It's too late for me, my daughter
Så, nu kommer äntligen en ny historia upp på kära ShowBox! Mina funderingar kring hur en gammal man vid ett matbord kände sig, mynnade ut i denna berättelse, där tankar, bakåtblickar får sitt utlopp, och med ett avslut som kanske inte riktigt var väntat…
**
Maten smakar inte längre I min mun. Den är seg, tråkig, torr, äcklig och fantasilös. Men jag tvingar ner den ändå.
Jag sväljer, tuggar, sväljer, allt i en evig lång reflex. Men jag känner inget. Bordslampan som står framför mig kastar sitt milda ljus i det mörka rummet som omger mig. Ljuset är som en livsstråle, den stråle som jag så desperat klammar mig fast vid.
Medan jag långsamt tuggar maten, som bara växer i munnen på mig, stirrar jag uttryckslöst framför mig, med blicken fastnaglad på den vita ljuscirkeln under lampskärmen.
Jag kunde se mig själv stå där, med händerna för öronen och bara skrika rakt ut i luften. Mörkret omkring mig var som min egen ensamhet.
Ingen hör mig.
Ingen ser mig.
Men, ser jag dom andra? Ser jag resten av världen? Jag vet inte. Kanske var skenet från lampan som den glasbubbla jag själv hade byggt upp runtomkring mig under årens lopp? Jag vickade på glaset.
Det kändes kallt.
Hårt.
Obevekligt.
Stum.
Men ändå så verkligt. Jag kunde ta på det. Känna det. Dricka ur det. Det fanns där.
Okutsu, du är som det här glaset.
Jag kniper ihop mina ögon, och känner hur den starka drycken rinner ner i strupen. Att dricka stark Saké är inte min grej, men idag kunde det inte hjälpas. Smakar bättre än maten.
Jag hör ett svagt ljud från övervåningen. Låter som små snyftningar, men jag stänger det ute. Jag vill inte höra.
Nej, det var inga snyftningar. Jag tror den sortens snyftningar kallas tystnad.
Men innerst inne, Okutsu, så vet du att du har gjort ditt största misstag i livet. Du kan inte glömma det, förneka eller sopa det ut genom dörren. Det vet du. Det vet du mycket väl.
Ja, kanske är det så. Det lilla förtroendet jag ändå hade med min dotter Ayana var nu bortblåst, försvunnit ut i rymden, och beblandats med stjärnstoftet och molnen. Det var Ayanas tystnad jag hörde från övervåningen; en tystnad som kom som vågor i vårat lyhörda hus.
Min vackra Ayana, lika vacker som hennes mor en gång var. Ayana föddes med sin mors ansikte, hennes leende, hennes strålande ögon och vackra, runda kinder. Hon fick nästan inget av mina drag. Hon fick inte ens en gnutta av min personlighet.
För mig, blev det som ett hårt slag i magen.
Min egna lilla dotter, som inte hade det minsta spår av sin far. Under alla dessa år som gått, så har jag inte sagt något om mina känslor, varken för henne eller min fru. Jag har uppfostrat Ayana, älskat henne som min dotter, tagit ansvar för min faderliga plikt, gett henne mat, skydd och stryk när det varit befogat.
Men jag har aldrig gått över gränsen.
Aldrig någonsin.
Det kan jag svära vid mina föräldrars minnesaltare.
Jag har aldrig höjt handen mot henne mer än absoluta nödvändighet. Jag kände mig jämt som en stor, trög buffel efteråt. Varje gång som min hand hade träffat hennes kind, så hade en bit av hennes själ försvunnit ifrån mig.
Men det var ju så mina föräldrar hade uppfostrat mig och min syster. Och säkerligen deras föräldrar i sin tur.
Jag rättade till Ayana enbart dom gånger hon var respektlös mot mig eller sin mor, men aldrig mer än så.
Ändå så kommer alla dom känslorna emot mig, som ett tåg, och jag får känslan av att det gjort mig till ett monster i hennes ögon. Varje handflata ökade avståndet med hundra meter.
Men Okutsu, du vet väl att Ayana bara har dig att tacka för, hon kommer själv att uppfostra sina barn någon gång i framtiden.
Men jag är inte säker på om detta var hela sanningen.
Det hade nu gått minst fyra år sedan jag sist gav henne en smäll på kinden – och det skedde sällan innan dess med. Kanske högst tre gånger per år.
Ayana är som sagt, väluppfostrad.
Min älskade Ayana.
Vi skiljdes åt för fyra år sedan, hennes mor och jag. Vi var inne i en svår period, medan landet badade i arbetslöshet. Jag och min fru fick jobba dygnet runt för att kunna servera mat på bordet. Då var Ayana fjorton år gammal.
Det var fruktansvärt.
Jag var hela tiden rädd för att bli uppsagd från översättarjobbet jag då hade, och min fru nästan grät av utmattning när hon kom hem.
Innan dess så älskade jag mitt jobb. Bra arbetskamrater, bra lön, väldigt flexibelt schema.
Jag kunde då tillbringa mer tid med familjen.
Se barnen växa upp på ett annat sätt, än bara vid middagsbordet.
Jag har aldrig varit en rik man i mitt liv. Jag har alltid jobbat hårt för att kunna försörja mig själv och på senare tid, även min familj. Men då, var det inte lätt, och det var jobbet som till slut fick min fru att vilja skiljas från mig. Hon stod inte ut med arbetet, dag och natt.
Jag försökte trösta henne så gott jag kunde. Jag gjorde allt som stod i min makt för att göra livet lättare för henne. Jag skämde inte bort henne, men hon kunde prata med mig, alltid.
Vi gjorde utflykter tillsammans. Bara hon och jag.
Ibland även med Ayana.
Då kunde jag märka hur stämningen lättade, då familjen fick vara en familj igen. Jag försökte vara en hjälte.
Jag ville vara en hjälte.
Men någonstans måste det ha gått fel.
Jag måste ha gjort något fel.
Kanske tröttnade hon på utflykterna med?
Kanske kände hon att hon inte kunde tala ut sina känslor för mig längre?
Var jag inte prinsen i dimman på den vita hästen som hon först trodde?
Hon lämnade mig för en rikare man.
Jag såg det på henne innan hon sade det till mig.
Hennes blick sa allting.
Det var därför hon plötsligt kom hem senare än vanligt efter jobbet.
Men jag sade inget.
Det värsta var att min fru trodde att jag inget visste.
Men jag visste. Det gjorde jag, åh, det skall du veta att jag gjorde.
Min strävan att vara ett stöd för familjen hade inte varit tillräcklig.
Men det var inte allt. Hon ville ta med sig Ayana. Hon ville ta halva mitt liv, och lämna resten åt sitt öde.
Jag vägrade.
Hon argumenterade.
Men jag vägrade blankt.
Jag försökte inte rädda situationen. Det fanns inget kvar att rädda, bara denna kvinna, som jag en gång älskade, som en gång var skolans vackraste tjej.
Hennes blick utstrålade hat.
Hon stod framför mig.
Jag satt på stolen.
Hon skulle ta med sig Ayana, vare sig jag ville eller inte.
Hon får det bättre hos mig, än hos dig, vad har hänt med dig, vill du inte hennes bästa?
Hon skrek och var upprörd.
Jag blundade, och stängde ute hennes skrik.
Du kan lämna mig om du vill, jag kommer inte att komma efter dig, men Ayana tar du inte ifrån mig.
Jag hör min egen röst upprepa meningarna. Den var lugn, slät, men stenhård.
Om och om igen.
Du tar inte henne ifrån mig.
Hjälten satte ned svärdet i marken så jorden stänkte om det starka stålbladet.
Efter en lång och svår tvist med myndigheterna, så beslöts det att Ayana skulle stanna kvar hos mig. Under den tiden blev Ayana mer och mer ifrånglidande och uttryckslös. Hennes mor, det vill säga min fru, svängde och började gå emot mig, men jag svalde den förolämpningen med förklaringen att vi alla var desperata av utmattningen.
Hela tiden försökte jag hålla ett lugnt yttre.
Känslan av att hon dejtade en annan karl fick mig att gråta inombords. Där fanns en annan hjälte.
En som var mycket mer inspirerande och bättre än mig.
Starkare.
Modigare.
Snart lade jag emellertid att hon även försökte få Ayana med sig. Jag tror det var där som vårat äktenskap verkligen dog.
Många gånger blev jag förbannad på dem båda. Men då jag höjde aldrig handen emot dem.
Men det var också då som jag själv slog spiken i kistan, effektfullt och skoningslöst.
Och idag skäms jag över mitt agerande.
Men det var andra tider då.
Min fru var bedräglig den dagen, det var fel på allt, mig, vårat hus, våra liv, men framförallt upplevde jag det som att hon menade att det var mitt fel – eftersom jag var fattig och inte hade pengar till mat och dotterns skola.
Jag var inte tillräcklig. Även fast jag slet lika hårt som min fru. Min fru tänkte inte alls på vilken press jag var under.
Pressen att inte kunna stå upp för sin familj som mannen i huset; skydda dem och hjälpa dem i alla svåra situationer. Min far hade alltid sagt till mig, att samarbete löser allt i svåra tider, och med det har jag sedan tagit med mig i livet – även långt efter att han själv gått bort.
Då, under den mörkaste tiden i mitt liv, upplevde jag det som att familjen delades upp i två läger, och att syndabocken pekades ut.
Nämligen jag själv.
Och min vackra fru med de stora, vänliga ögonen gick nu helt plötsligt rakt emot mig, ute på lynchjakt. Istället för samarbete som min far alltid predikat för mig, så hade jag blivit den jagade; och min fru tog täten, med min dotter efter sig…
Så när Ayana då kom hem, med skoluniformen på sned, tjurig och tyst och bara sparkade av sig skorna brast allting för mig. Inte på en gång, men det lugna yttre jag försökt behålla, försvann.
Jag försökte vänligt fråga henne vad som hade hänt, men hon svarade inte. Kanske hörde hon mig inte. Jag frågade igen.
Hon fräste något till svar.
Då slog det blint för mig.
Jag fick nog.
Åh…
Jag tog tag i henne, men fick bara tag i hennes kavajärm, men det räckte.
Jag slet henne till mig.
Hårt och hänsynslöst.
Hennes kavaj åkte av, hon snubblade till.
Jag minns inte om jag skrek åt henne, men jag minns hennes skräckslagna, uppspärrade ögon och jag minns handen… den skar genom luften, och träffade henne rakt över kinden med en ljudlig smäll.
Ljudet och känslan när handen träffade min dotters mjuka, lena kind glömmer jag aldrig.
Ayana flög bakåt av kraften från mitt slag.
Hennes mor skrek skräckslaget.
Jag slog till min fru också. Hårt. Skoningslöst.
Det var som om jag bestraffade dem för deras beteende. Jag tyckte då att jag gjorde rätt. Jag hade verkligen försökt göra situationen så bra som möjligt för dem.
Jag ville ju bara vara en bra far åt Ayana, och en bra man till min fru.
Och så är detta tacken jag fick av dem. Av dem båda.
Kanske hade jag rätt.
Kanske hade jag fel.
Jag var förtvivlad. Jag var arg. Rädd. Rädd för mig själv. Rädd för vad jag hade ställt till med. Rädd för att jag handlat orätt. Fasad över att jag inte visste om jag hade tappat kontrollen. Rädd för att ha skadat Ayana eller min fru.
Men jag ser dem fortfarande framför mig.
Tvingar mig att se dem.
Ayana som krupit upp som ett litet barn i famnen på sin mor, som grät, grät utan slut. Min fru beskyddade henne som en mor gör i en direkt hotande närvaro. Och det var jag som var den hotande närvaron.
Min sorg översteg till vrede, men ett lugn hade kommit ikapp mig. Istället minns jag att jag vände helt om och rivstartade från parkeringen och körde, bort ifrån dem, bort ifrån hemmet, bort från det ställe där jag bott dom senaste tjugo åren…
Ja, vart minns jag inte. Jag stirrar på flaskan. Redan halvtomt. Jag bollar med glaset mellan mina händer. Tystnaden dominerar i rummet. Utanför dånar havet, dyningarna slår in mot stranden från någon storm långt ut till havs.
Det är mörkt utanför fönstret.
Klockan tickar tyst bakom mig. Jag ser dyster på visaren, som hoppar fram på urtavlan vare sekund. Klockan är tio på kvällen.
Isamura.
Den lilla stad som min dotter vuxit upp i. Min fru flyttade senare ihop med en mycket rikare man till Tokyo där hon nu bor och uppfostrar hans två söner som är i ungefär samma ålder som Ayana.
Dom bodde i ett stort fin hus, i ett fint och lummigt villaområde. Jag har inte hört något ifrån henne sedan den dagen vi tyst tog avsked av varandra på parkeringsplatsen med våra advokater bredvid oss.
Himlen var klarblå. Det blåste en stark vind från nordöst. Ayana sade inget, vilket jag kunde förstå.
Men hon visade heller inga tecken på att vilja följa med sin mor. Och min advokat hade strängt uppmanat min fru att inte försöka få henne med heller.
Därefter följde någon månad då jag och Ayana inte sade mycket till varandra. Hon gick till skolan, och jag till mitt arbete.
Ayana berättade för mig vad hon hade gjort, och hon frågade mig hur min arbetsdag varit.
Min dotter fann nog kärleken i att laga mat under dessa dystra månader.
Jag har aldrig varit en höjdare på att laga mat, så hon brukade för det mesta laga maten, medan jag skötte hushållet i övrigt.
Landets ekonomiska kris lättade, och när det byggdes ett stort kontorskomplex strax utanför Isamura så förbättrades arbetssituationen avsevärt.
Och nu hade jag bara en familjemedlem att försörja. Jag började skämma ut min dotter mer och mer.
Efter ett år förlät Ayana mig.
Hon sa det aldrig rakt ut, men hon kom ned från sitt rum en dag och gav mig en stor kram. Hon såg mig rakt i ögonen.
Hon hade gråtit.
Jag sade inget heller. Jag tog henne till verandan och satte mig ned.
Hon höll om mig i timmar, medan vi satt och tittade ut mot havets skummande vågor. Hjältar överlever nog kanske alltid, oavsett vad som händer, djupt inne i våra hjärtan.
Det är väl det som gör hjältar till hjältar. Dom står modiga, glänsande och tröstande i vilken kris som helst.
Kanske var jag fortfarande en hjälte för Ayana, om så vagt, någonstans i hennes själ.
Det var hennes mor som hade stuckit, lämnat familjen, men jag fanns kvar. Även om det bara var en spillra av mitt forna jag, så fanns jag kvar där, för min dotter.
Men jag visste att hon saknade sin mor, och jag saknade min fru väldigt mycket också. Jag smekte min dotter sakta på kinden.
Vågorna rullade in mot stranden.
Ayana somnade i min famn.
Jag skulle gärna vilja höra av min fru igen. Om så bara för en enda gång. Även fast jag är mycket väl medveten om att vi aldrig kommer att kunna bli ihop igen, men jag vill bara veta att hon har det bra.
Trots allting som skett för fyra år sedan, så vill jag ingen människa ont, och allra minst henne. Jag betedde mig som ett svin då, och hon gjorde sitt val att lämna mig, det får jag bara ta och acceptera.
Min dotter visade mig min sanna sida, den gången ute på verandan.
Fast där finns en känsla som jag aldrig någonsin kunna acceptera.
En misstanke, som vuxit som en cancer böld i min mage, som sedan spridits ut till alla delar av min kropp.
Förgiftar min själ.
Mitt sinne.
Min livsglädje.
Jag har under dessa fyra år som gått, försökt göra mig kvitt den känslan, för jag vet att den är befängd, idiotisk, självisk och paranoid. Men den dyker upp varje gång jag ser Ayana.
Varje gång jag hör henne tala.
Varje gång hon lagar middag åt oss.
Ayana Omorie är inte din biologiska dotter.
(Men fan självklart att hon är!!!)
Men Okutsu, tycker du inte själv att det gick lite väl fort med din frus graviditet, efter den kvällen du gjorde henne med barn?
(Det är jag som är hennes far, hör du det?)
Du kan inte blunda för fakta, din dotter blir ju mer och mer olik dig för varje år som hon blir äldre.
(Nej, det är inte sant, hon är mitt barn!)
Vet du om att på hennes skola så undrar hennes kompisar om du verkligen är hennes riktiga far?
(Sluta snacka en massa skit!)
Du har inga likheter med henne, Okutsu.
(Hon är min biologiska dotter!)
Nej, det är hon inte, och din fru har hela tiden vetat om det. Det var därför som hon så snabbt ville ta ut skilsmässan och ta Ayana med sig för att…
(Nej! Nej! NEEJ!)
Hon är inte din, Okutsu, ditt dumma fan…
Smärtan skar upp i min armbåge, och hela min kropp pulserar, darrar, stridsberedd, men det finns inget krig att utkämpa. Bara mig själv. Min egen sorg. Min egen vrede.
Glaset låg krossat på golvet intill vid mina fötter.
Bekämpa dessa onda tankar som dyker upp innanför mina ögon.
Ayana är min riktiga dotter.
Jag älskar henne så.
Min vackra, lilla dotter.
Jag och min fru gjorde det med varandra, hon blev gravid, det gick nio månader, och jag var med på Ayanas födsel!
Jag såg Ayana kika ut för första gången i stora världen!
Jag skjuter undan Saké flaskan och matbrickan. Brickan flyger i golvet med en skräll som river sönder tystnaden och stillheten.
Spelar ingen roll.
Jag har tappat all aptit. Jag reser mig häftigt upp från bordet. Sparkar till knästolen.
Springer upp för trapporna, upp till övervåningen. Mitt hjärta bankar hårt innanför bröstet. Jag darrar och känner mig febrig.
Jag stegar genom hallen, och sliter upp hennes dörr. Med öppen mun, andan uppe i halsen stirrar jag in, likt en inbrottstjuv. Jag känner mig lite som en också, där jag står på tröskeln.
Ayanas rum såg ut som det alltid hade gjort. Hennes Skolkavaj hänger lika snyggt och prydligt på väggen ovanför hennes säng. Fin skorna utanför klädesgarderoben.
Travor av manga serieböcker. Filmer och lådor stod uppradade längst med ena väggen. Hennes skrivbord vid fönstret.
Den rosa skrivbordslampan står fortfarande kvar, med det röda smycket hängandes ned från stålkroppen.
Garderoberna, med alla hennes idolplanscher uppsatta på dörrarna. Hennes favoritklänning hänger från en krok uppsatt i fönstret. Till och med doften av henne fanns i rummet.
Men Ayana är borta.
Hon finns inte på sitt rum längre.
Jag sjunker ned på knä i dörröppningen. Allting inuti mig försvinner, sköljs iväg av en störtflod av minnen, skuldkänslor och skam. Och av saknad.
Min älskade lilla Ayana var inte längre hos mig.
Jag betedde mig barnsligt, det visste jag någonstans djupt inne i själen. Ayana hade inte bott hos mig under de senaste två åren, då hon rymde hem till sin mor i Tokyo.
Jag hade givetvis försökt få henne tillbaka, men då sa myndigheterna stopp. Jag kunde inte nå henne.
Endast mina minnen kunde, och jag grät som ett barn med händerna för ansiktet. Min femtioåriga kropp var inte längre den vuxna Okutsu, utan istället den femtonåriga Okutsu, då han tog farväl av sin far.
Min far dog i cancer.
Hans sista ord var; var nu en stor och duktig pojke, visa din lillasyster och din mor vad du går för, pojke min!
Minuterna gick.
Jag rör mig inte.
Jag bara sitter där i dörröppningen till Ayanas rum och låter minnesbilder fladdra förbi.
Minnesbilder på min älskade fru.
Min älskade vackra dotter.
Min älskade familj.
Jag hör fotsteg i trappen.
Orkar inte bry mig. Kanske grannen?
Mr Shimabara har två numera vuxna barn. Han var en väldigt trevlig och hjälpsam man. Vi var riktigt nära vänner.
Stegen närmar sig mig. Små, lätta steg.
För små för att vara mr Shimabaras.
Kanske han har skickat sin dotter hit?
Men varför skulle han göra det?
Plötsligt står Ayana framför mig.
Mina ögon blir stora som klot.
Hur kom hon hit?
Ayana har en ny skoluniform på sig; hennes leende är bländade, och kinderna rödrosiga. Hon har en ny, söt vågig frisyr som tonar ut i mörkt kastanjerött.
”Ayana”, viskar jag och sträcker ut armarna mot henne.
Hon ser mig rakt i ögonen, sätter sig ned bredvid mig och lägger sina armar om mig. Hon kramar mig hårt, men säger inget. Jag ger henne en hård kram, och ber henne om förlåtelse för allting jag gjort mot henne.
Utanför brusar havet, högre än någonsin. Ayana lägger sitt huvud mot mitt bröst. Vi sitter så länge, länge.
Jag känner doften av havets salta vatten.
Tång.
Sand.
Jag säger till henne att hon skall ha det bra, för så länge hon mår bra, så mår jag bra, och det är allting jag önskar min vackra, älskade dotter – att hon skall vara lycklig och må bra. Klockan slår tolv nere i köket.
Jag sjunger tyst för henne, håller hårt om henne, men varsamt och ömt.
Jag ler svag.
Jag nynnar vidare.
Jag älskar er.
*
Klockan halv tre på morgonen samma dag, tisdagen den femte mars skakades Isamura av en kraftig jordbävning som mätte åtta på richterskalan. Jordbävningen hade sitt epicentrum tjugo kilometer utanför kusten, på sexton kilometers djup.
Då alla hus i Isamura var byggda för ett sådant kraftigt skalv, klarade de sig från större skador, men trettiosex minuter senare förstördes samtliga hus närmast stranden av en väldig tsunami våg som sköljde med sig Isamuras strandbelägna hus ut till havs.
Även inkluderat mr Okutsus hus och han själv, och hans grannars hus, familjen Shimabara, som turligen nog var på resa till just Tokyo, tre kvarter ifrån där Ayana befann sig tillsammans med sin mor och hennes man.
Två timmar senare läste Ayana morgontidningen innan hon skulle till skolan. Ayana lade uttryckslöst ifrån sig tidningen, gick in på sitt rum, tog på sig sin nya, prydliga skoluniform och kammade ut sitt fylliga, vågiga vackra kastanjeröda hår.
Hon liknade verkligen inte sin far Okutsu, när hon såg sig i spegeln. Hon gick ut i köket, sade hej då till sin mor och sin styvfar, innan hon tog hissen ned till bottenvåningen och cyklade till skolan.
Det var inte förens under förmiddagens mattelektion som hon plötsligt insåg hur mycket hon egentligen saknade sin far Okutsu, hur mycket kärlek han givit henne under de två år de bodde tillsammans ensamma efter det att hennes mor lämnat dem.
Och stackars Ayana bröt ihop fullständigt och skoningslöst inför sina förvånade klasskamrater då insikten om att hon nu aldrig mer skulle kunna få se sin riktiga far igen. För mr Okutsu var hennes biologiska far och han var hennes dolda hjälte, nu och för alltid.
Maten smakar inte längre I min mun. Den är seg, tråkig, torr, äcklig och fantasilös. Men jag tvingar ner den ändå.
Jag sväljer, tuggar, sväljer, allt i en evig lång reflex. Men jag känner inget. Bordslampan som står framför mig kastar sitt milda ljus i det mörka rummet som omger mig. Ljuset är som en livsstråle, den stråle som jag så desperat klammar mig fast vid.
Medan jag långsamt tuggar maten, som bara växer i munnen på mig, stirrar jag uttryckslöst framför mig, med blicken fastnaglad på den vita ljuscirkeln under lampskärmen.
Jag kunde se mig själv stå där, med händerna för öronen och bara skrika rakt ut i luften. Mörkret omkring mig var som min egen ensamhet.
Ingen hör mig.
Ingen ser mig.
Men, ser jag dom andra? Ser jag resten av världen? Jag vet inte. Kanske var skenet från lampan som den glasbubbla jag själv hade byggt upp runtomkring mig under årens lopp? Jag vickade på glaset.
Det kändes kallt.
Hårt.
Obevekligt.
Stum.
Men ändå så verkligt. Jag kunde ta på det. Känna det. Dricka ur det. Det fanns där.
Okutsu, du är som det här glaset.
Jag kniper ihop mina ögon, och känner hur den starka drycken rinner ner i strupen. Att dricka stark Saké är inte min grej, men idag kunde det inte hjälpas. Smakar bättre än maten.
Jag hör ett svagt ljud från övervåningen. Låter som små snyftningar, men jag stänger det ute. Jag vill inte höra.
Nej, det var inga snyftningar. Jag tror den sortens snyftningar kallas tystnad.
Men innerst inne, Okutsu, så vet du att du har gjort ditt största misstag i livet. Du kan inte glömma det, förneka eller sopa det ut genom dörren. Det vet du. Det vet du mycket väl.
Ja, kanske är det så. Det lilla förtroendet jag ändå hade med min dotter Ayana var nu bortblåst, försvunnit ut i rymden, och beblandats med stjärnstoftet och molnen. Det var Ayanas tystnad jag hörde från övervåningen; en tystnad som kom som vågor i vårat lyhörda hus.
Min vackra Ayana, lika vacker som hennes mor en gång var. Ayana föddes med sin mors ansikte, hennes leende, hennes strålande ögon och vackra, runda kinder. Hon fick nästan inget av mina drag. Hon fick inte ens en gnutta av min personlighet.
För mig, blev det som ett hårt slag i magen.
Min egna lilla dotter, som inte hade det minsta spår av sin far. Under alla dessa år som gått, så har jag inte sagt något om mina känslor, varken för henne eller min fru. Jag har uppfostrat Ayana, älskat henne som min dotter, tagit ansvar för min faderliga plikt, gett henne mat, skydd och stryk när det varit befogat.
Men jag har aldrig gått över gränsen.
Aldrig någonsin.
Det kan jag svära vid mina föräldrars minnesaltare.
Jag har aldrig höjt handen mot henne mer än absoluta nödvändighet. Jag kände mig jämt som en stor, trög buffel efteråt. Varje gång som min hand hade träffat hennes kind, så hade en bit av hennes själ försvunnit ifrån mig.
Men det var ju så mina föräldrar hade uppfostrat mig och min syster. Och säkerligen deras föräldrar i sin tur.
Jag rättade till Ayana enbart dom gånger hon var respektlös mot mig eller sin mor, men aldrig mer än så.
Ändå så kommer alla dom känslorna emot mig, som ett tåg, och jag får känslan av att det gjort mig till ett monster i hennes ögon. Varje handflata ökade avståndet med hundra meter.
Men Okutsu, du vet väl att Ayana bara har dig att tacka för, hon kommer själv att uppfostra sina barn någon gång i framtiden.
Men jag är inte säker på om detta var hela sanningen.
Det hade nu gått minst fyra år sedan jag sist gav henne en smäll på kinden – och det skedde sällan innan dess med. Kanske högst tre gånger per år.
Ayana är som sagt, väluppfostrad.
Min älskade Ayana.
Vi skiljdes åt för fyra år sedan, hennes mor och jag. Vi var inne i en svår period, medan landet badade i arbetslöshet. Jag och min fru fick jobba dygnet runt för att kunna servera mat på bordet. Då var Ayana fjorton år gammal.
Det var fruktansvärt.
Jag var hela tiden rädd för att bli uppsagd från översättarjobbet jag då hade, och min fru nästan grät av utmattning när hon kom hem.
Innan dess så älskade jag mitt jobb. Bra arbetskamrater, bra lön, väldigt flexibelt schema.
Jag kunde då tillbringa mer tid med familjen.
Se barnen växa upp på ett annat sätt, än bara vid middagsbordet.
Jag har aldrig varit en rik man i mitt liv. Jag har alltid jobbat hårt för att kunna försörja mig själv och på senare tid, även min familj. Men då, var det inte lätt, och det var jobbet som till slut fick min fru att vilja skiljas från mig. Hon stod inte ut med arbetet, dag och natt.
Jag försökte trösta henne så gott jag kunde. Jag gjorde allt som stod i min makt för att göra livet lättare för henne. Jag skämde inte bort henne, men hon kunde prata med mig, alltid.
Vi gjorde utflykter tillsammans. Bara hon och jag.
Ibland även med Ayana.
Då kunde jag märka hur stämningen lättade, då familjen fick vara en familj igen. Jag försökte vara en hjälte.
Jag ville vara en hjälte.
Men någonstans måste det ha gått fel.
Jag måste ha gjort något fel.
Kanske tröttnade hon på utflykterna med?
Kanske kände hon att hon inte kunde tala ut sina känslor för mig längre?
Var jag inte prinsen i dimman på den vita hästen som hon först trodde?
Hon lämnade mig för en rikare man.
Jag såg det på henne innan hon sade det till mig.
Hennes blick sa allting.
Det var därför hon plötsligt kom hem senare än vanligt efter jobbet.
Men jag sade inget.
Det värsta var att min fru trodde att jag inget visste.
Men jag visste. Det gjorde jag, åh, det skall du veta att jag gjorde.
Min strävan att vara ett stöd för familjen hade inte varit tillräcklig.
Men det var inte allt. Hon ville ta med sig Ayana. Hon ville ta halva mitt liv, och lämna resten åt sitt öde.
Jag vägrade.
Hon argumenterade.
Men jag vägrade blankt.
Jag försökte inte rädda situationen. Det fanns inget kvar att rädda, bara denna kvinna, som jag en gång älskade, som en gång var skolans vackraste tjej.
Hennes blick utstrålade hat.
Hon stod framför mig.
Jag satt på stolen.
Hon skulle ta med sig Ayana, vare sig jag ville eller inte.
Hon får det bättre hos mig, än hos dig, vad har hänt med dig, vill du inte hennes bästa?
Hon skrek och var upprörd.
Jag blundade, och stängde ute hennes skrik.
Du kan lämna mig om du vill, jag kommer inte att komma efter dig, men Ayana tar du inte ifrån mig.
Jag hör min egen röst upprepa meningarna. Den var lugn, slät, men stenhård.
Om och om igen.
Du tar inte henne ifrån mig.
Hjälten satte ned svärdet i marken så jorden stänkte om det starka stålbladet.
Efter en lång och svår tvist med myndigheterna, så beslöts det att Ayana skulle stanna kvar hos mig. Under den tiden blev Ayana mer och mer ifrånglidande och uttryckslös. Hennes mor, det vill säga min fru, svängde och började gå emot mig, men jag svalde den förolämpningen med förklaringen att vi alla var desperata av utmattningen.
Hela tiden försökte jag hålla ett lugnt yttre.
Känslan av att hon dejtade en annan karl fick mig att gråta inombords. Där fanns en annan hjälte.
En som var mycket mer inspirerande och bättre än mig.
Starkare.
Modigare.
Snart lade jag emellertid att hon även försökte få Ayana med sig. Jag tror det var där som vårat äktenskap verkligen dog.
Många gånger blev jag förbannad på dem båda. Men då jag höjde aldrig handen emot dem.
Men det var också då som jag själv slog spiken i kistan, effektfullt och skoningslöst.
Och idag skäms jag över mitt agerande.
Men det var andra tider då.
Min fru var bedräglig den dagen, det var fel på allt, mig, vårat hus, våra liv, men framförallt upplevde jag det som att hon menade att det var mitt fel – eftersom jag var fattig och inte hade pengar till mat och dotterns skola.
Jag var inte tillräcklig. Även fast jag slet lika hårt som min fru. Min fru tänkte inte alls på vilken press jag var under.
Pressen att inte kunna stå upp för sin familj som mannen i huset; skydda dem och hjälpa dem i alla svåra situationer. Min far hade alltid sagt till mig, att samarbete löser allt i svåra tider, och med det har jag sedan tagit med mig i livet – även långt efter att han själv gått bort.
Då, under den mörkaste tiden i mitt liv, upplevde jag det som att familjen delades upp i två läger, och att syndabocken pekades ut.
Nämligen jag själv.
Och min vackra fru med de stora, vänliga ögonen gick nu helt plötsligt rakt emot mig, ute på lynchjakt. Istället för samarbete som min far alltid predikat för mig, så hade jag blivit den jagade; och min fru tog täten, med min dotter efter sig…
Så när Ayana då kom hem, med skoluniformen på sned, tjurig och tyst och bara sparkade av sig skorna brast allting för mig. Inte på en gång, men det lugna yttre jag försökt behålla, försvann.
Jag försökte vänligt fråga henne vad som hade hänt, men hon svarade inte. Kanske hörde hon mig inte. Jag frågade igen.
Hon fräste något till svar.
Då slog det blint för mig.
Jag fick nog.
Åh…
Jag tog tag i henne, men fick bara tag i hennes kavajärm, men det räckte.
Jag slet henne till mig.
Hårt och hänsynslöst.
Hennes kavaj åkte av, hon snubblade till.
Jag minns inte om jag skrek åt henne, men jag minns hennes skräckslagna, uppspärrade ögon och jag minns handen… den skar genom luften, och träffade henne rakt över kinden med en ljudlig smäll.
Ljudet och känslan när handen träffade min dotters mjuka, lena kind glömmer jag aldrig.
Ayana flög bakåt av kraften från mitt slag.
Hennes mor skrek skräckslaget.
Jag slog till min fru också. Hårt. Skoningslöst.
Det var som om jag bestraffade dem för deras beteende. Jag tyckte då att jag gjorde rätt. Jag hade verkligen försökt göra situationen så bra som möjligt för dem.
Jag ville ju bara vara en bra far åt Ayana, och en bra man till min fru.
Och så är detta tacken jag fick av dem. Av dem båda.
Kanske hade jag rätt.
Kanske hade jag fel.
Jag var förtvivlad. Jag var arg. Rädd. Rädd för mig själv. Rädd för vad jag hade ställt till med. Rädd för att jag handlat orätt. Fasad över att jag inte visste om jag hade tappat kontrollen. Rädd för att ha skadat Ayana eller min fru.
Men jag ser dem fortfarande framför mig.
Tvingar mig att se dem.
Ayana som krupit upp som ett litet barn i famnen på sin mor, som grät, grät utan slut. Min fru beskyddade henne som en mor gör i en direkt hotande närvaro. Och det var jag som var den hotande närvaron.
Min sorg översteg till vrede, men ett lugn hade kommit ikapp mig. Istället minns jag att jag vände helt om och rivstartade från parkeringen och körde, bort ifrån dem, bort ifrån hemmet, bort från det ställe där jag bott dom senaste tjugo åren…
Ja, vart minns jag inte. Jag stirrar på flaskan. Redan halvtomt. Jag bollar med glaset mellan mina händer. Tystnaden dominerar i rummet. Utanför dånar havet, dyningarna slår in mot stranden från någon storm långt ut till havs.
Det är mörkt utanför fönstret.
Klockan tickar tyst bakom mig. Jag ser dyster på visaren, som hoppar fram på urtavlan vare sekund. Klockan är tio på kvällen.
Isamura.
Den lilla stad som min dotter vuxit upp i. Min fru flyttade senare ihop med en mycket rikare man till Tokyo där hon nu bor och uppfostrar hans två söner som är i ungefär samma ålder som Ayana.
Dom bodde i ett stort fin hus, i ett fint och lummigt villaområde. Jag har inte hört något ifrån henne sedan den dagen vi tyst tog avsked av varandra på parkeringsplatsen med våra advokater bredvid oss.
Himlen var klarblå. Det blåste en stark vind från nordöst. Ayana sade inget, vilket jag kunde förstå.
Men hon visade heller inga tecken på att vilja följa med sin mor. Och min advokat hade strängt uppmanat min fru att inte försöka få henne med heller.
Därefter följde någon månad då jag och Ayana inte sade mycket till varandra. Hon gick till skolan, och jag till mitt arbete.
Ayana berättade för mig vad hon hade gjort, och hon frågade mig hur min arbetsdag varit.
Min dotter fann nog kärleken i att laga mat under dessa dystra månader.
Jag har aldrig varit en höjdare på att laga mat, så hon brukade för det mesta laga maten, medan jag skötte hushållet i övrigt.
Landets ekonomiska kris lättade, och när det byggdes ett stort kontorskomplex strax utanför Isamura så förbättrades arbetssituationen avsevärt.
Och nu hade jag bara en familjemedlem att försörja. Jag började skämma ut min dotter mer och mer.
Efter ett år förlät Ayana mig.
Hon sa det aldrig rakt ut, men hon kom ned från sitt rum en dag och gav mig en stor kram. Hon såg mig rakt i ögonen.
Hon hade gråtit.
Jag sade inget heller. Jag tog henne till verandan och satte mig ned.
Hon höll om mig i timmar, medan vi satt och tittade ut mot havets skummande vågor. Hjältar överlever nog kanske alltid, oavsett vad som händer, djupt inne i våra hjärtan.
Det är väl det som gör hjältar till hjältar. Dom står modiga, glänsande och tröstande i vilken kris som helst.
Kanske var jag fortfarande en hjälte för Ayana, om så vagt, någonstans i hennes själ.
Det var hennes mor som hade stuckit, lämnat familjen, men jag fanns kvar. Även om det bara var en spillra av mitt forna jag, så fanns jag kvar där, för min dotter.
Men jag visste att hon saknade sin mor, och jag saknade min fru väldigt mycket också. Jag smekte min dotter sakta på kinden.
Vågorna rullade in mot stranden.
Ayana somnade i min famn.
Jag skulle gärna vilja höra av min fru igen. Om så bara för en enda gång. Även fast jag är mycket väl medveten om att vi aldrig kommer att kunna bli ihop igen, men jag vill bara veta att hon har det bra.
Trots allting som skett för fyra år sedan, så vill jag ingen människa ont, och allra minst henne. Jag betedde mig som ett svin då, och hon gjorde sitt val att lämna mig, det får jag bara ta och acceptera.
Min dotter visade mig min sanna sida, den gången ute på verandan.
Fast där finns en känsla som jag aldrig någonsin kunna acceptera.
En misstanke, som vuxit som en cancer böld i min mage, som sedan spridits ut till alla delar av min kropp.
Förgiftar min själ.
Mitt sinne.
Min livsglädje.
Jag har under dessa fyra år som gått, försökt göra mig kvitt den känslan, för jag vet att den är befängd, idiotisk, självisk och paranoid. Men den dyker upp varje gång jag ser Ayana.
Varje gång jag hör henne tala.
Varje gång hon lagar middag åt oss.
Ayana Omorie är inte din biologiska dotter.
(Men fan självklart att hon är!!!)
Men Okutsu, tycker du inte själv att det gick lite väl fort med din frus graviditet, efter den kvällen du gjorde henne med barn?
(Det är jag som är hennes far, hör du det?)
Du kan inte blunda för fakta, din dotter blir ju mer och mer olik dig för varje år som hon blir äldre.
(Nej, det är inte sant, hon är mitt barn!)
Vet du om att på hennes skola så undrar hennes kompisar om du verkligen är hennes riktiga far?
(Sluta snacka en massa skit!)
Du har inga likheter med henne, Okutsu.
(Hon är min biologiska dotter!)
Nej, det är hon inte, och din fru har hela tiden vetat om det. Det var därför som hon så snabbt ville ta ut skilsmässan och ta Ayana med sig för att…
(Nej! Nej! NEEJ!)
Hon är inte din, Okutsu, ditt dumma fan…
Smärtan skar upp i min armbåge, och hela min kropp pulserar, darrar, stridsberedd, men det finns inget krig att utkämpa. Bara mig själv. Min egen sorg. Min egen vrede.
Glaset låg krossat på golvet intill vid mina fötter.
Bekämpa dessa onda tankar som dyker upp innanför mina ögon.
Ayana är min riktiga dotter.
Jag älskar henne så.
Min vackra, lilla dotter.
Jag och min fru gjorde det med varandra, hon blev gravid, det gick nio månader, och jag var med på Ayanas födsel!
Jag såg Ayana kika ut för första gången i stora världen!
Jag skjuter undan Saké flaskan och matbrickan. Brickan flyger i golvet med en skräll som river sönder tystnaden och stillheten.
Spelar ingen roll.
Jag har tappat all aptit. Jag reser mig häftigt upp från bordet. Sparkar till knästolen.
Springer upp för trapporna, upp till övervåningen. Mitt hjärta bankar hårt innanför bröstet. Jag darrar och känner mig febrig.
Jag stegar genom hallen, och sliter upp hennes dörr. Med öppen mun, andan uppe i halsen stirrar jag in, likt en inbrottstjuv. Jag känner mig lite som en också, där jag står på tröskeln.
Ayanas rum såg ut som det alltid hade gjort. Hennes Skolkavaj hänger lika snyggt och prydligt på väggen ovanför hennes säng. Fin skorna utanför klädesgarderoben.
Travor av manga serieböcker. Filmer och lådor stod uppradade längst med ena väggen. Hennes skrivbord vid fönstret.
Den rosa skrivbordslampan står fortfarande kvar, med det röda smycket hängandes ned från stålkroppen.
Garderoberna, med alla hennes idolplanscher uppsatta på dörrarna. Hennes favoritklänning hänger från en krok uppsatt i fönstret. Till och med doften av henne fanns i rummet.
Men Ayana är borta.
Hon finns inte på sitt rum längre.
Jag sjunker ned på knä i dörröppningen. Allting inuti mig försvinner, sköljs iväg av en störtflod av minnen, skuldkänslor och skam. Och av saknad.
Min älskade lilla Ayana var inte längre hos mig.
Jag betedde mig barnsligt, det visste jag någonstans djupt inne i själen. Ayana hade inte bott hos mig under de senaste två åren, då hon rymde hem till sin mor i Tokyo.
Jag hade givetvis försökt få henne tillbaka, men då sa myndigheterna stopp. Jag kunde inte nå henne.
Endast mina minnen kunde, och jag grät som ett barn med händerna för ansiktet. Min femtioåriga kropp var inte längre den vuxna Okutsu, utan istället den femtonåriga Okutsu, då han tog farväl av sin far.
Min far dog i cancer.
Hans sista ord var; var nu en stor och duktig pojke, visa din lillasyster och din mor vad du går för, pojke min!
Minuterna gick.
Jag rör mig inte.
Jag bara sitter där i dörröppningen till Ayanas rum och låter minnesbilder fladdra förbi.
Minnesbilder på min älskade fru.
Min älskade vackra dotter.
Min älskade familj.
Jag hör fotsteg i trappen.
Orkar inte bry mig. Kanske grannen?
Mr Shimabara har två numera vuxna barn. Han var en väldigt trevlig och hjälpsam man. Vi var riktigt nära vänner.
Stegen närmar sig mig. Små, lätta steg.
För små för att vara mr Shimabaras.
Kanske han har skickat sin dotter hit?
Men varför skulle han göra det?
Plötsligt står Ayana framför mig.
Mina ögon blir stora som klot.
Hur kom hon hit?
Ayana har en ny skoluniform på sig; hennes leende är bländade, och kinderna rödrosiga. Hon har en ny, söt vågig frisyr som tonar ut i mörkt kastanjerött.
”Ayana”, viskar jag och sträcker ut armarna mot henne.
Hon ser mig rakt i ögonen, sätter sig ned bredvid mig och lägger sina armar om mig. Hon kramar mig hårt, men säger inget. Jag ger henne en hård kram, och ber henne om förlåtelse för allting jag gjort mot henne.
Utanför brusar havet, högre än någonsin. Ayana lägger sitt huvud mot mitt bröst. Vi sitter så länge, länge.
Jag känner doften av havets salta vatten.
Tång.
Sand.
Jag säger till henne att hon skall ha det bra, för så länge hon mår bra, så mår jag bra, och det är allting jag önskar min vackra, älskade dotter – att hon skall vara lycklig och må bra. Klockan slår tolv nere i köket.
Jag sjunger tyst för henne, håller hårt om henne, men varsamt och ömt.
Jag ler svag.
Jag nynnar vidare.
Jag älskar er.
Klockan halv tre på morgonen samma dag, tisdagen den femte mars skakades Isamura av en kraftig jordbävning som mätte åtta på richterskalan. Jordbävningen hade sitt epicentrum tjugo kilometer utanför kusten, på sexton kilometers djup.
Då alla hus i Isamura var byggda för ett sådant kraftigt skalv, klarade de sig från större skador, men trettiosex minuter senare förstördes samtliga hus närmast stranden av en väldig tsunami våg som sköljde med sig Isamuras strandbelägna hus ut till havs.
Även inkluderat mr Okutsus hus och han själv, och hans grannars hus, familjen Shimabara, som turligen nog var på resa till just Tokyo, tre kvarter ifrån där Ayana befann sig tillsammans med sin mor och hennes man.
Två timmar senare läste Ayana morgontidningen innan hon skulle till skolan. Ayana lade uttryckslöst ifrån sig tidningen, gick in på sitt rum, tog på sig sin nya, prydliga skoluniform och kammade ut sitt fylliga, vågiga vackra kastanjeröda hår.
Hon liknade verkligen inte sin far Okutsu, när hon såg sig i spegeln. Hon gick ut i köket, sade hej då till sin mor och sin styvfar, innan hon tog hissen ned till bottenvåningen och cyklade till skolan.
Det var inte förens under förmiddagens mattelektion som hon plötsligt insåg hur mycket hon egentligen saknade sin far Okutsu, hur mycket kärlek han givit henne under de två år de bodde tillsammans ensamma efter det att hennes mor lämnat dem.
Och stackars Ayana bröt ihop fullständigt och skoningslöst inför sina förvånade klasskamrater då insikten om att hon nu aldrig mer skulle kunna få se sin riktiga far igen. För mr Okutsu var hennes biologiska far och han var hennes dolda hjälte, nu och för alltid.
(C)opyright by David L. @ ShowBox.blogg.se 2011
Har du kommit så här långt; så kan du lika gärna ta ett steg längre och banka ned mig med din förödande kritik om storyn du just läste. Fick den dig att spy? Eller blev du het? Kanske du vill plagiera skiten, eller bara säga att den var okej? Det är helt upp till dig vad du vill skriva här nedanför.
känner mig mer overexcited hihi, själv då, du åker ju också snart :D
åhh bra story som vanligt, du har inte tappat något !! Det är något med hur du berättar i dina historier som man blir helt fängslad !!
just vet duu.. jag har sökt n till en engelsk skrivkurs, så hoppas jag kommer in på den : D
good!story! mysteryous!:D
