Världen snurrar runt mig, jag sträcker ut armarna och vänder ansiktet upp mot skyn, som om jag stod i världens centrum. Gräddvita moln passerar sakta över himlen; bulliga och långsamt formskiftande.

Träden brusar svagt, jag hör fåglar kvittra bland grenarna och de grönskande bladen.

Jag står ute på en grön äng; känner hur ljummen vind sveper förbi mig; blåser bort mina bekymmer, för mina tankar till en avlägsen ort, djupt inom mig.

Här är jag ensam.

Här kan jag leva mitt eget liv, en tillvaro som jag genom åren byggt upp runtomkring mig själv. En föreställningsvärld, en dröm om…

Egentligen vet jag inte alls om vad min vision egentligen är. Det känns som om jag bara låter mina känslor styra mitt öde.

Jag lägger mig ned i det mjuka gräset på ryggen och sträcker ut armarna.

(Vad hade du tänkt göra nu med ditt liv, Kenji?)

Vad har jag gjort med mitt liv?

Jag har precis kommit från en examen, en svår sådan. Informellt, precist, och teoretisk.

Dödande tråkigt. Bara en massa formella utlägg.

Skriva, kryssa för.

Teorisera om ett redan ut bestämt problem. En dator funkade aldrig så. Problemen kom alltid längst med vägen.

Jag vet inte om jag kommer att lyckas på provet. Jag lade upp min egen teori, baserad på faktan som stod i papperena. Om jag lyckas med detta, så kan jag hoppa vidare till mitt femte och sista år på universitetet.

Därefter ligger hela min yrkeskarriär öppen för mig.

Jag gillar mer praktiska saker; att få jobba med mjukvaran och skapa nya dataprogram. Det här var min sista tenta inför sommaren, och även den största och svåraste av alla fem delar som examensprovet hade innehållit.

Om några dagar fyller jag år. Jag fyller tjugofyra. Jag försöker minnas tillbaka till dom goda stunderna, då jag fortfarande gick på Gôtykos gymnasium, tillsammans med mina vänner.

Fem år sedan jag slutade där.

Då var jag nitton år. Ung. Omogen.

Mina betyg låg inte i topp, men jag hade bättre än de flesta. Jag landade på en 4.5 i snitt. Kaori, tjejen som jag blivit så konstigt förälskad i, och som jag sedan bara tappade känslan för, fick nöja sig med en vanlig 3:a.

Jag skrattar plötsligt till för mig själv.

Okita.

Skolans största bitch.

Jag vet inte ens om hon fick godkänt. Jag minns inte.