräldrar omkom i en jordbävning då vi bodde i Sapporo. Sedan dess fick vi klara oss själva bäst vi kunde på egen hand.

 

Mammas sista ord var; ”Ta hand om din syster nu, det är det minsta du kan göra för oss”, strax innan hon och pappa dog. Min bror hade suttit tyst och inte sagt ett ord. Men hans ögon tindrade och glänste, så som dom gjorde nu, när han satt och tittade på mitt ansikte, denna tidiga morgon.

Gardinerna var fördragna i våran lilla lägenhet, men ett morgongult och värmande solsken strilade in genom springorna, och bildade skarpa, bländande fläckar av ljus på det mörka trägolvet. Femton våningar ner brusade trafiken på.

Klockan var åtta på morgonen.

Jag skulle ha varit i skolan nu. Min skoluniform hängde så prydligt på galgen bara några meter från min säng; min bror hade med stor möda strukit den och gjort den fin inför dagens skola. Han hade dessutom köpt den åt mig, och arbetat dagar och nätter för att få pengar till den och min skolgång.

Han gjorde allt det där, fixade, donade, arbetade utan att klaga eller ens kommentera det. Han gjorde det som mamma och pappa hade gjort, och bett honom om.

 

Jag är sexton år och min bror är tjugotre. Egentligen skulle han ha flyttat från Japan till Sydkorea, men efter att våra föräldrar hade dött så fick han stanna och försörja mig.

Nu går jag första året på gymnasiet.

Jag kämpar mig fram.

När mamma och pappa levde hade jag inte haft några problem med skolan. Det var som att surfa på en våg; och bara oroa sig för proven. Min bror såg man inte ofta av på den tiden; och han var inte alltid överens med mamma och pappa. Ibland kändes det som om min bror var en annan människa.

Nu gick allting bara åt skogen i skolan; inte enbart för att mamma och pappa var döda, på något vis hade jag kommit över det; men jag led av samvetskval gentemot min bror. Även om han ibland var en skitstövel rentutav sagt mot hela familjen när han nonchalerade oss, så var detta inte rättvist mot honom.

Det var för hårt slag mot min bror; jag visste hur mycket han ändå älskade oss.

Storebror råkade bara vara en sådan människa som inte kunde visa sina känslor; utan höll dem stenhårt tyglade bakom ett tufft ansikte och raggarkläder.

 

Jag ser min bror slita dag ut och dag in för att få ihop pengar till mat på bordet. Ibland kommer han hem tidigt, ibland vaknar jag ensam i lägenheten klockan tre på morgonen, när jag skriker av smärtorna från buken.

Jag ropar på honom efter min medicin; men han finns inte där.

Jag möter brorsan blick, men han ser mig inte, istället vilar hans medvetande på något avlägset ställe inom honom.

Mina mediciner och sjukbesök kostar oerhört mycket, och  vissa dagar kan jag inte göra annat än att ligga i sängen och känna smärtan äta upp mig inifrån.

Men det är inte enbart smärtan som tar kål på mig; det är stunder som nu, när min bror sitter vid min säng och hans blick säger ingenting annat än att han inte kommer hem ikväll förens sent på natten.

Jag vet vad han tänker. Man behöver inte alltid uttrycka sig med ord. Bara närvaron kan säga mycket.

Han älskar mig. Och hatar mig. Han älskar mig för att jag är hans syster. Och han hatar mig för att han måste försörja mig som en annan snorunge.

Men jag förstår honom.

Min bror vaknar upp från sitt drömstadium och ställer fram en helt ny medicin burk på mitt nattbord. Han ler lite snett mot mig och stryker mig över kinden igen. Jag blossar om kinderna; jag känner mig varm och kraftlös.

Det är en vanlig svit från min sjukdom.

 

En sval fläkt drar genom rummet och gardinerna rör sig sakta och släpper för en stund in mer ljus i rummet. Någonstans från köket tickar väggklockan.

Storebror reser sig upp och går ut i köket, medan jag nästan dåsar till. Krampaktigt hostar jag till; det hugger i buken, men jag lyckas hålla tillbaka skriket.

Snabbt är brorsan snabbt på plats vid min säng med ett stort glas kallt vatten i handen. Han skyndar att ställa ned det på bordet, sedan försöker han sätta mig upp. Jag grymtar till och grimaserar av smärtan från magen; men jag lyckas sätta mig upp en aning. Brorsan tar ut en tablett från den nya burken och håller den rosa tabletten framför mig.

Långsamt tar jag den och stoppar den i munnen. Den känns kall.

Och den känns dyr, och den smakar sorg. Min bror för glaset mot mina läppar och jag grabbar krampaktigt tag om det med bägge händerna och dricker ryckaktigt små klunkar. Tabletterna är så stora, det är svårt att svälja ned dem hela utan att spy.

Men min bror insisterade på att jag inte fick tugga sönder dem. Jag känner hur den långsamt glider ner i strupen och magen. Jag lägger mig ned igen och brorsan bäddar om mig. Hela tiden med det där sorgsna, hemlighetsfulla leendet på kinderna och vemodiga blicken.

 

 

Inga fler tabletter nu, lillsyrran, säger han och ställer burken utom räckhåll för mig. Jag visste att den var dödlig i överdoser; men ibland drev buksmärtorna mig nästan till att ta tre stycken.

Tog jag två så kunde jag få allvarliga problem med njurarna, och tog jag tre så kunde jag skriva mitt testamente.

Min bror hade en gång blivit rasande på mig när jag skämtade om saken. Sedan dess hade han låst in medicinen i ett skåp, fast det gjorde han inte längre.

Jag är strax hemma igen, skall avklara några affärer först och sedan jobba i kiosken, sade min bror och reste sig.

Jag sträcker ut handen mot honom, och han lutar sig fram så jag fick ge honom en sista klapp på kinden innan han går ut på stan för att tjäna ihop dagens börda.

Dörren slår igen och tystnaden sänker sig i lägenheten, där trafikbullret är en del av den frid som omger oss här på femtonde våningen.

 

Det är inte alltid jag är så jättesjuk att jag bara kan ligga i sängen. Mina mornar brukar se ut ungefär så här; då gårkvällens sista dos börjar släppa greppet om min kropp. Vissa dagar är jag i skolan, andra dagar pluggar jag på distans.

Men det finns dom dagar då jag kan ligga och skrika i sängen och känna hur hela världen står i brand, och hur mitt inre smälter bort i strömmande lava floder, ett brinnande inferno av plågor, som förstorades upp av mitt psykiska tillstånd.

Det var under dessa stunder som min bror låste in medicinen i skåpet som var gjort av stål.

Jag förstod varför han gjorde det med; dessa stunder var jag inte mig själv, utan bara ett skal av självömkan och våndor.

Sakta kravlar jag mig ur sängen, tabletterna verkar snabbt, och det onda i magtrakten börjar domna bort. Kanske skulle min dag bli smärtfri?

Smärtfri kanske, men jag kan absolut inte gå till skolan. Det skulle vara alldeles för ansträngande för min tunna, sjuka kropp.

Istället gör jag en långsam utflykt till mitt skrivbord, som står mot motsatta vägg till min säng. Jag tar mig försiktigt fram till stolen, min kropp darrar och mina leder är helt ur spel, men jag lyckas sätta mig i stolen i alla fall.

 

Jag rättar till spegeln och ser mig själv rakt i ansiktet. Ett trött ansikte möter mig.

Blinkar sakta med ögonen.

För långsamt fingertopparna upp längst med näsryggen, snuddar ögonbrynen.

En fallande skönhet, en skönhet utan utstrålning.

En döende skönhet.

I skolan är jag en av tjejerna som alla killar samlas kring. Uppsatt hår, blonderat, lockat, rosetter och stora hängsmycken i örsnibbarna. Vit blus, uppdragen kjol, mobiltelefon, smink och ett pärlande leende…

Jag låter fingrarna lätt dansa över mitt kala huvud. Jag saknar inte mitt hår. Men ändå gråter jag när jag långsamt sätter på mig min peruk.

Det är inte ofta jag gör det, men nu gråter jag, långa, utdragna snyftningar.

Det är inte mitt hår.

Jag gråter utan tårar. Tårarna har slutat rulla för länge sedan; nu utstöter jag bara svaga hulkningar och snörvlingar. Men jag gråter inte för min egen skull. Jag gråter för min bror som måste offra hela sitt liv åt sin sjuka lillasyster.

Hon, som en gång talade illa om honom, och alltid gjorde honom till syndabocken om något hände.

 

 

Jag blir själv illa berörd när jag tänker på det, även om det var för ett antal år sedan. Då hade jag varit frisk.

Min bror kanske inte var den snällaste typen alla gånger. Han var nästan jämt i olag med mamma eller pappa. Dom bråkade ofta. Jag brukade dra kudden över huvudet och hata honom mer än någonsin.

När vi hade bråkat snackade jag skit om honom med mina skolkamrater.

Dom brukade blänga på honom när han kom och skjutsade mig hem från skolan. Jag vet inte om min bror lade märke till det. Trots det, trots att han oftast betedde sig som en buffel, så han hade aldrig någonsin gett mig skulden för något jag inte hade gjort. Och han snackade aldrig skit om mig heller.

Inte ens för sina kamrater. Istället fick jag höra av dem att han alltid talat väl om mig, och att han var så stolt över mig.

Att han tog hand om mig var kanske i sig en självklarhet, för jag hade gjort samma sak för honom. Det är jag säker på.

Men så som jag behandlade honom förr, så kanske det här är för mycket begärt. Jag som brukade klaga och gnälla över orättvisan i världen.

 

Långsamt städar jag lägenheten. Det är något jag gör för att få tiden att gå, och för att separera tankarna från varandra. Jag låtsas att jag gör mönster i golvet med dammsugaren. Mina tankar vandrar mellan olika ställen i min fantasi.

Jag tänker sällan på mamma och pappa. Men jag tänker på deras närvaro. Jag tänker sällan på dem, men jag saknar dem. Vissa nätter hör jag nästan deras röster från köket; och ibland kan jag till och med se dem sitta runt bordet.

När mina tankar kommer så långt, så blockerar jag alla minnen från den tiden då dom levde. Jag ville glömma det. Det är bara så. Istället funderar jag på hur natten skall bli. Dammsugarens monotona brummande smälter in i bruset utifrån fönstret. Jag går långsamt med dammsugarborsten, fram och tillbaka genom lägenheten. Stänger av dammsugaren.

Går fram till fönstret. Ser på den lilla ynkliga blomman som växer i krukan.

 

Så ser mitt liv ut nu.

Jag håller på att vissna. Jag börjar gå mot köket.

Jag stannar upp.

Något fångar min blick. Min uppmärksamhet.

Där borta. På nattduksbordet.

Jag går bort mot nattduksbordet. Mina fötter dunsar lätt mot ek golvet.

Burken.

Medicinburken.

Jag plockar upp den.

Den är alldeles ny; des vita plastkropp skiner i solljuset från fönstret. Den luktar alldeles ny; ungefär som när man köpt en ny bok och vänder blad i den för allra första gången.

Etiketten är stel och nästan vaxad; på en välanvänd burk är den alltid fransig och skrynklig.

Det är ett nytt preparat.

Jag håller burken i mina händer. Jag får syn på prislappen. Min mun öppnar sig, men sedan pressar jag ihop läpparna och sjunker ner på sängkanten. Den här gången kommer tårarna.

Käre bror, vad har du gjort den här gången då, tänker jag förtvivlat.

Vad har du gjort.

Vad har du gjort?

Jag sitter vid middagsbordet. Lampan är tänd. Smärtan är helt borta, och jag har inte känt av den på flera timmar. Jag har till och med lyckats laga kvällsmaten. Min bror brukar uppskatta min mat, och det glädjer mig.

Köket har inga fönster. Min blick vandrar ut mot vardagsrummet som också är vårat sovrum. Där utanför är det mörkt, och jag kan se topparna på skyskraporna. Deras tusentals fönster tindrar i kvällens disiga mörker. Sirener, tutandes och brus strömmar från fönsterspringan. Jag hade ställt det på glänt för att få lite svalka.

Det var en ovanligt varm vår. Klockan passerar nio. Jag reser mig och ställer in maten i kylskåpet igen.

Fortfarande inga smärtor. Kanske skulle jag få sova hela natten.

Jag hoppas på det.

 

 

I morgon skall jag fråga min bror om medicinen. Det är en helt ny medicin. Och svindyr.

Hur har han haft råd med den? Något oroar mig, men jag vet inte vad.

Jag går fram till fönstret och tittar ut.

Nedanför rinner en jättebred flod. På andra sidan lyser staden upp av miljoner lampor. Skyskrapor som sträcker sig högt mot himlens valv. Sval kvällsluft fläktar mitt ansikte. Rör om några röda testar från min peruk. Jag lutar mig mot fönsterkarmen.

Stadens alla lukter strömmar sakta mot mig. Jag sluter ögonen.

En stor lastbil mullrar igång någonstans bakom gaveln på byggnaden. Precis nedanför fönstret växer en hel del träd. En liten grön park är anlagd, och där bortom mera träd. Bakom dessa träd, går motorleden, vid flodens kant. Jag såg ned på parklamporna som lös som små skinande vita pärlor i mörkret.

Ett par gick sakta förbi under dem.

 

Jag lägger mig vid elva, och slår på Teven. Jag tycker om att se på nyheterna, även om det mesta bara är tomt snack och hyckleri. Fortfarande inga värkar. Hade det varit mina gamla tabletter så hade dom redan börjat avta. Det var därför jag hoppades på en smärtfri kväll.

Gubben och kvinnan på nyheterna började prata om illegal organhandel.

Jag behöver nya njurar.

Dom är helt slut.

Så slut att mitt hår faller av. Nej, det var inte på grund av njurarna mitt hår fallit av, det var medicinens fel. Men ändå, det var en indirekt följd av mina njurar.

Jag och min bror visste om att jag snart behövde en donator.

Att mina stackars njurar snart skulle klaffa ihop. Och när dom gjorde det; så kanske även jag skulle göra det.

Jag smekte mig själv över magen. Använde hela handflatan, tryckte och gjorde cirkulära rörelser. Det var skönt.

Jag kände mig avslappnad då.

Klockan passerade halv tolv. Fortfarande ingen bror hemma.

Jag stänger av teven. Jag tänker att jag kanske kan ta mig till skolan i morgon. Om dessa tabletter verkligen är så bra som dom verkar.

Så länge de håller smärtan borta, så kan jag nog ta mig till skolan.

Jag släcker lampan. Blundar.

Staden brusar på som vanligt, det har blivit min godnatt sång. Jag somnar alltid till den.

 

Det är svalt i rummet när jag slår upp ögonen. Fåglarna sjunger utanför fönstret, inne bland träden. Som vanligt har jag virat in mig i sängkläderna, likt en puppa. Fönstret stod lite på halvglänt; så som jag lämnat det.

Klockan är sju.

Det är ljust ute.

Jag gäspar stort, och känner på magen. Fortfarande ingen värk. Jag fumlar något efter mobilen, och fäller upp den. Ett meddelande från min bror.

Min bror ja.

Han är fortfarande inte hemma. Jag ser mig omkring i rummet, men han finns inte där. Hans säng var bäddad, vilket innebar att han inte varit hemma under natten heller. Jag suckar djupt.

Jag ville ha honom här nu.

Jag läser det han skrivit.

 

Jag kommer nog inte hem på ett tag, men vi ses i morgon. Då kan vi gå på restaurang, om du vill. Vad sägs om det? Ha det så bra, lillsyrran!

 

Mina händer sjunker ner i mitt knä. Mobilen faller i golvet. Jag känner en oro i hela kroppen. Det var inget ovanligt att brorsan kunde vara borta en eller två dagar, men jag blev alltid lika orolig när han var borta, för jag var rädd att han aldrig skulle komma hem igen.

Plockar upp mobilen med ett stön, måste böja mig så mycket då; och svarar på hans mail.

 

Brorsan, vart har du fått tag på den här medicinen? Den är ju jättedyr! Vad har du nu gjort? Snälla ring mig, jag är så orolig för dig! Kram, lillasyster.

 

Stilla sveper diset genom stadens gator, ett dis som nästan är som ett fint duggregn; som gör allting fuktigt och att luften doftar av regnvåt asfalt. Topparna på skyskraporna vid horisonten är dolda i ett moln lager.

Morgontrafiken brusar fram på bron, där jag går, på väg till min skola. Ja, idag skall jag till skolan. Jag tog en ny tablett, och än så länge har jag inte drabbats av några biverkningar.

Det var ett tag sedan jag var i skolan. Jag har mestadels pluggat på distans.

Undrar vad lärarna säger när jag plötsligt dyker upp.

Det var skönt att få ha ett mål, som man kunde försöka nå. Skolan var ett; men att ha ett normal liv var mitt största mål.

Jag undrar om jag någonsin kan få det. Kanske var det, det min bror ville ge mig.

Men vart höll han hus, medan han var borta? Vad gjorde han?

Han kunde vara så hemlighetsfull av sig.

 

Skolbyggnaden dök upp bland träden. Det är inte långt från skolan och där jag bodde, bara tjugo minuters promenad genom lummiga och lugna gator på andra sidan floden.

Min skola var inte den bästa i stan, men den var den bästa jag och min bror hade råd med. Våra uniformer var av enkel design, om man jämförde mot dom andra skolornas.

Jag går långsamt genom korridorerna och fram till mitt klassrum. Mina vänner tittar nyfiket på mig, och jag förstår dem. Det var inte ofta dom såg mig i skolan. Jag sätter mig långt bak i klassen.

Lektionen börjar.

Jag svettas en aning.

Läraren märker inte att jag är med i klassen, han dyker direkt på ämnet historia.

Tiden går.

Dagen går.

Mina anteckningar från dagens lektioner är få. Jag gör inte många anteckningar; jag minns vad läraren säger. Fast idag kommer jag inte ihåg någonting alls.

Hela tiden är jag orolig för att min mage skall börja värka, och att jag skall falla skrikandes ned på golvet, med alla mina tjugofem klasskamrater stirrandes på mig.

 

På vägen hem stöter jag ihop med en gammal vän till min far; mr Kashima. Han var en granne till oss, som alltid satt barnvakt åt mina föräldrar när dom inte kunde ta oss med. Han och hans fru var väldigt rara, och min bror och jag såg dem nästan som våra morföräldrar.

Mr Kashima hade alltid något intressant att berätta för oss, när vi var små.

När mina föräldrar dog; så fanns dom givetvis vid våran sida. Mr Kashima drev ett litet företag, som infattade två butiker och en mindre butik, där jag hade fått anställning. Vi var två som jobbade där; i skift.

Dom dagarna jag hade för ont eller mådde illa, så fick killen som jag kallar för ”Gozan” jobba för mig.

Han var mycket trevlig och rar, men blyg och lite tystlåten av sig.

Mr Kashima frågade mig vänligt om jag ville jobba idag i butiken. Eftersom jag mådde bra och inte hade något annat för mig, så tackade jag ja. Mr Kashima strålade upp som en sol. Gozan och jag var hans favoriter, misstänkte jag med ett leende på läpparna.

 

Oftast är jag ensam i den lilla butiken. Jag gillar lugnet och tystheten som råder i lokalen. Jag sitter bakom disken, i den mjuka belysningen som skapar en sådan trevlig atmosfär. Gozan och jag hade delat upp disken i två delar; ena delen där Gozans ombonade oordning rådde, och den delen av disken där min ordning dominerade.

Vi sålde smycken och rökelser och buddistiska föremål till tempel och altare för hemmabruk. Det gick ganska bra för denna del av mr Kashimas verksamhet; det kom ganska många kunder, mestadels turister, men vi hade en hel del stamkunder med.

På ett papper ritar jag små cirklar; låtsas att dom symboliserar en gemenskap mellan mina nära och kära. Det blev många cirklar i en och samma cirkel.

Jag tjänar ungefär femtusentvåhundra yen per arbetsdag. Mr Kashima var generös mot mig, eftersom han förstod min livssituation.

Utanför butiken har det blivit mörkt.

 

 

Människor passerar förbi i en ständig ström; bilar som tutar, cyklister som pinglar och människor som talar i telefon.

Jag betraktar dem inifrån butiken, nästan på samma sätt som jag betraktar mitt eget liv. Det var som om mitt liv passerade förbi utanför butiksfönstrena.

Några ungdomar kommer plötsligt in i butiken.

Dom pratar livligt och upphetsat med varandra och vill köpa en hel bunt med rispapper och fem askar med rökelser.

Den ena tjejen skyndade sig att köpa en lyckoamulett också; och fick nedlåtande kommentarer från sina vänner.

Jag log och pratade med dem och önskade dem en trevlig kväll och välkommen åter, så som jag blivit invand med.

Dom kunde knappast ana vilket livsöde jag hade.

Vad hade dom för kriser i sina liv? Dåliga betyg?

Jag vet inte varför jag tänkte så; men jag fick en känsla av det när jag såg två av dem.

 

Vid elva stänger jag butiken, noterar dagens inkomst och bokför det i datorn. Jag kunde se att Gozan haft mycket att göra. Rök pinnarna och tekopparna hade gått åt. Gozan hade beställt en ny order på tekoppar och rökelser.

Jag förstod inte varför turisterna var så vansinnigt förtjust i tekoppar.

Roat skrev jag ett litet meddelande till Gozan att han skulle tänka på mig, när han kom till butiken i morgon. Undrar om han gör det?

Jag släcker ner i butiken och låser dörren.

Natten var ljummen.

Luften torr.

Jag sticker in på en billig snabbrestaurang och beställer räkpiroger. Maten var okej, jag orkade inte laga mat så sent på kvällen.

Nu stod jag precis under lampan som jag kunde se från mitt eget fönster från lägenheten. Jag kikade upp och hoppades på att brorsan skulle stå där och vinka åt mig. Ibland gjorde han faktiskt det.

Men inte den här gången.

Besviket suckar jag högt och fortsätter att traska mot ingången till trapphuset. Jag gillar det här bostadsområdet och mina grannar.

Det var ett riktigt trevligt område; inga störiga gäng som hängde runt, eller bråkiga grannar som förde oväsen. Här kunde man lugnt gå ute på kvällen utan att bli överfallen av någon galning, eller knuffad i trappen.

 

I lägenheten är det tyst och övergivet som vanligt. Inte ett spår av min bror någonstans. Annars så lämnar han en lapp på bordet eller slänger iväg ett mail om han inte är hemma när jag kommer.

Det är så tyst och stilla när jag kliver in i vardagsrummet. Nästan som om ingen bott där på väldigt länge.

Min skolväska ligger kvar på sängen.

Brorsans säng och skrivbord, fortfarande orört. På hans skrivbord står det ett dussin fotografier på mig och honom, med mamma och pappa bakom, när vi var små. Vi skrattar och ler.

Kunde någon av oss ana hur det hela skulle bli, bara åtta år senare?

Fanns det något i mammas och pappas blickar som kunde avslöja någon misstanke om den dystra framtid som väntade oss på fotot?

När jag ser på mig själv, för åtta år sedan, så kunde jag lika gärna se på en helt främmande människa.

 

 

Det var inte jag som skrattade och log på fotografierna.

Det var inte min bror.

Inte min mor och far.

Inte min familj.

Men det var det. Trots allt, så var det dom, från en svunnen tid.

Framför toalettspegeln borstar jag tänderna långsamt, och tvättar mig ännu långsammare.

Mina känslor befann sig i ett sorts stadium av verklighet och drömmar; där mamma och pappa hela tiden viskade i mitt inre, och min brors avlägsna skratt när han och pappa jagar varandra på stranden.

Håret glänste onaturligt gyllenbrunt i skenet från badrumslampan. Den var gjord i äkta människohår; men det var inte mitt hår.

Fast jag vårdade min peruk som om det vore mitt eget barn.

Skulle jag någonsin få egna barn?

Långsamt tog jag av mig peruken och såg tjurigt på mitt kala huvud därunder. Mitt riktiga hår hade varit korpsvart och glänsande. Och alldeles spikrakt, precis som mammas.

Stackars mig.

Så tänker jag faktiskt. Ibland ville jag bara känna självömkan, bara få tycka synd om mig själv och ingen annan.

Jag borstar min peruk försiktigt, går ut ur badrummet och hänger upp peruken på min torsodocka, där även jag trätt på skoluniformen.

Sedan kryper jag ner i den varma, sköna sängen, under ett tjockt lager med duntäcken. Jag bökar runt lite, som jag alltid brukar göra, innan jag finner en bekväm liggställning.

 

 

En bil tutar gällt utanför fönstret, och vinden drar genom trädens kronverk. Någonstans far en ambulans genom stadens gator.

Vant sträcker jag mig efter fjärrkontrollen och slår på kvällsnyheterna.

Nordkorea har förklarat krig med Sydkorea. Inget nytt egentligen, men det kändes lite oroväckande, eftersom länderna låg så nära Japan. Innerst inne hoppades jag på att ryssland eller USA skulle invadera Nordkorea och få bort diktaturen, om så blod och tårar skulle behöva spillas.

Det var på tiden att Korea fick enas som ett helt land, för en gångs skull. Därefter kom rapporter om en ström av flyktningar från Sydkorea till japan, och att man i regeringen nu samarbetade med USA och förflyttade dem till Kalifornien istället.

Bomber hade regnat över båda länderna; men vad man egentligen sköt på framgick aldrig.

Sedan hade ett tjafs mellan Sverige och Frankrike väckt ett väldigt rabalder borta i Europa, och som saken utvecklades, så verkade det som om även dessa länder höll på att sugas in i ett krig med varandra.

I deras fall bråkade man om otillåtna leveranser av något slag länderna sinsemellan. Bägge regeringarna skyllde på varandra.

Skottlossning i ett distrikt nära Gotogoto tågstation mellan tre rivaliserande gäng.

Ett kidnappardrama ombord på en färja och lite skattefusk i något bolag.

Vardagsmat.

Jag sluter mina ögon och låter mig långsamt föras in i drömmarnas landskap.

 

I en värld av smärta och kramper föds ett stort lysande klot. Det växer sig större och större, hettan är fruktansvärd. Min mun skriker, men ingen luft kommer ner i lungorna, istället flyter det smällt bly ner i dem och bränner upp mig inifrån. Jag faller ner i en stor vulkan. Ner mot en glödande bädd av flytande lava.

Solen strålar in rakt i mitt ansikte. Fönstret stod på glänt. Pannan och kinderna hettar och svetten rinner ned för nacken.

Jag sätter mig upp. Smärtan skar genom min kropp och jag kastar mig bakåt och skriker högt i luften. Jag vrider och vänder mig, medan knivarna skar genom kött och ben. Mina läppar dras bakåt varje gång jag vänder mig, men min kropp är i spasmer, jag kunde inte sluta röra på mig.

Jag ropar rakt ut i luften och sträcker upp handen mot taket.

Kanske jag hade överskattat tabletterna ändå.

Någon bultar kraftigt på dörren.

Jag kniper ihop ögonen, kan inte se eller tänka klart. Den molande värken i mellangärdet pulserar och sliter i mina nerver.

Bultandet på dörren blir hårdare.

Mina plågor är värre. Jag kan inte öppna dörren, utan skriker bara rakt ut. Jag ligger nu på sidan med ryggen vänd mot dörren.

Surrande, ett fruktansvärt oväsen, ett borrliknande ljud genomljuder lägenheten.

Ett brak hörs från hallen.

Springande fotsteg. Dunsande, röster. Inne i min lägenhet, men jag vet inte vad. Kanske utanför i trapphallen.

Ring en ambulans, kommenderar en röst.

Genast!

Den här flickan behöver akut läkarvård.

Flera röster.

Stackars flicka, hon är bara sexton år gammal.

Jag känner inte igen rösterna. Jag ropar på min bror. Jag behöver min medicin. Min kropp vrider sig.

Någon tar tag i mig, och lutar sig över mig. Jag ser ett suddigt ansikte. Men jag vet att det inte är min brors ansikte.

Rösten från ansiktet utger sig för att vara en poliskommissarie. En kriminalare. Jag hör aldrig hans namn. Min värld är suddig.

Jag säger att maten står inne i kylskåpet. Att han skulle äta den medan den är varm.

Jag kallar poliskommissarien för min bror. Jag kan inte skilja på dem nu. Medicinen står på bordet.

Måste ha den nu. Jag har så ont!

Det ekar i mitt huvud. Suddiga figurer dansar runt min säng, ut och in genom rummen. Dom gör intrång i min och min brors lägenhet. Men jag har ingen ork att schasa bort dem. Jag börjar sväva i luften.

Det gungar. Hela tiden detta molande och mumlande, tisslande och tasslande, blandat med knivskarpa huggningar från midjan.

Nu är jag plötsligt ute på gatan.

Dom skyfflar in mig i någon sorts bil. Eller jag vet inte vad. Kanske dom rövar bort mig, så jag också hamnar på nyheterna. Jag ropar på min bror. Han måste komma och rädda mig. Jag somnar.

 

Min bror ler mot mig. Han står bortom dis och dimmor men ändå ser jag honom så klart. Han skrattar åt mig, och han ser lycklig ut. Jag skrattar själv.

Jag mår bra.

Jag älskar min bror, och han älskar mig. Min bror säger till mig att jag måste vara stark, och gå vidare i livet. Jag vill säga förlåt till honom, för alla saker jag kallat honom. Jag berättar allt för honom.

Min bror ger mig en kram.

Mamma och pappa står bredvid honom. Äntligen är mamma och pappa och min bror vänner och glada tillsammans.

Det är så det skall vara. Förenade.

Vi står och ser ut över liten by tillsammans. Allting tycks ha ett magiskt skimmer; ungefär som i ett sagoland. Jag kände igen byn, det var i den lilla by precis vid havets strand som jag och min storebror var födda. Havet dånar. Luften blåser kall och frisk.

Isamura.

Mamma och pappa kramar om min bror. Dom alla ler mot mig.

Var en stor och stark flicka nu, nynnar mamma.

Du klarar det, även bättre än mig, viskar min storebror, och klappar mig på kinden. Vi ger varandra en stor familjekram.

Det är så härligt. Äntligen.

Förenade.

 

Jag slår upp ögonen. Drömmen är borta. Min bror är borta. Men jag är inte borta. Jag finns kvar.

Här och nu.

Nu och för alltid.

Tack vare min bror. Tack vare mina föräldrar kan jag stå stark. Det har varit svårt, men varje gång det går uppför så tänker jag på min bror. Jag minns den drömmen. Jag kan blunda och spela upp den, om och om igen.

Jag skall leva länge och föra deras stolthet vidare.

Det är mitt löfte till min bror.

På samma sätt som min brors löfte var till min mor och far att ta hand om mig strax innan dom dog.

Solen skiner in genom fönstret i mitt nya hem. Jag bor hos min moster nu. Hon älskar mig som om jag vore hennes egen dotter. Pengarna jag fick för min och min brors lägenhet har jag investerat i en ny och bättre skola. Jag har fortfarande rätt mycket pengar över, som jag skall resa för.

Jag sätter mig upp i sängen.

Inga smärtor längre.

Inga mediciner längre.

Äntligen.

Jag är frisk.

Min bror gav mig inte bara en helt ny medicin, den där dagen. Han gav mig så mycket mer.

Min stackars storebror.

Jag ler lite sorgset och klappar mig på magen.

På sätt och vis lever han fortfarande kvar, tänker jag lite komiskt. Sedan kom den första tåren, som sakta rullade ned från mina kinder. Jag såg skoluniformen hänga på väggen. Den här var alldeles ny.

Jag tänkte på min bror och på hur han med möda brukade stryka och tvätta min förra uniform, då jag inte kunde göra det själv.

Men inte nu längre.

Aldrig mera.

Tyst gråter jag.

Jag masserar min mage.

Jag visste att min bror hade det bra nu. Han log säkert nu, tillsammans med mamma och pappa. Min älskade storebror.