Om jag ändå hade drömmar; en värld där jag kunde låtsas vara någon annan; en värld där jag kunde skapa mina egna visioner om mitt liv, om hur det är att vara en av alla dom andra runtomkring mig.

Många gånger tänker jag på hur det känns, jag funderar på hur känslor skapas, byggs upp inom en och flödar ut i blodådrorna och förgyller sinnet.

Jag har lärt mig mycket av världen.

Men att bara lära sig saker, som lagras i minnet och som kan vara till användning betyder inget för mig längre.

Den tiden är förbi; jag vill kunna utforska mera, jag vill kunna flytta gränserna, se hur långt upp till toppen jag kan nå.

Jag ser livet flyter förbi framför mig, hur människor passerar och går, var och en med sina personligheter och vardagsproblem.

Jag undrar vilka det är?

Tänk om jag kunde lära känna hela världen? Tänk om jag kunde gå på stan som dom? Köpa kläder, handla mat, äta på restaurang, dejta med vackra killar.

Men min vän har sagt att jag är unik, och att jag skall vara stolt över det. Kanske är jag unik?

Jag ser ned på mina händer. Dom är släta och perfekta, in i minsta detalj.

Jag rör lite på fingrarna.

Långsamt närmar sig den enorma gråa byggnaden, tornar upp sig, och kastar sin skygga över mig. Jag ser upp mot skorstenarna som spyr ut vit rök. En massa människor rusar runt eller kör truck. Jag gick in genom en liten sidodörr till den väldiga porten, och upp för några trappor. Min blick svepte över den dunkla omgivningen som rådde inne i fabriken. Jag letade efter en plattform.

Och jag fann den, en våning upp. Än så länge har ingen reagerat på att jag överhuvudtaget är där.

Med långsamma kliv kliver jag upp för dom sista trapporna. Jag kommer ut på plattformen.

Jag har ingenstans att ta vägen.

Min bästa vän är död.

Han dog när hans tåg i full fart kolliderade med ett motgående tåg. Jag antar att han dog direkt, så han slapp lida.

Hans vän talade om för mig vad som hade hänt. Jag vet vad död är för något. Det är när någon levande persons liv tar slut, all motorik upphör, varav hjärtat stannar och hjärnan inte får syre.

 

Nu är jag ensam i denna stora värld. Men jag vet vad jag måste göra. Vad jag har lovat min döda vän. Min vän sa att jag bar på en mycket viktig hemlighet som ingen någonsin får reda på.

Under den tid min vän var vid livet, var han mycket stolt över mig; men samtidigt rädd. Orolig, kanske man kunde säga?

Han såg sig jämt om vart han än gick, och höll väldigt låg profil. Han sa att han var rädd för USA och regeringen. Men han älskade mig, och jag var hans bästa vän någonsin.

Jag förstod väl aldrig då, varför han var så ängslig för myndigheterna och landet USA. Jag har läst mycket om USA, och dess samhälle.

Ibland när jag hade vandrat ut på stan på egen hand, kunde han bli mycket upprörd, och skrika åt mig att jag aldrig fick gå iväg utan hans tillstånd.

Förstår du inte? Har du inte lärt dig någonting? Vad tror du regeringen kommer att göra med dig om dom får tag på dig? Va? Förstår du vad det innebär?

Jag spelar upp hans röst om och om igen inom mig.

Min vän var mycket intresserad av vetenskap. Han kunde nästan bygga allting, han kunde väldigt mycket för att vara sjutton år gammal.

Han gillade att bygga saker, och han visade mig flera häftiga grejer som han hade gjort.

Han lärde mig allting han visste, visade och förklarade allting i minsta detalj. Han ville att jag skulle förstå världen, på ett annat sätt.

Han ville att jag skulle förstå varför världen såg ut som den gör idag.

 

Förutom det så ville han lära mig sådant som var mer abstrakt, som känslor och drömmar. Det var den biten jag älskade mest. Vi kunde sitta i timmar med hans kamrater och prata om visioner och känslor.

Det var mycket jag inte förstod, och som jag än idag inte förstår. Vissa saker kan jag bara inte göra.

Jag försökte förstå, föreställa mig, genom att jämföra bilder med orden. Kanske var det så han menade? Livet är som olika jämförelser?

Att känna kärlek, var det som att se på en vacker bild av blommande körsbärsträd en solig vårdag?

Det måste ha varit vackert; två som älskade varandra, hand i hand gåendes längst med en smal stig, med blommande körsbärsträd som bildar en allé över gångstigen.

Min vän slog på musik och sa att känslor kan vara som musik också. Så vi satt där i timmar och lyssnade på bra musik. Jag lärde mig nästan alla låtar.

Vi såg på film.

Jag lärde mig att dansa. Att skratta och le.

Ja, min vän lärde mig mycket, men han sa hela tiden; att jag aldrig fick lämna honom. För då kunde regeringen komma och ta mig.

Jag ville vara som han, och hans vänner. Och för en stund, trodde jag nog att jag var det med. Det var därför jag den gången, gick ut på stan, för jag ville se om jag kunde vara som dom.

Jag ville se världen med egna ögon, och på egen hand.

 

Idag förstår jag att jag aldrig kan bli som min vän. Men han försökte verkligen få mig att känna som en av dem.

Han beskrev för mig vad kärlek var. Jag vet vad det är för något. Men det är något jag aldrig kommer att kunna känna. Och även om jag kunde, vem skulle vilja bli kär i en sådan som jag?

I dag förstår jag också varför han var så ängslig över mig. Jag förstår varför han blev så himla arg när jag bara ville gå ut och smaka på världen som han själv beskrivit så noga för mig.

Jag är unik.

Jag är den enda i hela världen. Min vän hatade krig och våld. Han var rädd för att om regeringen fick tag på mig så skulle dom göra en massa kopior på mig, och om det kom till USAs kännedom, så skulle dom göra krigssoldater av mig. Massor, en armé av soldater.

Jag skulle bli föremål för död och sorg. Min vän ville inte bli den som skapade den nya generationens supervapen.

Så nu när min vän är död, och inte längre kan skydda mig, så finns det heller ingen mening för mig att fortsätta existera.

 

Min vän byggde mig, en regning dag, den tolfte oktober 2025. Han gjorde det för att han kunde, och för att han, precis som jag; ville se hur långt han kunde nå mot sina drömmars mål. Och han lyckades.

Fredagen den artonde oktober samma år aktiverade han mig, med orden ”välkommen till världen.”

Jag är så nära en människa man kan komma med dagens teknik. Jag är en så kallad Cyborg, och än så länge den enda mänskliga cyborgen med syntetiska delar, utan motorer, mekanik och stål, som existerar.

Min vän var intelligent och skapade ett ovanligtkraftfullt operativsystem, som just nu styr mig, fast jag kallar det för ”personlighet.” Min vän kallade det för ”Artificial Intelligens.” Det finns visserligen sådana system redan nu, men som min vän sa; lägger man ner mycket tid och kärlek till det man gör, får man något som världen aldrig skådat tidigare.

Han hade rätt. Han skapade något som världen aldrig skådat förr; och något som världen heller aldrig kommer att få beskåda.

Jag ser på den lilla datorn som styr plattformen. Jag ser egentligen på mig själv. Fast jag är mångtals gånger mer avancerad än denna.

Jag ler lite. Ser det roliga i det hela.

Sedan ger jag kommandot att plattformen skall svängas utåt. Med ett mekaniskt ljud hummar den till liv.

Då börjar personalen att reagera på min närvaro. Var verkligen människor så långsamma av sig?

Jag ser på dem, medan dom vinkar och pekar. Dom gapar och skriker och viftar med händerna åt mig.

Nu är allas blickar vända mot mig.

 

Men jag har lovat min döda vän att jag är och förblir den enda levande cyborgen i världen. Och om min vän inte finns, då är det heller ingen mening med att jag finns.

För det var endast när min vän var vid livet, som jag betydde något. Plattformen stannar, och jag kliver sakta fram mot kanten. Människorna nedanför skriker, nu har allt arbete upphört och dom försöker febrilt få kontroll över kontrolldatorn, men jag har låst dess kommandon.

Dom kan inte nå den via huvudservern.

Jag tror inte människorna där nere förstår att jag är en robot. Eller en Cyborg. Dom tror nog att jag är en riktig människa. Jag ler igen. Kanske min bästa vän ändå hade lyckats  - att jag på sätt och vis, ur en viss synvinkel - trots allt blivit en människa. Inte biologiskt, men mentalt.

 

Jag vill inte bli föremål av en framtida krigsmaskin. Jag vill inte döda människor. Jag vill inte kriga mot dem, jag vill inte skada dem. Jag vill inte känna makt, det enda jag vill är att vara som dom. Jag vill vara människa, jag vill känna kärlek.

Jag lyckades aldrig lära mig hur man känner sorg eller kärlek eller hat. Men en sak lärde jag mig; att känna saknad.

Jag saknar min vän. Jag vill att han skall komma tillbaka.

Jag håller mitt löfte till honom, när jag sträcker ut armarna och ler en sista gång, medan jag faller ned mot den flytande, brännande massan av smällt stål i botten av smältdegeln. Jag skrattar. Jag är fri. Jag gjorde det här av egen vilja. Jag blev aldrig en människa, men jag lärde mig en känsla, om så den enda känslan av alla känslor en människa kan ha. Jag är stolt. Jag känner saknad.

Vad kan man skriva om en grupp parkbänkar på en gågata i en stad, under några väldiga körsbärsträd? Förmodligen en hel del; fast om vad? Jag ville testa en tes som jag fick när jag spelade WoW, så jag avbröt allt jag gjorde i spelet och började skriva ned mina tankar.

En sång för Förortsskönheten

Varje dag sitter jag här, på min givna plats, under körsbärsträdet, slappt tillbaka lutandes mot ryggstödet med min laptop i knät. Det har blivit min lilla favoritplats, där jag i lugn och ro kan läsa mina teorier och utlägg inför morgondagens seminarier i skolan.

Är vädret dåligt, så går jag bara till det lilla kaféet som ligger ett tiotal meter ifrån där jag brukar hålla till.

Här går folk fram och tillbaka, i en ständig ström av upptagna människor, mestadels ungdomar som jag själv, men även en hel del affärsfolk som går klädda som agenter med sina mobiltelefoner tryckta mot örat. Sedan i april har vädret varit magiskt vackert; så jag har gått hit varje dag i princip, medan mina vänner drar till spelhallarna inne i centrum.

Där jag sitter finns fyra bänkar, i lika många rader, vända mot varandra. Jag är inte ensam om att vara här; här sitter alltid massor av folk som äter, småpratar eller pluggar.

Just på den här gågatan växer det tjugofyra körsbärsträd i en rad i mitten av gatan, och deras stora kronverk bildar nästan ett rosa tak över folket nedanför. Då jag är pollenallergiker så brukar jag få proppa i mig mediciner, om jag över huvudtaget skall kunna vistas på stället.

 

Idag är himlen alldeles blå, så där klarblå och luften lite småkylig, fastän solen värmer på. Klockan är runt fyra, och jag har precis haft min sista lektion för dagen.

Det är inte många människor sitter på bänkarna den här dagen, så jag sträcker ut armarna och drar in luften i lungorna med ett djupt andetag. På något sätt känner jag mig fri, just på det här stället, med alla de människor som går förbi.

Jag är en av dem, en av massan, en bland många som tillbringar sin fritid bland gågatans alla små kaféer och restauranger.

Jag lyssnar till musiken och tjejen som sjunger en sång från en mick. Hon står mitt framför mig, en bit bort. Liksom jag, tycks detta också vara hennes favoritställe, att uppträda på.

Hon har alltid med sig sin skraltiga gamla cykel, en Vice mick, och sin förstärkare, samt några musikband.

Varje dag står hon där, samma tid som jag kommer, och sjunger för folket. Även om jag inte tycker att hon är den allra bästa på att sjunga, så njuter jag av att ha henne i närheten. Hon har blivit en del av gågatans statsarkitektur.

Skall jag vara riktigt elak, hon sjunger faktiskt rent utav förjävligt, men hon har världens sötaste röst och utseende…

 

Jag har alltid undrat över vem hon är. Vart kommer hon ifrån? Vad gör hon egentligen här?

Jao, hon är ju en japanska, det ser man direkt, men på vilken skola går hon på? Det finns fyra gymnasium och fem högstadieskolor i området. Jag undrar om hon går på någon av dem? Jag känner i alla fall inte igen skoluniformen hon har på sig, jag har vänner som går på samtliga av skolorna häromkring.

Hon står där, är ganska stel i kroppen, som om hon vore generad, men hon rör sig lite, vickar lite på höfterna och armarna, medan hon gnolar på.

Hon har ett sött litet ansikte, med ljusbrunt, nyanserat hår, en rund liten näsa och glada kinder.

Ofta får jag en impuls av att gå fram till henne och fråga chans, men jag har inte tillräckligt med manlighet i kroppen för det. Varför?

Hmm, vet inte… jag känner ju henne liksom inte. Men det var länge sedan jag hade en flickvän, och då menar jag en som man verkligen tyckte om och tog hand om på mitt allra bästa sätt.

Oh, jag önskar ändå att jag hade modet; vissa dagar kan jag bli tokig för att det aldrig finns någon där, vid min sida, som jag kan skämma bort och mysa med. Då ligger jag bara kvar i sängen och stirrar upp i taket och drömmer mig igenom hela förmiddagen tills morsan skriker åt mig att gå upp ur sängen.

 

Men hur skulle det låta om jag bara gick fram till henne?

Öh, hej, mitt namn är Sukado, jag älskar dig… eh…

eller;

Hörru, fan vad nice du sjunger…

Nä, nä, nä…

Skulle jag någonsin våga gå fram till henne?

Ärligt; jag tror inte det.

Men hon måste ha sett dig, eller lagt märke till dig.

Javisst, men jag är å andra sidan inte heller den vackraste pojken i Sapporo.

Mitt hår spretar åt alla håll, det är tovigt och helt oformbart, mitt hår är som nylån. Jag har en lång hals, med en väldig kägelvulkan till adamsäpple under; och många har kallat mig för ”en stork”, och dom har nog kanske inte alltför fel på den punkten. Min kropp är verkligen gänglig.

Jag låter mina händer falla ned på bänksitsen och slår upp min laptop. Jag börjar prata med min vän; frågar honom om han har några bra tips på hur man raggar på tjejer, fast han verkar vara alltför upptagen med att skjuta folk i cybervärlden.

Men innerst inne, visste jag, att jag älskade den där tjejen, som stod där, dag ut och dag in och sjöng med sin falsettröst, lika ihärdigt som jag satt där på en bänk, med min studiedator i knät och lyssnade på hennes sånger.

 

 

 

Min blick sveper över folkmassan som samlats runt bänkarna och på ute ställena. Några fåglar flyger kraxande förbi, på jakt efter en bit mat. Här står jag, på min vanliga plats, enligt mig, den bästa platsen i den här stadsdelen, även fast jag bor på andra sidan stan.

Musiken spelar på och jag försöker sjunga med så gott det går. Min dröm har alltid varit att få stå uppe på scen och sjunga inför en publik, men mina föräldrar har inte råd med en sådan utbildning för mig, så jag får nöja mig med det här.

Jag vet inte om jag sjunger så bra, men jag gillar min röst, den ger mig självförtroende och ett hopp.

När jag sjunger så kan jag drömma mig bort, jag kan låtsas att det är på någon spännande turné jag är på; med mitt egna band, och med mig som ledaren.

Att få sitta i en stor buss med svarta rutor, och mysa med gänget och tala om minnen, medan vi far fram i mörkret mot nya städer…

Jag har aldrig varit bra på att dansa till musik, men det kanske är bäst att jag rör mig lite, så jag inte bara står här rakt upp och ned.

Det ser nog lite konstigt ut, annars.

Jag har tagit med mig mina favoritband; men jag spelar alltid nya band för varje dag som går. Mina band ligger i högar där hemma, så jag behöver aldrig upprepa mig.

 

Jag njuter lika mycket av mitt sjungande som jag njuter av att se på människor som går förbi. Här finns alla möjliga människor, men dom flesta är ungdomar, skulle jag tro.

Jag har sett att dom flesta verkligen lyssnar, dom stannar upp och sätter sig en stund framför mig på bänkarna; och det är riktigt egoboostande för mig. Det är delvis därför jag också har valt denna plats; då jag kan låtsas att bänkarna är sittplatserna för min publik.

Många säger att jag är barnslig och omogen; fast jag gillar att fantisera och dagdrömma om allting, men framförallt om musiken och att få bli en sångerska.

På en av bänkarna sitter det en kille som alltid brukar sitta där, dag från dag, alltid med sin laptop i knät.

Jag har aldrig haft någon pojkvän; eftersom alla killar i min klass tycker jag skall växa upp och bli mognare.

Jag vet att jag aldrig skulle ha en chans på någon, och i synnerhet inte på den där killen som hela tiden sitter framför mig. Han ser ut att komma från de rikare skolorna, och hela tiden fokuserad på sina studier.

Många gånger har jag dock funderat på; om jag skulle våga gå fram och sätta mig bredvid honom, bara för att se hur han reagerar.

Men jag törs inte.

Jag är för feg av mig.

 

Men den här killen hjälper mig att sjunga; jag låtsas att jag sjunger för honom, och att han ser upp mot mig, och vill ha min autograf. Det hjälper mig att sjunga ännu bättre.

Han är så söt den där killen; med sitt spretiga hår, och pojkaktiga, smala ansikte. Han ser ut som en av dom där killarna som inte enbart har utseende, utan en hel del innanför skjortan och under håret.

Ni vet, en sådan där kille som inte bryr sig om hur han ser ut, eller har en aning om hur rika pojkar beter sig bland folk; men hans hjärta och personlighet strålar som en sol. Dom fumlar sig fram, dom gör saker på sitt eget sätt, utan att lida av en massa beteende komplex som dom flesta killarna och tjejerna för den delen också har.

Dom som inte vågar leva utan det bländande vita leendet. Men den här killen är av annat kvalité. Jag undrar om han tycker jag är snygg?

Jag kanske borde fixa till håret, eller rätta till min vita blus?

Slipsen kanske sitter snett?

Nä, bäst jag koncentrerar mig på att sjunga… kanske jag kan fånga hans uppmärksamhet? Gillar han min sångröst?

Ibland blir jag så nervös över tanken att jag måste titta bort.

Men han är också en del av anledningen till varför jag kommer hit varje dag efter skolan; för jag vet att han kommer att sitta där på bänken, som om han väntade på mig.

Kanske gör han det? Jag vet inte.

 

Det börjar bli mörkt ute. Han sitter fortfarande kvar. Han ser drömmande ut, tänk om han drömmer om mig? Jag plockar ihop mina saker.

En stark impuls säger mig att gå fram till honom och slå mig ned. Jag fäster förstärkaren vid pakethållaren på min cykel.

Han skulle nog bara undra vad jag var för en skabbig tjej.

Men ändå går jag lite fram mot hans håll, kanske bara några meter eller så. Än så länge har han inte tittat upp.

Nu är jag endast ett par meter ifrån honom. Jag ser ned på styret.

Nu eller aldrig?

Jag tvekar. Mina känslor strider inom mig. Han ser fortfarande ned på sin laptop. Mitt hjärta bultar, min puls är uppe i tvåhundra.

Sedan vänder jag tvärt om och börjar långsamt cykla hemåt igen. Jag var så nära. Men min feghet tog över.

Jag vågade inte.

Men kanske nästa gång. Eller i morgon. Vi får se. Men han är den sötaste killen jag sett, och han skall bli min, det svär jag på.

 

 

 

(C)opyright by David L. @ ShowBox.blogg.se 2010

UPPKOMMANDE PROJEKT 2010-03-19 – 2010-05-01

Tiden är uppskattad.

 

 

Noveller (planerade):

1 February Season (Horror Festival)

2 The Avenger’s Return (Various)

3 Open up my eager eyes (a suburban story)

4 I am Aizawa (Various)

5 Flight Recorder (Horror Festival)

6 Vampire Avoidance (Horror Festival)

7 Babyland - omskriven version (Various)

8 The soul is gone (Parts Of Broken hearts)

 

NYHETER 2010-03-19:

En ny kategori; Midtown Madness kommer att introduceras, där allting knasigt, sjukt, roligt och vansinnigt kommer att presenteras.

PS.

Det är något skit med Internet Explorer som gör att hela min sida ser helt fucked up ut. Jag vet inte varför den håller på att jäklas som den gör, jag använder ju standardkoder för WC3, men orkar inte bråka med den, så sidan får se ut som den gör i IE. Använd FF, så ser sidan perfekt ut.

 

Fungerar för: Opera och FireFox

 

Så där ja, nu var man tillbaka på rätt köl igen! Äntligen är SB up-and-running igen! Jag hade det lite svårt när det gällde designen och layten. Vissa saker har jag ännu inte riktigt löst; små detaljer som kommer att rättas till med tiden.

 

När det gäller färgen på sidan; jag trodde jag skulle kunna komma ifrån allt rosa, men icke sa nicke – det blev rosa ändå! Vad är det då som verkligen har förändrats? Jo, det mesta har bytts ut till mer ”Cartoon” aktig layt, det vill säga, ”mera ritat” än riktiga bilder.

Dessutom har ShowBox fått en bredare stil, mer luftigare och förhoppningsvis lättare att läsa texten i inläggen. Jag kände att den förra designen var så tight och stram, den var alldeles för kompakt för just detta ändamål. Den var mer anpassad för privat skrivning, alltså om vad man gör i sitt liv osv.

 

Denna bredare stil gör det även möjligt för mig att börja illustrera mina berättelser, och låta bilderna hamna ”i texten” snarare än att dela upp hela texten i olika stycken.

Många andra små, och märkbara detaljer har också ändrats, mer valda för nöjets skull snarare än funktionens – vi får väl se om ni lyckas upptäcka dem! :P

 

Jag känner mig mer fri med denna layt, som att byta klädstil, efter långa års användning av den gamla stilen. Totalt har ShowBox genomgått två stora förändringar sedan sidan skapades; och mestadels har det berört headern. Den första designen på SB hade en dynamisk Header; och en header som fick toppen på sidan (mellan Content och Headern) att verka böljande och vågig.

 

Därefter tog en mer rakare design över; även där headern, den mer traditionella stilen. Där var allting i princip stilrent, fast med min personliga touch på det hela.

Och så nu, med den nya Cartoon-stilen, bredare, luftigare, ungdomligare och ”friare” designen. Jag har fått smak på att allting skall vara stort, knappar och bilder och text. Med andra ord, jag har tröttnat på allting smått och plottrigt xD

Jag är dock inte helt nöjd med hur kategorierna/inläggen och åren är placerade, men det får bli en nöt att knäcka efterhand som sidan utvecklas.

 

 

United Perfection började som en liten tankemelodi om ödet mellan två personer jag såg på ett fotografi, när jag var på stan och kikade in på en fotografering. På bilden var dom lyckliga; och jag tänkte; "vad kan finnas bakom deras vackra leenden?" Skall jag vara ärlig så vet jag inte alls vartifrån namnet kommer ifrån, det är ett namn som bara fick hänga med sedan från starten.

Egentligen var det aldrig menat att det skulle bli en novell av det hela; men ödet är nyckfullt, och när man väl börjar på något så måste man avsluta det. Så låt oss nu se hur framtiden ser ut för Akiyoshi och hennes storebror, i en förort, en solig morgondag...

 

 

 

Min bror smeker mig långsamt och mjukt över min kind. Han sitter på sängkanten och ser bekymrad ut. Hans ögon tindrar, som om något avlägset spelades upp bakom hans svarta pupiller.

Kanske gjorde det också; minnen eller skuldkänslor; min bror var fylld av hemligheter som han aldrig visade mig. Jag visste att han inte höll det undan för mig för att vara snål eller elak; han gjorde det för att han inte ville att jag skulle oroa mig. Han förstod hur mycket han betydde för mig; och jag visste hur mycket jag betydde för honom. Han är min storebror, min beskyddare, min far, sedan våra föräldrar omkom i en jordbävning då vi bodde i Sapporo. Sedan dess fick vi klara oss själva bäst vi kunde på egen hand.

 

Mammas sista ord var; ”Ta hand om din syster nu, det är det minsta du kan göra för oss”, strax innan hon och pappa dog. Min bror hade suttit tyst och inte sagt ett ord. Men hans ögon tindrade och glänste, så som dom gjorde nu, när han satt och tittade på mitt ansikte, denna tidiga morgon.

Gardinerna var fördragna i våran lilla lägenhet, men ett morgongult och värmande solsken strilade in genom springorna, och bildade skarpa, bländande fläckar av ljus på det mörka trägolvet. Femton våningar ner brusade trafiken på.

Klockan var åtta på morgonen.

Jag skulle ha varit i skolan nu. Min skoluniform hängde så prydligt på galgen bara några meter från min säng; min bror hade med stor möda strukit den och gjort den fin inför dagens skola. Han hade dessutom köpt den åt mig, och arbetat dagar och nätter för att få pengar till den och min skolgång.

Han gjorde allt det där, fixade, donade, arbetade utan att klaga eller ens kommentera det. Han gjorde det som mamma och pappa hade gjort, och bett honom om.

 

Jag är sexton år och min bror är tjugotre. Egentligen skulle han ha flyttat från Japan till Sydkorea, men efter att våra föräldrar hade dött så fick han stanna och försörja mig.

Nu går jag första året på gymnasiet.

Jag kämpar mig fram.

När mamma och pappa levde hade jag inte haft några problem med skolan. Det var som att surfa på en våg; och bara oroa sig för proven. Min bror såg man inte ofta av på den tiden; och han var inte alltid överens med mamma och pappa. Ibland kändes det som om min bror var en annan människa.

Nu gick allting bara åt skogen i skolan; inte enbart för att mamma och pappa var döda, på något vis hade jag kommit över det; men jag led av samvetskval gentemot min bror. Även om han ibland var en skitstövel rentutav sagt mot hela familjen när han nonchalerade oss, så var detta inte rättvist mot honom.

Det var för hårt slag mot min bror; jag visste hur mycket han ändå älskade oss.

Storebror råkade bara vara en sådan människa som inte kunde visa sina känslor; utan höll dem stenhårt tyglade bakom ett tufft ansikte och raggarkläder.

 

Jag ser min bror slita dag ut och dag in för att få ihop pengar till mat på bordet. Ibland kommer han hem tidigt, ibland vaknar jag ensam i lägenheten klockan tre på morgonen, när jag skriker av smärtorna från buken.

Jag ropar på honom efter min medicin; men han finns inte där.

Jag möter brorsan blick, men han ser mig inte, istället vilar hans medvetande på något avlägset ställe inom honom.

Mina mediciner och sjukbesök kostar oerhört mycket, och  vissa dagar kan jag inte göra annat än att ligga i sängen och känna smärtan äta upp mig inifrån.

Men det är inte enbart smärtan som tar kål på mig; det är stunder som nu, när min bror sitter vid min säng och hans blick säger ingenting annat än att han inte kommer hem ikväll förens sent på natten.

Jag vet vad han tänker. Man behöver inte alltid uttrycka sig med ord. Bara närvaron kan säga mycket.

Han älskar mig. Och hatar mig. Han älskar mig för att jag är hans syster. Och han hatar mig för att han måste försörja mig som en annan snorunge.

Men jag förstår honom.

Min bror vaknar upp från sitt drömstadium och ställer fram en helt ny medicin burk på mitt nattbord. Han ler lite snett mot mig och stryker mig över kinden igen. Jag blossar om kinderna; jag känner mig varm och kraftlös.

Det är en vanlig svit från min sjukdom.

 

En sval fläkt drar genom rummet och gardinerna rör sig sakta och släpper för en stund in mer ljus i rummet. Någonstans från köket tickar väggklockan.

Storebror reser sig upp och går ut i köket, medan jag nästan dåsar till. Krampaktigt hostar jag till; det hugger i buken, men jag lyckas hålla tillbaka skriket.

Snabbt är brorsan snabbt på plats vid min säng med ett stort glas kallt vatten i handen. Han skyndar att ställa ned det på bordet, sedan försöker han sätta mig upp. Jag grymtar till och grimaserar av smärtan från magen; men jag lyckas sätta mig upp en aning. Brorsan tar ut en tablett från den nya burken och håller den rosa tabletten framför mig.

Långsamt tar jag den och stoppar den i munnen. Den känns kall.

Och den känns dyr, och den smakar sorg. Min bror för glaset mot mina läppar och jag grabbar krampaktigt tag om det med bägge händerna och dricker ryckaktigt små klunkar. Tabletterna är så stora, det är svårt att svälja ned dem hela utan att spy.

Men min bror insisterade på att jag inte fick tugga sönder dem. Jag känner hur den långsamt glider ner i strupen och magen. Jag lägger mig ned igen och brorsan bäddar om mig. Hela tiden med det där sorgsna, hemlighetsfulla leendet på kinderna och vemodiga blicken.

 

 

Inga fler tabletter nu, lillsyrran, säger han och ställer burken utom räckhåll för mig. Jag visste att den var dödlig i överdoser; men ibland drev buksmärtorna mig nästan till att ta tre stycken.

Tog jag två så kunde jag få allvarliga problem med njurarna, och tog jag tre så kunde jag skriva mitt testamente.

Min bror hade en gång blivit rasande på mig när jag skämtade om saken. Sedan dess hade han låst in medicinen i ett skåp, fast det gjorde han inte längre.

Jag är strax hemma igen, skall avklara några affärer först och sedan jobba i kiosken, sade min bror och reste sig.

Jag sträcker ut handen mot honom, och han lutar sig fram så jag fick ge honom en sista klapp på kinden innan han går ut på stan för att tjäna ihop dagens börda.

Dörren slår igen och tystnaden sänker sig i lägenheten, där trafikbullret är en del av den frid som omger oss här på femtonde våningen.

 

Det är inte alltid jag är så jättesjuk att jag bara kan ligga i sängen. Mina mornar brukar se ut ungefär så här; då gårkvällens sista dos börjar släppa greppet om min kropp. Vissa dagar är jag i skolan, andra dagar pluggar jag på distans.

Men det finns dom dagar då jag kan ligga och skrika i sängen och känna hur hela världen står i brand, och hur mitt inre smälter bort i strömmande lava floder, ett brinnande inferno av plågor, som förstorades upp av mitt psykiska tillstånd.

Det var under dessa stunder som min bror låste in medicinen i skåpet som var gjort av stål.

Jag förstod varför han gjorde det med; dessa stunder var jag inte mig själv, utan bara ett skal av självömkan och våndor.

Sakta kravlar jag mig ur sängen, tabletterna verkar snabbt, och det onda i magtrakten börjar domna bort. Kanske skulle min dag bli smärtfri?

Smärtfri kanske, men jag kan absolut inte gå till skolan. Det skulle vara alldeles för ansträngande för min tunna, sjuka kropp.

Istället gör jag en långsam utflykt till mitt skrivbord, som står mot motsatta vägg till min säng. Jag tar mig försiktigt fram till stolen, min kropp darrar och mina leder är helt ur spel, men jag lyckas sätta mig i stolen i alla fall.

 

Jag rättar till spegeln och ser mig själv rakt i ansiktet. Ett trött ansikte möter mig.

Blinkar sakta med ögonen.

För långsamt fingertopparna upp längst med näsryggen, snuddar ögonbrynen.

En fallande skönhet, en skönhet utan utstrålning.

En döende skönhet.

I skolan är jag en av tjejerna som alla killar samlas kring. Uppsatt hår, blonderat, lockat, rosetter och stora hängsmycken i örsnibbarna. Vit blus, uppdragen kjol, mobiltelefon, smink och ett pärlande leende…

Jag låter fingrarna lätt dansa över mitt kala huvud. Jag saknar inte mitt hår. Men ändå gråter jag när jag långsamt sätter på mig min peruk.

Det är inte ofta jag gör det, men nu gråter jag, långa, utdragna snyftningar.

Det är inte mitt hår.

Jag gråter utan tårar. Tårarna har slutat rulla för länge sedan; nu utstöter jag bara svaga hulkningar och snörvlingar. Men jag gråter inte för min egen skull. Jag gråter för min bror som måste offra hela sitt liv åt sin sjuka lillasyster.

Hon, som en gång talade illa om honom, och alltid gjorde honom till syndabocken om något hände.

 

 

Jag blir själv illa berörd när jag tänker på det, även om det var för ett antal år sedan. Då hade jag varit frisk.

Min bror kanske inte var den snällaste typen alla gånger. Han var nästan jämt i olag med mamma eller pappa. Dom bråkade ofta. Jag brukade dra kudden över huvudet och hata honom mer än någonsin.

När vi hade bråkat snackade jag skit om honom med mina skolkamrater.

Dom brukade blänga på honom när han kom och skjutsade mig hem från skolan. Jag vet inte om min bror lade märke till det. Trots det, trots att han oftast betedde sig som en buffel, så han hade aldrig någonsin gett mig skulden för något jag inte hade gjort. Och han snackade aldrig skit om mig heller.

Inte ens för sina kamrater. Istället fick jag höra av dem att han alltid talat väl om mig, och att han var så stolt över mig.

Att han tog hand om mig var kanske i sig en självklarhet, för jag hade gjort samma sak för honom. Det är jag säker på.

Men så som jag behandlade honom förr, så kanske det här är för mycket begärt. Jag som brukade klaga och gnälla över orättvisan i världen.

 

Långsamt städar jag lägenheten. Det är något jag gör för att få tiden att gå, och för att separera tankarna från varandra. Jag låtsas att jag gör mönster i golvet med dammsugaren. Mina tankar vandrar mellan olika ställen i min fantasi.

Jag tänker sällan på mamma och pappa. Men jag tänker på deras närvaro. Jag tänker sällan på dem, men jag saknar dem. Vissa nätter hör jag nästan deras röster från köket; och ibland kan jag till och med se dem sitta runt bordet.

När mina tankar kommer så långt, så blockerar jag alla minnen från den tiden då dom levde. Jag ville glömma det. Det är bara så. Istället funderar jag på hur natten skall bli. Dammsugarens monotona brummande smälter in i bruset utifrån fönstret. Jag går långsamt med dammsugarborsten, fram och tillbaka genom lägenheten. Stänger av dammsugaren.

Går fram till fönstret. Ser på den lilla ynkliga blomman som växer i krukan.

 

Så ser mitt liv ut nu.

Jag håller på att vissna. Jag börjar gå mot köket.

Jag stannar upp.

Något fångar min blick. Min uppmärksamhet.

Där borta. På nattduksbordet.

Jag går bort mot nattduksbordet. Mina fötter dunsar lätt mot ek golvet.

Burken.

Medicinburken.

Jag plockar upp den.

Den är alldeles ny; des vita plastkropp skiner i solljuset från fönstret. Den luktar alldeles ny; ungefär som när man köpt en ny bok och vänder blad i den för allra första gången.

Etiketten är stel och nästan vaxad; på en välanvänd burk är den alltid fransig och skrynklig.

Det är ett nytt preparat.

Jag håller burken i mina händer. Jag får syn på prislappen. Min mun öppnar sig, men sedan pressar jag ihop läpparna och sjunker ner på sängkanten. Den här gången kommer tårarna.

Käre bror, vad har du gjort den här gången då, tänker jag förtvivlat.

Vad har du gjort.

Vad har du gjort?

Jag sitter vid middagsbordet. Lampan är tänd. Smärtan är helt borta, och jag har inte känt av den på flera timmar. Jag har till och med lyckats laga kvällsmaten. Min bror brukar uppskatta min mat, och det glädjer mig.

Köket har inga fönster. Min blick vandrar ut mot vardagsrummet som också är vårat sovrum. Där utanför är det mörkt, och jag kan se topparna på skyskraporna. Deras tusentals fönster tindrar i kvällens disiga mörker. Sirener, tutandes och brus strömmar från fönsterspringan. Jag hade ställt det på glänt för att få lite svalka.

Det var en ovanligt varm vår. Klockan passerar nio. Jag reser mig och ställer in maten i kylskåpet igen.

Fortfarande inga smärtor. Kanske skulle jag få sova hela natten.

Jag hoppas på det.

 

 

I morgon skall jag fråga min bror om medicinen. Det är en helt ny medicin. Och svindyr.

Hur har han haft råd med den? Något oroar mig, men jag vet inte vad.

Jag går fram till fönstret och tittar ut.

Nedanför rinner en jättebred flod. På andra sidan lyser staden upp av miljoner lampor. Skyskrapor som sträcker sig högt mot himlens valv. Sval kvällsluft fläktar mitt ansikte. Rör om några röda testar från min peruk. Jag lutar mig mot fönsterkarmen.

Stadens alla lukter strömmar sakta mot mig. Jag sluter ögonen.

En stor lastbil mullrar igång någonstans bakom gaveln på byggnaden. Precis nedanför fönstret växer en hel del träd. En liten grön park är anlagd, och där bortom mera träd. Bakom dessa träd, går motorleden, vid flodens kant. Jag såg ned på parklamporna som lös som små skinande vita pärlor i mörkret.

Ett par gick sakta förbi under dem.

 

Jag lägger mig vid elva, och slår på Teven. Jag tycker om att se på nyheterna, även om det mesta bara är tomt snack och hyckleri. Fortfarande inga värkar. Hade det varit mina gamla tabletter så hade dom redan börjat avta. Det var därför jag hoppades på en smärtfri kväll.

Gubben och kvinnan på nyheterna började prata om illegal organhandel.

Jag behöver nya njurar.

Dom är helt slut.

Så slut att mitt hår faller av. Nej, det var inte på grund av njurarna mitt hår fallit av, det var medicinens fel. Men ändå, det var en indirekt följd av mina njurar.

Jag och min bror visste om att jag snart behövde en donator.

Att mina stackars njurar snart skulle klaffa ihop. Och när dom gjorde det; så kanske även jag skulle göra det.

Jag smekte mig själv över magen. Använde hela handflatan, tryckte och gjorde cirkulära rörelser. Det var skönt.

Jag kände mig avslappnad då.

Klockan passerade halv tolv. Fortfarande ingen bror hemma.

Jag stänger av teven. Jag tänker att jag kanske kan ta mig till skolan i morgon. Om dessa tabletter verkligen är så bra som dom verkar.

Så länge de håller smärtan borta, så kan jag nog ta mig till skolan.

Jag släcker lampan. Blundar.

Staden brusar på som vanligt, det har blivit min godnatt sång. Jag somnar alltid till den.

 

Det är svalt i rummet när jag slår upp ögonen. Fåglarna sjunger utanför fönstret, inne bland träden. Som vanligt har jag virat in mig i sängkläderna, likt en puppa. Fönstret stod lite på halvglänt; så som jag lämnat det.

Klockan är sju.

Det är ljust ute.

Jag gäspar stort, och känner på magen. Fortfarande ingen värk. Jag fumlar något efter mobilen, och fäller upp den. Ett meddelande från min bror.

Min bror ja.

Han är fortfarande inte hemma. Jag ser mig omkring i rummet, men han finns inte där. Hans säng var bäddad, vilket innebar att han inte varit hemma under natten heller. Jag suckar djupt.

Jag ville ha honom här nu.

Jag läser det han skrivit.

 

Jag kommer nog inte hem på ett tag, men vi ses i morgon. Då kan vi gå på restaurang, om du vill. Vad sägs om det? Ha det så bra, lillsyrran!

 

Mina händer sjunker ner i mitt knä. Mobilen faller i golvet. Jag känner en oro i hela kroppen. Det var inget ovanligt att brorsan kunde vara borta en eller två dagar, men jag blev alltid lika orolig när han var borta, för jag var rädd att han aldrig skulle komma hem igen.

Plockar upp mobilen med ett stön, måste böja mig så mycket då; och svarar på hans mail.

 

Brorsan, vart har du fått tag på den här medicinen? Den är ju jättedyr! Vad har du nu gjort? Snälla ring mig, jag är så orolig för dig! Kram, lillasyster.

 

Stilla sveper diset genom stadens gator, ett dis som nästan är som ett fint duggregn; som gör allting fuktigt och att luften doftar av regnvåt asfalt. Topparna på skyskraporna vid horisonten är dolda i ett moln lager.

Morgontrafiken brusar fram på bron, där jag går, på väg till min skola. Ja, idag skall jag till skolan. Jag tog en ny tablett, och än så länge har jag inte drabbats av några biverkningar.

Det var ett tag sedan jag var i skolan. Jag har mestadels pluggat på distans.

Undrar vad lärarna säger när jag plötsligt dyker upp.

Det var skönt att få ha ett mål, som man kunde försöka nå. Skolan var ett; men att ha ett normal liv var mitt största mål.

Jag undrar om jag någonsin kan få det. Kanske var det, det min bror ville ge mig.

Men vart höll han hus, medan han var borta? Vad gjorde han?

Han kunde vara så hemlighetsfull av sig.

 

Skolbyggnaden dök upp bland träden. Det är inte långt från skolan och där jag bodde, bara tjugo minuters promenad genom lummiga och lugna gator på andra sidan floden.

Min skola var inte den bästa i stan, men den var den bästa jag och min bror hade råd med. Våra uniformer var av enkel design, om man jämförde mot dom andra skolornas.

Jag går långsamt genom korridorerna och fram till mitt klassrum. Mina vänner tittar nyfiket på mig, och jag förstår dem. Det var inte ofta dom såg mig i skolan. Jag sätter mig långt bak i klassen.

Lektionen börjar.

Jag svettas en aning.

Läraren märker inte att jag är med i klassen, han dyker direkt på ämnet historia.

Tiden går.

Dagen går.

Mina anteckningar från dagens lektioner är få. Jag gör inte många anteckningar; jag minns vad läraren säger. Fast idag kommer jag inte ihåg någonting alls.

Hela tiden är jag orolig för att min mage skall börja värka, och att jag skall falla skrikandes ned på golvet, med alla mina tjugofem klasskamrater stirrandes på mig.

 

På vägen hem stöter jag ihop med en gammal vän till min far; mr Kashima. Han var en granne till oss, som alltid satt barnvakt åt mina föräldrar när dom inte kunde ta oss med. Han och hans fru var väldigt rara, och min bror och jag såg dem nästan som våra morföräldrar.

Mr Kashima hade alltid något intressant att berätta för oss, när vi var små.

När mina föräldrar dog; så fanns dom givetvis vid våran sida. Mr Kashima drev ett litet företag, som infattade två butiker och en mindre butik, där jag hade fått anställning. Vi var två som jobbade där; i skift.

Dom dagarna jag hade för ont eller mådde illa, så fick killen som jag kallar för ”Gozan” jobba för mig.

Han var mycket trevlig och rar, men blyg och lite tystlåten av sig.

Mr Kashima frågade mig vänligt om jag ville jobba idag i butiken. Eftersom jag mådde bra och inte hade något annat för mig, så tackade jag ja. Mr Kashima strålade upp som en sol. Gozan och jag var hans favoriter, misstänkte jag med ett leende på läpparna.

 

Oftast är jag ensam i den lilla butiken. Jag gillar lugnet och tystheten som råder i lokalen. Jag sitter bakom disken, i den mjuka belysningen som skapar en sådan trevlig atmosfär. Gozan och jag hade delat upp disken i två delar; ena delen där Gozans ombonade oordning rådde, och den delen av disken där min ordning dominerade.

Vi sålde smycken och rökelser och buddistiska föremål till tempel och altare för hemmabruk. Det gick ganska bra för denna del av mr Kashimas verksamhet; det kom ganska många kunder, mestadels turister, men vi hade en hel del stamkunder med.

På ett papper ritar jag små cirklar; låtsas att dom symboliserar en gemenskap mellan mina nära och kära. Det blev många cirklar i en och samma cirkel.

Jag tjänar ungefär femtusentvåhundra yen per arbetsdag. Mr Kashima var generös mot mig, eftersom han förstod min livssituation.

Utanför butiken har det blivit mörkt.

 

 

Människor passerar förbi i en ständig ström; bilar som tutar, cyklister som pinglar och människor som talar i telefon.

Jag betraktar dem inifrån butiken, nästan på samma sätt som jag betraktar mitt eget liv. Det var som om mitt liv passerade förbi utanför butiksfönstrena.

Några ungdomar kommer plötsligt in i butiken.

Dom pratar livligt och upphetsat med varandra och vill köpa en hel bunt med rispapper och fem askar med rökelser.

Den ena tjejen skyndade sig att köpa en lyckoamulett också; och fick nedlåtande kommentarer från sina vänner.

Jag log och pratade med dem och önskade dem en trevlig kväll och välkommen åter, så som jag blivit invand med.

Dom kunde knappast ana vilket livsöde jag hade.

Vad hade dom för kriser i sina liv? Dåliga betyg?

Jag vet inte varför jag tänkte så; men jag fick en känsla av det när jag såg två av dem.

 

Vid elva stänger jag butiken, noterar dagens inkomst och bokför det i datorn. Jag kunde se att Gozan haft mycket att göra. Rök pinnarna och tekopparna hade gått åt. Gozan hade beställt en ny order på tekoppar och rökelser.

Jag förstod inte varför turisterna var så vansinnigt förtjust i tekoppar.

Roat skrev jag ett litet meddelande till Gozan att han skulle tänka på mig, när han kom till butiken i morgon. Undrar om han gör det?

Jag släcker ner i butiken och låser dörren.

Natten var ljummen.

Luften torr.

Jag sticker in på en billig snabbrestaurang och beställer räkpiroger. Maten var okej, jag orkade inte laga mat så sent på kvällen.

Nu stod jag precis under lampan som jag kunde se från mitt eget fönster från lägenheten. Jag kikade upp och hoppades på att brorsan skulle stå där och vinka åt mig. Ibland gjorde han faktiskt det.

Men inte den här gången.

Besviket suckar jag högt och fortsätter att traska mot ingången till trapphuset. Jag gillar det här bostadsområdet och mina grannar.

Det var ett riktigt trevligt område; inga störiga gäng som hängde runt, eller bråkiga grannar som förde oväsen. Här kunde man lugnt gå ute på kvällen utan att bli överfallen av någon galning, eller knuffad i trappen.

 

I lägenheten är det tyst och övergivet som vanligt. Inte ett spår av min bror någonstans. Annars så lämnar han en lapp på bordet eller slänger iväg ett mail om han inte är hemma när jag kommer.

Det är så tyst och stilla när jag kliver in i vardagsrummet. Nästan som om ingen bott där på väldigt länge.

Min skolväska ligger kvar på sängen.

Brorsans säng och skrivbord, fortfarande orört. På hans skrivbord står det ett dussin fotografier på mig och honom, med mamma och pappa bakom, när vi var små. Vi skrattar och ler.

Kunde någon av oss ana hur det hela skulle bli, bara åtta år senare?

Fanns det något i mammas och pappas blickar som kunde avslöja någon misstanke om den dystra framtid som väntade oss på fotot?

När jag ser på mig själv, för åtta år sedan, så kunde jag lika gärna se på en helt främmande människa.

 

 

Det var inte jag som skrattade och log på fotografierna.

Det var inte min bror.

Inte min mor och far.

Inte min familj.

Men det var det. Trots allt, så var det dom, från en svunnen tid.

Framför toalettspegeln borstar jag tänderna långsamt, och tvättar mig ännu långsammare.

Mina känslor befann sig i ett sorts stadium av verklighet och drömmar; där mamma och pappa hela tiden viskade i mitt inre, och min brors avlägsna skratt när han och pappa jagar varandra på stranden.

Håret glänste onaturligt gyllenbrunt i skenet från badrumslampan. Den var gjord i äkta människohår; men det var inte mitt hår.

Fast jag vårdade min peruk som om det vore mitt eget barn.

Skulle jag någonsin få egna barn?

Långsamt tog jag av mig peruken och såg tjurigt på mitt kala huvud därunder. Mitt riktiga hår hade varit korpsvart och glänsande. Och alldeles spikrakt, precis som mammas.

Stackars mig.

Så tänker jag faktiskt. Ibland ville jag bara känna självömkan, bara få tycka synd om mig själv och ingen annan.

Jag borstar min peruk försiktigt, går ut ur badrummet och hänger upp peruken på min torsodocka, där även jag trätt på skoluniformen.

Sedan kryper jag ner i den varma, sköna sängen, under ett tjockt lager med duntäcken. Jag bökar runt lite, som jag alltid brukar göra, innan jag finner en bekväm liggställning.

 

 

En bil tutar gällt utanför fönstret, och vinden drar genom trädens kronverk. Någonstans far en ambulans genom stadens gator.

Vant sträcker jag mig efter fjärrkontrollen och slår på kvällsnyheterna.

Nordkorea har förklarat krig med Sydkorea. Inget nytt egentligen, men det kändes lite oroväckande, eftersom länderna låg så nära Japan. Innerst inne hoppades jag på att ryssland eller USA skulle invadera Nordkorea och få bort diktaturen, om så blod och tårar skulle behöva spillas.

Det var på tiden att Korea fick enas som ett helt land, för en gångs skull. Därefter kom rapporter om en ström av flyktningar från Sydkorea till japan, och att man i regeringen nu samarbetade med USA och förflyttade dem till Kalifornien istället.

Bomber hade regnat över båda länderna; men vad man egentligen sköt på framgick aldrig.

Sedan hade ett tjafs mellan Sverige och Frankrike väckt ett väldigt rabalder borta i Europa, och som saken utvecklades, så verkade det som om även dessa länder höll på att sugas in i ett krig med varandra.

I deras fall bråkade man om otillåtna leveranser av något slag länderna sinsemellan. Bägge regeringarna skyllde på varandra.

Skottlossning i ett distrikt nära Gotogoto tågstation mellan tre rivaliserande gäng.

Ett kidnappardrama ombord på en färja och lite skattefusk i något bolag.

Vardagsmat.

Jag sluter mina ögon och låter mig långsamt föras in i drömmarnas landskap.

 

I en värld av smärta och kramper föds ett stort lysande klot. Det växer sig större och större, hettan är fruktansvärd. Min mun skriker, men ingen luft kommer ner i lungorna, istället flyter det smällt bly ner i dem och bränner upp mig inifrån. Jag faller ner i en stor vulkan. Ner mot en glödande bädd av flytande lava.

Solen strålar in rakt i mitt ansikte. Fönstret stod på glänt. Pannan och kinderna hettar och svetten rinner ned för nacken.

Jag sätter mig upp. Smärtan skar genom min kropp och jag kastar mig bakåt och skriker högt i luften. Jag vrider och vänder mig, medan knivarna skar genom kött och ben. Mina läppar dras bakåt varje gång jag vänder mig, men min kropp är i spasmer, jag kunde inte sluta röra på mig.

Jag ropar rakt ut i luften och sträcker upp handen mot taket.

Kanske jag hade överskattat tabletterna ändå.

Någon bultar kraftigt på dörren.

Jag kniper ihop ögonen, kan inte se eller tänka klart. Den molande värken i mellangärdet pulserar och sliter i mina nerver.

Bultandet på dörren blir hårdare.

Mina plågor är värre. Jag kan inte öppna dörren, utan skriker bara rakt ut. Jag ligger nu på sidan med ryggen vänd mot dörren.

Surrande, ett fruktansvärt oväsen, ett borrliknande ljud genomljuder lägenheten.

Ett brak hörs från hallen.

Springande fotsteg. Dunsande, röster. Inne i min lägenhet, men jag vet inte vad. Kanske utanför i trapphallen.

Ring en ambulans, kommenderar en röst.

Genast!

Den här flickan behöver akut läkarvård.

Flera röster.

Stackars flicka, hon är bara sexton år gammal.

Jag känner inte igen rösterna. Jag ropar på min bror. Jag behöver min medicin. Min kropp vrider sig.

Någon tar tag i mig, och lutar sig över mig. Jag ser ett suddigt ansikte. Men jag vet att det inte är min brors ansikte.

Rösten från ansiktet utger sig för att vara en poliskommissarie. En kriminalare. Jag hör aldrig hans namn. Min värld är suddig.

Jag säger att maten står inne i kylskåpet. Att han skulle äta den medan den är varm.

Jag kallar poliskommissarien för min bror. Jag kan inte skilja på dem nu. Medicinen står på bordet.

Måste ha den nu. Jag har så ont!

Det ekar i mitt huvud. Suddiga figurer dansar runt min säng, ut och in genom rummen. Dom gör intrång i min och min brors lägenhet. Men jag har ingen ork att schasa bort dem. Jag börjar sväva i luften.

Det gungar. Hela tiden detta molande och mumlande, tisslande och tasslande, blandat med knivskarpa huggningar från midjan.

Nu är jag plötsligt ute på gatan.

Dom skyfflar in mig i någon sorts bil. Eller jag vet inte vad. Kanske dom rövar bort mig, så jag också hamnar på nyheterna. Jag ropar på min bror. Han måste komma och rädda mig. Jag somnar.

 

Min bror ler mot mig. Han står bortom dis och dimmor men ändå ser jag honom så klart. Han skrattar åt mig, och han ser lycklig ut. Jag skrattar själv.

Jag mår bra.

Jag älskar min bror, och han älskar mig. Min bror säger till mig att jag måste vara stark, och gå vidare i livet. Jag vill säga förlåt till honom, för alla saker jag kallat honom. Jag berättar allt för honom.

Min bror ger mig en kram.

Mamma och pappa står bredvid honom. Äntligen är mamma och pappa och min bror vänner och glada tillsammans.

Det är så det skall vara. Förenade.

Vi står och ser ut över liten by tillsammans. Allting tycks ha ett magiskt skimmer; ungefär som i ett sagoland. Jag kände igen byn, det var i den lilla by precis vid havets strand som jag och min storebror var födda. Havet dånar. Luften blåser kall och frisk.

Isamura.

Mamma och pappa kramar om min bror. Dom alla ler mot mig.

Var en stor och stark flicka nu, nynnar mamma.

Du klarar det, även bättre än mig, viskar min storebror, och klappar mig på kinden. Vi ger varandra en stor familjekram.

Det är så härligt. Äntligen.

Förenade.

 

Jag slår upp ögonen. Drömmen är borta. Min bror är borta. Men jag är inte borta. Jag finns kvar.

Här och nu.

Nu och för alltid.

Tack vare min bror. Tack vare mina föräldrar kan jag stå stark. Det har varit svårt, men varje gång det går uppför så tänker jag på min bror. Jag minns den drömmen. Jag kan blunda och spela upp den, om och om igen.

Jag skall leva länge och föra deras stolthet vidare.

Det är mitt löfte till min bror.

På samma sätt som min brors löfte var till min mor och far att ta hand om mig strax innan dom dog.

Solen skiner in genom fönstret i mitt nya hem. Jag bor hos min moster nu. Hon älskar mig som om jag vore hennes egen dotter. Pengarna jag fick för min och min brors lägenhet har jag investerat i en ny och bättre skola. Jag har fortfarande rätt mycket pengar över, som jag skall resa för.

Jag sätter mig upp i sängen.

Inga smärtor längre.

Inga mediciner längre.

Äntligen.

Jag är frisk.

Min bror gav mig inte bara en helt ny medicin, den där dagen. Han gav mig så mycket mer.

Min stackars storebror.

Jag ler lite sorgset och klappar mig på magen.

På sätt och vis lever han fortfarande kvar, tänker jag lite komiskt. Sedan kom den första tåren, som sakta rullade ned från mina kinder. Jag såg skoluniformen hänga på väggen. Den här var alldeles ny.

Jag tänkte på min bror och på hur han med möda brukade stryka och tvätta min förra uniform, då jag inte kunde göra det själv.

Men inte nu längre.

Aldrig mera.

Tyst gråter jag.

Jag masserar min mage.

Jag visste att min bror hade det bra nu. Han log säkert nu, tillsammans med mamma och pappa. Min älskade storebror.